Alan Hull - En av de allra största låtskrivarna

Alan Hull är en av de mest karakteristiska och allra främsta låtskrivarna i hela musikhistorien. Hans sånger kunde ha allt från djupa filosofiska tankar till lättsamt rent nonsens och hans melodier hade så tydliga drag att de flesta låtskrivare bara får ur sig ett fåtal av sådan kaliber som Alan Hull nästan spottade fram. Det ryktas att han på bara några nattpass på sjukhuset där han jobbade, skrev låtar som "We Can Swing Together", "Lady Eleanor", "Fog on the Tyne" och "Clear White Light".

Alan Hull deklarerade tydligt att han var arbetarklass och han gycklade gärna framgångsrika kapitalister, men hans humanitära livssyn sken oftast igenom. Han tyckte om att ta sig en öl eller ett glas vin och skildrade framgångsrikt i "Alright on the Night" hur man efter en arbets-vecka tar sig en sup när helgen äntligen kommer:



Han började tidigt spela på pubar och efter en tid i en grupp kallad "The Chosen Few" var han med och bildade Lindisfarne 1970. Debutalbumet, "Nicely Out of Tune", innehöll flera av ovan nämnda låtar, men även "Winter Song", en fullständigt briljant sång om vintern med fantastiska textrader och ett gitarrspel så oerhört effektivt och passande. Elvis Costello har kallat den för "one of the greatest songs ever written". Det är lätt att hålla med... Här är den bästa versionen enligt mig, från den makalösa live-dubbeln "Magic in The Air" 1978:



Uppföljaren "Fog On The Tyne" blev ännu större och man kan känna hur det är pub-stämning i vartenda spår. "Meet Me on The Corner", skriven av Rod Clements, blev en riktigt stor hit och titellåten växte till ett paradnummer på konserter. Publiken kunde vartenda ord och de sjöng verkligen högt. 1972 sålde Lindisfarne flest skivor av alla i hela England, till och med fler än de då så populära Slade.

Det tredje albumet "Dingly Dell" var väldigt ambitiöst, men lite mer krävande, så det sålde inte lika bra. Idag framstår det som ett fantastiskt album, med bland annat sviten "All Fall Down", den instrumentala "Plankton's Lament" och "Bring Down The Government", proppfull av både nerv och vrede. Titellåten är en långsam, men väldigt rörande skildring av ett magisk möte. Men många saknade den feststämning som fanns på den förra storsäljande skivan.

Efter en misslyckad USA-turné så splittrades gruppen i två delar: Lindisfarne, som nu blev lite stökigare, och "Jack The Lad", som lät något mer folkliga. Alan Hull gjorde då också sin första solo-skiva "Pipedream", en väldigt omväxlande och påhittig samling sånger. Av alla starka låtar väljer jag "The Money Game", där vi får reda på vad som betyder mer än pengar:



1976 började man arrangera sina nu traditionella julkonserter hemma i Newcastle City Hall och som följd därav återuppstod originalsättningen av Lindisfarne och man fick sin allra största hit "Run For Home". Åtskilliga skivor har fortsatt komma med blandad kompott, ibland riktigt bra och ibland något tråkiga. Men live-skivorna har oftast varit riktigt inspirerade. Alan Hull gav ut några solo-skivor till, samt en diktsamling och så blev han ju TV-skådis...

Lindisfarne blev således väldigt stora, framför allt hemma i Newcastle-upon-Tyne. Gruppen finns än idag, den gamle bassisten Rod Clements håller numera i trådarna. Än idag tror jag att man genomför någon slags julkonsert varje år, ofta 3-4 dagar i sträck och alla är alltid helt utsålda.

Men Alan Hull dog en kväll i november 1995, av en plötslig hjärt-kollaps, bara 50 år gammal. Jag återkommer om hur Lindisfarne fyllde platsen efter sin viktigaste medlem.

Till slut plockar jag fram en underbar skildring av en sommardag vid floden, en sån där självklar liten sång som Alan Hull så ofta klämde fram.