West of Eden har gjort många skivor med egen irländsk-inspirerad musik. Alltid lika smakfullt och oftast med Jenny Schaubs ljuva stämma i förgrunden. Men nu bryter man ny mark och ger sig på det svenskaste svenska: Evert Taube!! Nya skivan "Taube" släpps i slutet av augusti, men de har redan turnerat en del och spelat det nya materialet.
Föga förvånande låter det en hel del irländskt ändå och det funkar faktiskt riktigt bra. Med både tydlig respekt, men även en hel del respektlöshet, så skapar West of Eden en riktigt spännande Taube-skiva som kanske kan få nya kategorier lyssnare att börja utforska Taube.
Allra bäst tycker jag om den lågmälda "Så skimrande var aldrig havet", där Jenny Schaubs röst verkligen berör, och den folk-rockiga "Balladen om Briggen Blue Bird av Hull", som blir riktigt dramatisk när den görs så här.
Nu har West of Eden tolkat allt från Kiss till Evert Taube och fått det att låta som West of Eden. Tala om bredd...!
idag är det 10 år sedan massakern på Utöya. Plötsligt kom verkligheten mycket närmare oss. Det meningslösa våldet har fortsatt och jag undrar om vi männiaskor har lärt oss någonting eller bara kapslat in det hela?
Christine Hellqvist har berättat hur hon då gick i skogen och grät när den här sången kom till henne... När jag hör henne sjunga den kan jag fortfarande någonstans svagt skymta hopp, empati och kärlek...
Det är den vägen vi måste gå. Någon annan finns inte...
En av de bästa sommarsångerna är tveklöst Loudon Wainwright III's "The Swimming Song". Kan man stoppa in mer "badande" i en sång...?
Här ovan en akustisk version med Richard Thompson på sprudlande gitarr och Suzanne Vega på handklapp, samt Loudon själv på sedvanligt skämtande humör.
Richard Thompson producerade på 80-talet ett par av Loudon's skivor och de är än idag bland hans allra bästa. Thompson's gitarrspel gav Loudon's underfundiga låtar olika kostymer som passade så ruskigt bra, som här i "I'm Alright":
Lille Olle, 4 år, hjälpte mig idag med att ta hand om 13 stora högar med slaget gräs. Plötsligt frågade han om jag sett att jag "fått en liten vän"?
Han leder mig sedan till trappan vid entrén. En liten pensé från förra året har självsått sig i en liten springa i den gamla trappan. Där står den i all enkelhet och blommar. Min lille vän...
Det har skrivits åtskilliga sånger om barn, men ändå är det bara ett fåtal som dyker upp när jag ska välja vilken låt som ska få dekorera detta inlägg... Jackson Browne's "The Only Child" från 1976 har än idag en lyskraft av sällsynta mått och den berör mer än de flesta andra sånger.
Det fullkomligt virvlar av kloka visdomsord i denna sång. Här är ett av de mest citerade:
Jackson Browne kommer aldrig att göra en ny "Late For The sky"... Än sen, det kommer ingen annan heller att göra...! Jackson är själv medveten om att han aldrig kan skapa något nytt i samma klass och med samma genomslagskraft. Han vet att detta kan hämma honom. Men han skriver fortfarande nya låtar och ibland får han ännu till det riktigt ordentligt.
Nya "Downhill From Everywhere" släpps den 23 juli och det är en imponerande samling sånger med stor bredd. Lite rockigare, men i stort uppbyggt med samma ingredienser som vanligt: Täta arrangemang som "sitter" men ändå låter de excellenta musikerna briljera lite grann, riktigt bra låtar, eftertänksamma texter om både det privata och det offentligt politiska.
Jackson sjunger dessutom fortfarande riktigt bra, även om det märks att rösten har börjat åldras.
Han är väl medveten om tidens gång: "I see the writing on the wall, I know there’s only so much time left in my life. But I now have an amazing, beautiful grandson, and I feel more acutely than ever the responsibility to leave him a world that’s inhabitable".
Ändå väljer han att se framåt med optimism: "There’s a deep current of inclusion running through this record. I think that the idea of inclusion, of opening yourself up to people who are different than you, that’s the fundamental basis for any kind of understanding in this world".
Vi tar det låt för låt: 1. Still Looking For Something - En ypperlig start-låt som slår an tonen med positiva vibbar. Jackson har med åren blivit alltmer medveten om hur en positiv inställning faktiskt styr hur våra liv utvecklas. Man trodde väl aldrig på 70-talet att han skulle sjunga "If I don't find it this time, it's all right", men det är väl mognad och livserfarenhet, antar jag. Ett urskönt gitarrsolo av Val McCallum finns också här.
2. My Cleveland Heart - Man förknippar väl inte Jackson med humor direkt, men här visar han just det. En läcker rock-låt i all enkelhet om hur bra det vore med ett konstgjort hjärta. Skriven ihop med Val McCallum som också sjunger delar av refrängen. Snyggt slide-spel av Greg Leisz,
3. Minutes To Downtown - En lunkande låt, som en del kritiker kommer att avfärda som tråkig, men denna gång funkar det utmärkt. Snyggt luftigt arrangemang. Textmässigt en av skivans mest intressanta kompositioner och full av kloka reflektioner. Coolt gitarrspel av Val och Greg. Jeff Youngs klaviaturer skapar en harmonisk stämning.
4. A Human Touch (med Leslie Mendelson) - Klass rakt igenom. Förra årets bästa låt...! En stor ballad som får känslorna att svämma över. Leslie Mendelson och Jackson framför den med en mänsklig värme som träffar rakt i hjärtat. Lyssna också på gitarren efter tre minuter, spelad av Greg Leisz, och hur cellon nästan samtidigt bryter fram med sin dramatiska klang. Mäktigt...!!
5. Love Is Love - Från förra årets höjdarskiva 'Let the Rhythm Lead: Haiti Song Summit Vol 1'. Ibland när musiker samlas och spelar tillsammans infinner sig ett förutsättningslöst givande och det skapas och delas utan att någon riktigt förstår vad det egentligen är som händer...
6. Downhill From Everywhere - Visar den lite ruffigare sidan av Jacksons musik och får mig att tänka på "Looking East", både när det gäller sound och uppbyggnad. Jeff Youngs röst firar stora triumfer när den släpps fram bredvid Jacksons egen stämma. Det här kan definitivt bli ännu en favorit på kommande konserter. Budskapet handlar om vårt onödiga användande av plast i alla möjliga varianter, hur det förstör vår miljö och på sikt är ett hot mot vår överlevnad. Det är inte lätt att skriva en låt om plast, men det fixar han med bravur...
7. The Dreamer (with Los Cenzontles) - Släpptes 2017 på singel, men detta är faktiskt en nyinspelad version och en klart förbättrad sådan. En akustisk gitarr driver låten nu framåt och denna nya skrud lyfter och passar "The Dreamer" mycket bättre.
The walls that we’ve built between us
Keep us prisoners of our fear.
- Jackson Browne
8. Until Justice Is Real - En av de bästa rockigare låtar Jackson spelat in... Mycket effektfullt utnyttjande av tjejerna i kören. Skulle kunna bli en utmärkt låt att börja konserterna med. Liksom på hela skivan är Mauricio Lewaks trummande både lyhört, snitsigt och en drivande kraft. Jag slutar aldrig att imponeras av denne mans fantastiska trummande.
9. A Little Soon To Say - Förra årets ödmjuka singel, som släpptes då han diagnosticerades med corona i mars 2020. Förtjänar en främre placering på skivan, tycker jag. En mycket varm och omtänksam låt, som berör ändå in i djupaste hjärtat.
Jackson har med åren blivit en person som alltid väljer att lyfta fram det som stärker sina medmänniskor:
I wanna see you holding out your light
I wanna see you light the way
But whether everything will be alright
It’s just a little soon to say
- Jackson Browne
10. A Song For Barcelona - En lång rumba-betonad sång, medryckande och snitsig. Mycket fint spel av hela bandet. Omöjligt att sitta still till detta härliga sväng...! Jackson bodde ett tag på 90-talet i Spanien och han säger att det återgav honom en aptit på livet.
Nästa fredag kan ni alla höra vilken bra platta Jackson Browne har gjort...!
Grace Potter sade nyligen om Jacksons musik: "Jackson’s songwriting is like a beautifully built home. No matter what kind of twists and turns life takes, your life is always enhanced when you’re in that space." Det är bara att instämma...
För mer än 20 år sen hörde jag en instrumental låt på radion med en grupp bestående av Peter R Ericson och FJK:s båda gitarrister Christer Jonasson och Mats Klingström. Jag tror de kallade sig för Trio, men det är osäkert.. När Jonas Sjöblom senare anslöt på slagverk ändrade de namn till Ice Quartet.
När Kim Alge Pennström, som bokar konserter åt FJK m.fl., fick höra några låtar så gillade hon det hon hörde och hon har nu lyckats få fram alla sex låtar som spelades in då.. Dessa har nu blivit utgivna digitalt.
Och visst är det bra. De två instrumentala låtarna är super-läckra och verkligen harmoniska. Mats "Desperados" och Peters "Helig är din skrud" har spelats in i nyare versioner under åren som gått. Christers båda låtar "Blå Blå Skyar" och "Jag tar det kallt" är däremot nya för mig och det är som vanligt lätt att tilltalas av Christers musik.
Som en extra bonus verkar det som de tänker ge några konserter nu, mer än 20 år senare. Hoppas de fortsätter...!
Ännu en glad sommarlåt: Nitty Gritty Dirt Band med Jimmy Ibbotson i högform i hans "Sarah in the Summer". Spelglädje av stora mått. Bluegrass med ett sällsynt drag. En sån där låt som det är farligt att ha i bilen, för det går ju då lätt för fort...
Jag tror att Ibbotson skrev den när han var på väg till sin dotter. Glädjen riktigt strilar fram. Med ett härligt solo på munspel. Finns det nån bättre på munspel än Jimmie Fadden...?
Ingen trodde väl när Coronan slog till förra våren att det skulle dröja 499 dagar innan drygt 7000 personer skulle kunna få se sitt favoritlag spela fotboll i allsvenskan igen. Men i måndags kväll skapade dessa drygt 7000 en makalös stämning som bara Djurgårdens supportrar kan.
De är många gånger som en extra spelare. De kan nästan sjunga in bollen i mål...
Martin Foyston var assisterande tränare under Per Mathias Högmo 2013 och efter derbyt mot Solna Allmänna var han nästan chockad över vad han upplevt. Se och hör här:
Foyston kom ju från Fulham i Premier League och han menade att han inte alls var föberedd på denna upplevelse och ingenting kunde ens vara i närheten av det starka stöd som det DIF får av sina supportrar...
Sakta börjar allt alltså bli lite normalt igen. Djurgården leder Allsvenskan. Vi spelar en oerhört fin fotboll och alla motståndare kommer att få det tufft när de kommer till Tele2.
And somewhere between the time you arrive
And the time you go
May lie a reason you were alive
But you'll never know
- Jackson Browne
Dessa rader sammanfattar mina tankar om religion, om liv och död. De säger allt, mer kan inte och behöver inte tilläggas...
Det är snart 50 år sen Jackson Browne skrev "For A Dancer" och den sätter fortfarande fingret på exakt allt du behöver veta. Mer än djup, mer än tröstande... Den förklarar ju allt utan att demolera mystiken..."For A Dancer" är verkligen ett enastående verk om liv och död.
Här står David Lindley nästan spöklikt och förgyller och förstärker meningen i Jacksons vackra skapelse. Han står där halvt i mörkret och spelar så vackert, så känsligt... Han är totalt där, mitt i låten, mitt i känslan... helt koncentrerad och fullständigt närvarande...
Ibland så låter jag det vara tyst. ingen musik, inga ljud... Det är verkligen inte ofta, men när det väl händer så är det nästan alltid så att dagarna är så fyllda ändå, att det liksom inte får plats fler intryck.
Det är mycket nu: Tömma brorsans lägenhet, ordna alla papper, alla dessa ofärdiga projekt här hemma som plötsligt fått pausas... Därtill fotbolls EM att titta på. Och så regeringskris...
Det resoneras och diskuteras, oftast på lågvattennivå. Här kunde man önska lite mer tystnad...! Var finns det sunda förnuftet? Var finns förmågan att se konsekvenser och dra slutsatser?
Ska det verkligen vara så svårt att inse att Lööf, Kristersson med flera skulle dra ner oss ännu mer i dyngan...? För att då inte tala om den där osympatiske typen ännu längre ut till höger... Å andra sidan kanske vi snart får vinka "farväl" till folkpartiet...
Richard Shindell får symbolisera med sin fina version av Pete Seeger's "Waist Deep In The Big Muddy". Hur djupt i skiten vi än är, så framåt bara...! Kör på...!
Kan nån verkligen tro att det är rätt väg att välja...? I don't bergrip...!!
I förra inlägget skrev jag: "Ödmjuka tankar. Enkla jordnära frågor, utan svar. Starka omvälvande känslor".
En välvillig person har låtit påtala att det finns svar. Men bara om man letar på "rätt ställe". Det är uppenbart att vi inte riktigt talar samma språk.
Jag borde kanske skrivit "Inga svar, tack och lov"...
Frågor tycker jag är intressanta och givande. Frågor som spungit fram ur ärlig förundran, från nyfiket sökande eller desperat förtvivlan. Egna frågor som plötsligt finns där, som får mig att pröva nya vägar, se nya tankesätt, som vidgar mina vyer och därmed blir utvecklande.
Jag letar inte svar. Jag är inte alls intresserad av något slags facit, vad någon annan kommit fram till och sedan anammat som någon slags slutsats, ofta kallad sanning.
Så jag söker egentligen inte svar. För svar kan vara platta och intetsägande, avgränsande och stagnerande. Svar kan lätt kännas pådyvlade och vill helst avsluta den kreativa processen.
Visst hittar även jag svar ibland, men det är vägen dit som varit utvecklande och lärorik. Svaren i sig har tjänat ut sin kraft när de etableras. Frågor däremot, de kan gång efter gång väcka min nyfikenhet, få mig att leta upp nya skrymslen och nya spännanade stigar...
Ställ inga frågor om livet
Har inga färdiga svar
Har läst en del som har skrivits
Jag vet vem jag är och vad jag har
Men i skuggan av trädet
Kan det vara lite svårt att se
Så jag får treva mig framåt
Från dröm till verklighet
Bara en sak vet jag, min älskade son
Vi kommer aldrig levande härifrån
- Lasse Tennander
Lasse Tennander har skrivit många sånger med vettiga tankar och stark känsla, och som här med smått fantastiskt spel på akustisk gitrarr.
Visst är det underligt... Plötsligt finns någon inte mer... Alla saker och allt runt omkring är kvar, men inte personen. Tankar och känslor är borta, men kanske finns de kvar i det vi minns...?
"Crossing Over" är en av mina favoriter bland alla sånger om döendet. Ödmjuka tankar. Enkla jordnära frågor, utan svar. Starka omvälvande känslor.
Eric Lowen visste inte när han och Dan Navarro spelade in "Crossing Over" hur nära han var att präglas av en allvarlig sjukdom och en alltför tidig död.
Snart skulle han få veta. Men han förblev ödmjuk och tacksam. När man hör hans historia så är det lätt att känna tacksamhet... Insikten om att varje dag, varje minut är värdefull...
Caroline Wickberg gjorde för drygt tre år sen en EP, "I'm Not Mad", som kändes väldigt fräsch och rent ut sagt lite omtumlande. När de fem låtarna var slut efter drygt 23 minuter satt jag där helt tyst och undrade vad det var för krafter som drog iväg med mig... Du kan läsa mer här: Mystiskt och omtumlande med Caroline Wickberg.
Jag hade funderat på när denna begåvade musikskapare skulle följa upp med något mer nytt, då jag nyligen fick ett mejl, där hon berättade att ett helt nytt album, "Safe Word", kommer i september och innan dess släpps några singlar.
Den första singeln "Run" släpptes i förra veckan och Caroline skriver så här:
"Det är drivig rocklåt med en skör text, om att finna sig förslavad av något som liknar kärlek, men som i själva verket är ett försök att kontrollera någon som drar sig undan allt mer. Man inser att enda utvägen är att släppa taget".
"Run" låter spännande och jag ser definitivt fram emot att få höra mer från hennes "Safe Word". Hon berättar själv så här om skivan:
"Safe Word är ett möte mellan 70-talets amerikanska singersongwriters och 90-talets indierock och spåren går i vågor av mjuka melodier och distade väggar". Nu blir jag ännu mer nyfiken...
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
