Christine McVie i Fleetwood Mac har dött, 79 år gammal. Hon tillhörde den gamla stammen i Fleetwood Mac, som först spelade blues och som levde igenom de tuffa åren, då nästan ingen brydde sig om gruppen, innan de flyttade tiill staterna och slog igenom med dunder och brak.
Hennes behagligt mjuka stämma färgade Fleetwood Mac's sound och hon hade en förmåga att skriva enkla kärlekssånger som kändes alldeles självklara. Hennes "Songbird" från "Rumours"
är en klassiker och har tolkats av flera andra, som t.ex. Eva Cassidy och Christine Collister. Alla pratar om "Rumours", men för mig är den vita självbetitlade "Fleetwood Mac" från året innan den överlägset bästa sedan flytten till USA. "Warm Ways" är så otroligt vacker och harmonisk, medan den bluesiga "World Turning", som hon skrev med Lindsey Buckingham, är mer ruffig och tungt kantig. Hennes keyboard på Buckinghams "Crystal" är enastående på alla sätt. "Say You Love Me" är en annan höjdare, så härligt medryckande...
Men redan tidigare hade hon visat vilka låtar hon kunde skriva. "Remember Me", första låten på "Penguin" från 1973, är inget annat än briljant, en slags prototyp över den perfekta pop-låten.
Jag såg Fleetwwood Mac i London 1977, men de hade tyvärr en dålig dag på jobbet. Så jag får minnas Christine genom hennes skivor. Och då är det den vita "Fleetwood Mac" från 1975 jag väljer först och främst. Även den första solo-skivan från 1970, "Christine Perfect", som hon hette då, är riktigt bra, jordnära blues. Den sista solo-skivan, "In The Meantime" innehåller en hel del bra låtar, snitsigt framförda.
Jag inser nu att jag helt enkelt måste ta med redan nämnda "Warm Ways":
Min bror hade Christine McVie som en av sina största favoriter. Nu är de borta, båda två...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar