Magna Carta förändrade mitt liv

Jag var i de tidiga tonåren, lyssnade på ganska tuff musik på högsta tänkbara volym... Det finns ingen anledning att skämmas för det jag lyssnade på: Stones, Jethro Tull, Led Zeppelin, Byrds och en del annat.

Plötsligt spelade Kjell Alinge "Time For The Leaving" med Magna Carta på radion... Ingenting blev sig likt. Akustisk musik invaderade mitt liv och galet nog åkte de flesta gamla skivorna ut.
Men akustisk musik träffade nya celler i min kropp och det gör den än idag. Magna Carta med Chris Simpsons finurliga melodier och texter med mening var inkörsporten till en ny underbar musikvärld.

Magna Carta finns nog än idag, det hänger väl på Chris Simpsons dagsform vid 77 års ålder.
I slutet av förra året släpptes en dubbel live-samling, "Love On The Wire", med både tidigare utgivna och outgivna inspelningar.



Allt är långt ifrån fantastiskt, men när det är bra är det magiskt! Lyssna på dramatiken i "Daughter, Daughter", ömheten och livsfilosofin i "You", rastlösheten i "Wayfaring", Davey Johnstone's gitarrfantasier i "Parliament Hill", eller samme mans mandolinspel i "Sponge".
Eller den sköra kärleken i Tom Hoy's Dylan-tolkning av "Tomorrow's A Long Time", de sökande textraderna i "Pictures In My Pillow" eller undergångskänslan i "The Sun Ain't Gonna Rise".
Eller den stora förundran i "Isle of Skye" och så klokheten i "Time For The Leaving", förstås... "Life In The Old Dog" har också en hel del lämpligt att förmedla. Men min favorit just nu är nog "Some Kind of Man", som träffar mitt i prick...

Det är MAGI, inget annat...!!



Där på You Tube finns hela härligheten, 36 alster av skiftande karaktär och ibland lyfter det nästan otäckt... Det ÄR magi...!