Jag har alltid varit något kluven till Ewert Taube. Jag anser att en visa helst bör framföras i liten kostym, oftast med en akustisk gitarr och inte med en hel orkester bakom, det blir för mig som en käpp i hjulet...
Samtidigt är det omöjligt att inte känna respekt för Sven-Bertil Taube, som ägnat största delen av sitt liv åt att tolka sin fars sånger. För det finns många riktiga klassiker där, det är helt klart. När några vänner nu frågade om jag skulle med och lyssna på Sven-Bertil Taube, med Peter Nordahl på piano som enda musikant, ja, då var det förstås självklart att följa med.
Sven-Bertil har hunnit bli 83 år. men är fortfarande tämligen pigg och han har otroligt mycket kvar av sin röst... Han är närvarande i varenda textrad och gestikulerar hela tiden med sin vänsterarm. Mellan sångerna berättar han anekdoter från sin barndom och om sin pappa.
Det är bra och oerhört proffsigt. Peter Nordahl kompar och dekorerar sångerna både varierande och mycket passande. Sven-Bertil själv sjunger fortfarande mycket bra och det märks att dessa sånger är viktiga för honom. Allra bäst blir det med den starka dramatiken i "Briggen Bluebird av Hull" och i Shakespeare-översättningarna på slutet.
Plötsligt tror jag att jag förstår min gamla kluvenhet: Det är för många sånger där text och budskap inte kan placeras in i min värld. I detta avskalade format blir de intressanta och mycket tilltalande, men inte så berörande att jag kan känna blodsmaken i munnen.
Jag tycker klart bäst om de Taube-tolkningar som Mats Klingström gjorde tillsammans med Anders Bergman på "Så Länge Skutan Kan Gå" från 1996. Den ljudbilden passar mycket bättre för mig och det blir mer jordnära och äkta i mina öron:
Fast den allra främsta tolkningen jag hört är med Ewert Ljusberg och hans version av "Briggen Bluebird av Hull". Jag har hört den live när det var sådan spänning i luften att karaktärerna var påtagligt närvarande i rummet. Tyvärr finns ingen riktig inspelning som verkligen fångat detta. Men jag minns det...!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar