Det är få artister som visar en sådan glädje att stå på scenen som Lena Willemark, hon lyser som en solstråle från första till sista stund. Ändå har jag aldrig varit helt betagen av hennes musik, det har nog varit lite för duktigt och perfekt för mina öron. Eller kanske lite för mycket 'speleman' över det hela? Men, i kväll sjöng hon som en ängel och var den på scenen som ögonen följde stor del av tiden.
Mats Öberg är ett under av känsliga fingrar och det är lätt att uppskatta hans insats. Han är den stabila grunden där de andra två kan hålla på och utveckla sina utsvängningar, både åt det ena och det andra hållet.
Jonas Knutsson har ett underbart sätt att ta i sina saxofoner. Från ett brusigt puttrande i den stora barytonsaxofonen till eleganta virvlande toner i den mindre altsaxofonen. Ibland vackert, ibland suggestivt och ibland bara så intressant och effektivt. För mig är kvällens höjdpunkt när han blåser sig igenom en högst osannolik version av "Dansen på Sunnanö". Hans vackra solon på t.ex."Ung och Stolt" och "Nu Faller Mörkret" är också helt enorma.
I pausen längtade jag efter lite större nerv, lite mer puls. Jag fick snart svar på tal direkt när de kom ut och körde Marie Bergmans "Dagar" och Eva Dahlgrens "Ung och Stolt". Vilket groove...! När sen "Dans på Sunnanö" följde var jag helt såld.
Jag antar att det krävs ett vant jazz-öra för att helt uppskatta den här musiken, och det har jag inte fullt ut, det ska erkännas, men kanske jag fick det lite mer under kvällen...
Och Jonas Knutsson kan jag alltid lyssna på...!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar