Den senaste veckan har jag nästan bara lyssnat på Brooke Annibale, en ung tjej från Pittsburgh, som gjorde ett par suveräna skivor, "Silence Worth Breaking" 2011 och "The Simple Fear" 2015. Den senare innehöll bland annat den mycket tänkvärda "Patience".
För två år sedan spelade hon in en ny version, som om möjligt är ännu bättre:
If I've learned anything at all about this life
It's the things that scare you the most
that are always worth the time
Patience, hold me
Let me feel this lonely
It's the things that scare me the most that I know I need
- Brooke Annibale
Sandy Denny. Min andra husprofet. Idag är det 44 år sen hon dog. Och ungefär 55 år sen hon skrev "Who Knows Where The Time Goes".
På nyårsdagen 2010 skrev jag så här: Sandy Denny spelade in den definitiva versionen med Fairport Convention 1969. Vill lyfta fram allt: Sandys känslofyllda sång, den eftertänksamma texten, Richard Thompson smakfulla gitarr-spel och solo, det täta kompet av Fairport. En klassiker som blev framröstad av BBC:s lyssnare 2007 till "Favourite Folk Track Of All Time". Utan konkurrens...
Det finns en mängd cover-inspelningar som har gjorts av denna fantastiska sång, men ingen når ens i närheten av Sandys sång eller Richard Thompsons gitarrspel på Fairport Conventions inspelning från 1969:
Här är några sångerskor som tolkat "Who Knows Where The Time Goes" och som faktiskt berör:
Christine Collister's mörka röst ger en trovärdig känsla, kanske min favorit av alla dessa covers. Hennes gitarrspel är inget märkvärdigt, men funkar ändå...
Nina Simone gjorde redan 1969 en lågmäld, annorlunda tolkning som också känns väldigt ärlig och även den berör:
Judy Collins har gjort en av de mest kända versionerna och det blir snudd på lite för vackert, men denna tidiga inspelning från 1968 är riktigt bra:
Iain Matthews sjöng ju med Sandy Denny i tidiga Fairport Convention och den här versionen från 1986 års Cropredy-festival, med Matthews bakom mikrofonen, är verkligen helt fantastisk. Richard Thompsons gitarrr skänker därtill en lyster till inspelningen som de flesta andra cover-versioner helt saknar i jämförelse... Ric Sanders fiol är ju också vidunderlig. Och samspelet dem emellan...!
Efter det att Lindisfarne delade upp sig i Lindisfarne (II) och Jack The Lad, och Alan Hull dessutom gett ut sina första två soloskivor, så gav det "nya" Lindisfarne ut två album och även om dessa två skivor ("Roll On Ruby" och "Happy Daze") innehöll verkliga pärlor, så var de ruskigt ojämna och spretade åt mängder av olika håll.
Då bildade Alan Hull 1977 en ny grupp kallad "Radiator". Deras enda skiva, "Isn't it Strange", blandade genialiska låtar som "A Walk in The Sea" och den starka uppgörelsen med skiv-industrin i "Corporation Rock", med några halv-tråkiga alster som kändes lite som utfyllnad. Skivan fick inte mycket uppmärksamhet i dessa punk-tider och åter-utgavs ett par år senare som en solo-skiva av Alan Hull, kallad "Phantoms".
Under tiden 1978 till 1995 såg ytterligare 7 album med Lindisfarne dagens ljus. Därtill släpptes åtskilliga live-album och samlingsskivor.
En av de sista sånger Alan Hull skrev och spelade in i någon form var "We Can Make It", som släpptes som singel hösten 1994. En helt suverän låt om tidens gång, men som ändå vägrar varje form av uppgivenhet. En positiv livssyn kan verkligen vara skillnaden mellan framgång och misslyckande...!
Jag vet inte om "This Heart of Mine" är den absolut sista låt som han skrev innan han gick bort den 17 november 1995, men jag misstänker det. I så fall ett värdigt konstnärligt slut för denne enastående och ovanligt expressiva låtskapare.
Sam Fender var inte född när Alan Hull dog, men hans uppväxt var fylld av Lindisfarnes musik och historier som hans pappa berättade om Alan Hull. De brukade nämligen gå till samma pub för att ta sig en drink.
När Sam Fender senare spelade in några av Alan Hulls låtar så märkte han att många inte ens visste vem denne fantastiske låtskrivare var, så då betämde han sig för att göra en dokumentär. Har du det minsta intresse av, eller åtminstone är nyfiken på, Alan Hulls musik ska du absolut ägna en timme åt att se den här dokumentären:
Lindisfarne efter Alan Hull
Alan Hull dog som sagt oväntat och hastigt en kväll i november 1995, bara 50 år gammal. Mot alla odds så beslöt Lindisfarne att ändå fortsätta på något sätt.
Först tog Mitch Mitchell från Jack The Lad över som sångare och gitarrist. Även om han aldrig varit med som medlem så fanns han i kretsen runt bandet.
Snart så insåg man att gruppens gitarrstämmare Dave Denholm-Hull var som klippt och skuren för uppdraget. Han låter ju precis som Alan Hull. Denne Dave Denholm-Hull är gift med en av Alan Hulls tre döttrar och hade fått jobbet den vägen.
Här gör han, tillsammans med bassisten Ian Thomson, "Country Gentleman's Wife", Alan Hulls härliga sång om den kärlekskranka tjejen som gift sig för pengar och nu vill ha lite sänghalm.
Att någon kan likna sin pappa och låta precis likadant är ju inte så ovanligt, men att låta så lika som sin svärfar måste vara ytterst sällsynt. Dave Denholm-Hull låter verkligen otroligt likt Alan Hull, inte till hundra procent, men väldigt mycket.
Förutom att han medverkar på flera Lindisfarne-skivor, ofta live-inspelningar av konserter, så har han också varit med och startat "The Alan Hull Songbook" som gav ut skivan "Some Other Time" 2015. Detta album består av tolv outgivna sånger av Alan Hull som Dave Denholm-Hull hittade i sin svärfars studio uppe på vinden, många år efter att de skrevs. Ett unikt dokument som håller en förvånande klass och som delvis fullbordades av Dave.
På Sound Cloud finns ytterligare några låtar med The Alan Hull Songbook. Så mycket mer Alan Hull går det nog inte att stoppa in i en sång. Här är en sådan:
Alan Hull är en av de mest karakteristiska och allra främsta låtskrivarna i hela musikhistorien. Hans sånger kunde ha allt från djupa filosofiska tankar till lättsamt rent nonsens och hans melodier hade så tydliga drag att de flesta låtskrivare bara får ur sig ett fåtal av sådan kaliber som Alan Hull nästan spottade fram. Det ryktas att han på bara några nattpass på sjukhuset där han jobbade, skrev låtar som "We Can Swing Together", "Lady Eleanor", "Fog on the Tyne" och "Clear White Light".
Alan Hull deklarerade tydligt att han var arbetarklass och han gycklade gärna framgångsrika kapitalister, men hans humanitära livssyn sken oftast igenom. Han tyckte om att ta sig en öl eller ett glas vin och skildrade framgångsrikt i "Alright on the Night" hur man efter en arbets-vecka tar sig en sup när helgen äntligen kommer:
Han började tidigt spela på pubar och efter en tid i en grupp kallad "The Chosen Few" var han med och bildade Lindisfarne 1970. Debutalbumet, "Nicely Out of Tune", innehöll flera av ovan nämnda låtar, men även "Winter Song", en fullständigt briljant sång om vintern med fantastiska textrader och ett gitarrspel så oerhört effektivt och passande. Elvis Costello har kallat den för "one of the greatest songs ever written". Det är lätt att hålla med... Här är den bästa versionen enligt mig, från den makalösa live-dubbeln "Magic in The Air" 1978:
Uppföljaren "Fog On The Tyne" blev ännu större och man kan känna hur det är pub-stämning i vartenda spår. "Meet Me on The Corner", skriven av Rod Clements, blev en riktigt stor hit och titellåten växte till ett paradnummer på konserter. Publiken kunde vartenda ord och de sjöng verkligen högt. 1972 sålde Lindisfarne flest skivor av alla i hela England, till och med fler än de då så populära Slade.
Det tredje albumet "Dingly Dell" var väldigt ambitiöst, men lite mer krävande, så det sålde inte lika bra. Idag framstår det som ett fantastiskt album, med bland annat sviten "All Fall Down", den instrumentala "Plankton's Lament" och "Bring Down The Government", proppfull av både nerv och vrede. Titellåten är en långsam, men väldigt rörande skildring av ett magisk möte. Men många saknade den feststämning som fanns på den förra storsäljande skivan.
Efter en misslyckad USA-turné så splittrades gruppen i två delar: Lindisfarne, som nu blev lite stökigare, och "Jack The Lad", som lät något mer folkliga. Alan Hull gjorde då också sin första solo-skiva "Pipedream", en väldigt omväxlande och påhittig samling sånger. Av alla starka låtar väljer jag "The Money Game", där vi får reda på vad som betyder mer än pengar:
1976 började man arrangera sina nu traditionella julkonserter hemma i Newcastle City Hall och som följd därav återuppstod originalsättningen av Lindisfarne och man fick sin allra största hit "Run For Home". Åtskilliga skivor har fortsatt komma med blandad kompott, ibland riktigt bra och ibland något tråkiga. Men live-skivorna har oftast varit riktigt inspirerade. Alan Hull gav ut några solo-skivor till, samt en diktsamling och så blev han ju TV-skådis...
Lindisfarne blev således väldigt stora, framför allt hemma i Newcastle-upon-Tyne. Gruppen finns än idag, den gamle bassisten Rod Clements håller numera i trådarna. Än idag tror jag att man genomför någon slags julkonsert varje år, ofta 3-4 dagar i sträck och alla är alltid helt utsålda.
Men Alan Hull dog en kväll i november 1995, av en plötslig hjärt-kollaps, bara 50 år gammal. Jag återkommer om hur Lindisfarne fyllde platsen efter sin viktigaste medlem.
Till slut plockar jag fram en underbar skildring av en sommardag vid floden, en sån där självklar liten sång som Alan Hull så ofta klämde fram.
FJK - Gustav Vasas församlingslokal, Stockholm, 2022-03-25
FJK:s 40-års-firande fick ju skjutas upp på grund av pandemin, men i fredags var det äntligen dags att se och höra FJK igen. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag sett dem, men det kan mycket väl vara mer än 40 gånger. Många av dessa har varit på Blidösund, men där tycker man nu att det äts alldeles för lite när FJK spelar, så efter att ha spelat där minst en gång per år, ofta flera, så har grabbarna i FJK fått leta rätt på en alternativ lokal och då blev det Gustav Vasas församlingslokal på Norrmalm. Och det funkade ju riktigt bra det med...!
Jag har skrivit så många gånger om FJK att det är svårt att komma på något nytt, men detta bör förtydligas:
- Mats Klingström spelar fantastiskt på sin gitarr och en del solon är helt otroliga.
- Samspelet mellan Mats och Christer Jonasson Tolv är alltid fascinerande och Anders Forsslunds ståbas ger en stadig grund att dekorera kring.
- Stämsången sitter lika förträffligt efter alla år tillsammans.
- De skriver förbaskat bra låtar och har en diger samling sånger att välja bland.
- Det är emellanåt väldigt roligt att se och höra FJK och "Känn Dig Blåst" visar hur spontanitet och glädje förgyller deras musik.
Härligt att få se och höra FJK igen! Det lär ju bli fler gånger...
Christer Jonasson Tolv gav för tre år sedan ut EP:n "Fyra Sånger", som jag utnämnde till bästa "skiva" år 2019. Många fler skulle älska den om de bara fick höra den.
Christer skrev också "Allt Jag Ville Ha", som han spelade in med FJK 2016. Det är en av mina mest älskade låtar, den ger mig alltid en påminnelse om vad som betyder mest här i livet och den framkallar på så sätt lite distans till mig själv.
Idag släpper han en ny singel kallad "Trädet", en typisk Christer-låt med gitarrplock som liksom porlar fram och texten har, som alltid när det gäller Christer, finurliga formuleringar.
Han har varit med och kämpat för att rädda Ojnareskogen på Gotland, där han numera bor. När han var med i Vagabond Ways för åtta år sen (Hjälp, vad tiden går...) skrev Christer denna fina betraktelse över fridfullheten man kan finna där i skogen:
Så träd och natur har en viktig plats i Christers liv. Det märks tydligt även på hans nya singel.
På fredag spelar Christer med FJK i Stockholm. Det ser jag fram emot...
PS: Den fina bilden på trädet är tagen av Måns Jonasson, som också filmat videon där Christer går på Söder, i de kvarter där de bodde när Måns var riktigt liten.
Tobias Bäckstrand släpper i dagarna sin första skiva i eget namn, men hade jag inte vetat om det så hade jag nog trott att det här var en grupp. De låter verkligen samspelta och tydligen är flera av musikerna på skivan med i Mikael Perssons band, där även Tobias lär ha spelat en del. Hur som helst är det ett "tajt" och snitsigt komp som lyfter upp skivan till en imponerande och sympatisk debutskiva.
Jag skulle nog kalla det för folk-rock, även om Berra Karlssons pedal steel emellanåt får det att gränsa till country-rock. Svenska musiker som spelar folk-rock brukar ju ofta komma ifrån jazz-kretsar, men här är det mer intryck av pop, rock och lite visa. Ibland låter det lite som progg, ibland som Kebnekaise, men när flöjten kommer fram i täten så tänker jag mest på Jethro Tull.
Första spåret "Irish Coffe" är en vidunderligt vacker flöjtkomposition av och med Magdalena Gerberg i förgrunden. Snart kommer hela bandet in och allt sätter fart med "Och Regnet Föll". Därefter kommer "Om Så Bara För En Stund", en lugn låt med fin sång av Anna-Lena Seydlitz. Den följs av "Mörker Ljus", kanske den allra bästa låten med ett riktigt "driv". Och så fortsätter det...
Man blir glad och pigg av musiken och utan att vara oförskämd är det här en skiva som det är väldigt bra att diska eller plocka i ordning till. Man blir ju glad och uppåt, så därför blir man ju mer effektiv. Och det säger jag som beröm...! Det är faktiskt svårt att finna skivor som hjälper en med vardagens sysslor.
Har jag några invändningar skulle det i så fall vara den korta speltiden på 35 minuter och att Tobias växlar lite oväntat mellan svenska och engelska. Men det är bagateller när det annars är så här medryckande och bra på alla sätt. En mycket stark debut...!
We've come so far
We are so few
You know what we've come for
We've come for what is due to us
Only take what's due to us
And we will take it if we must
It's time to make peace
- Johnny Coppin / Dave Bell
Decameron's fjärde LP från 1976, "Tomorrow's Pantomime", startar med detta skarpa krav för fred. Ett krav som tid och hat aldrig kan utplåna. Ett krav som borde vara självklart...
Jag tänkte sätta samman en Spotify-lista med fredssånger.... Upptäckte att det finns så väldigt många, så jag lade projektet på is... Upptäckte då att jag påbörjat en exakt likadan spellista för något år sedan och att jag då gav upp av samma skäl...
Men, av alla dessa sånger så finns det en låt som kristall-klart sammanfattar läget just nu:
We can love and we can sing
We can pray and we can dance
We can be kind and gentle and generous
We can smile at strangers, we can help a friend
We can play, we can invent
Try to make this world good again
All these things we do, but it seems there's a dark side running
And there's nothing so cruel one man won't do to another
- Steve Skaith
Vi måste försöka beskriva det vi upplever och kännner. På något sätt blir det då mer begripligt, eller i varje fall inte lika obegripligt...
Karin Inggårde heter en tjej som bor på landet utanför Eskilstuna och som under flera år sakta men säkert tagit steg efter steg i sitt musikaliska skapande. I slutet av förra året släppte hon sin hitills mest ambitiösa inspelning med sin egen "Fire". En proffsig video och en stark låt, mycket snyggt arrangerad, där allt byggs upp tills det täta kompet nästan exploderar och Karins helgjutna sång firar stora triumfer. Imponerande på alla sätt och vis. Därtill väldigt sympatiskt.
I november förra året spelade hon med sitt 6-manna band på Royal i Eskilstuna, en konsert
som jag tyvärr missade. Några av hennes egna låtar från den kvällen, som "Make It Simple" här ovanför, finns på You Tube och det är så bra att jag förbannar att jag inte visste om den spelningen.
Här är ett potpurri på några fler av hennes egna låtar (och "Make It Simple" igen) från en konsert några månader tidigare, i ett litet mer akustiskt, avskalat format. Karins förmåga att behålla intensiteten både i lugnare och mer kraftfulla partier gör hennes röst så närgången att det är omöjligt att inte spetsa öronen.
Ibland sjunger Karin också andras sånger. Här kommer en inspelning hon gick upp och bandade mitt i natten, en cover på Gretchen Wilsons fina "Come To Bed": Samma fina känsla i rösten när hon vandrar mellan det lågmält känsliga och den uttryckfulla kraften när hon tar i lite mer, hela tiden lika trovärdig.
Jag tycker det är alldeles uppenbart att Karin Inggårde är redo för större saker. Frågan är bara hur...
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
