Det blev flera nya möten över helgen och jag ser tillbaka på något av det jag skrivit om möten:
Nya möten, berörd på djupet och så inser man ännu tydligare vad som är viktigt här i livet... (12 februari 2018)
Ju mer jag filosoferar runt alla dagar som gått, så kommer insikten att det handlar mest om möten: Möten, Möten, Möten... Mängder som är givande för stunden, men inte sätter några djupare spår. Ännu fler man inte ens registrerar. Och så några få där man kunde dragits med var som helst mot allt sunt förnuft... Blickar som är med dig för evigt, känslan av att "vara här och nu och inget annat spelar någon egentlig roll", ögonblick man kommer att förnimma så länge man får vara med... (1 juni 2012)
Möten är fundamentalt viktigt för att sätta igång något man tror på.... Möten bygger broar
och skapar gemenskap. När människor blir berörda öppnas dörrar och nya vägar blir synliga.
Allt handlar om möten! (27 september 2015)
Fredin Comp, en tämligen okänd variant av Trettioåriga Kriget, får dekorera mina tankar om möten med sin sång "Andra Dagar":
Tillbaka i vardagen och måndagen är studiedag och då får vi lyssna på John Steinberg prata om ledarskap och möten i skolan. Så träffsäkert och talande. Han tydliggör så övertygande vad jag brukar säga: Om det inte finns ett möte, då finns inga förutsättningar för att nå fram och fånga uppmärksamheten:
"Skola är för mig ett lärande möte mellan elev och lärare, där vi ser varann och ger varsam ledsagan. Kan vi inte möta varje individ och ingjuta tilltro till dennes egen förmåga, då spelar det ingen roll vad vi gör... Hur många nationella prov vi genomför, vilka vackra mål vi skriver i dessa utvecklingsplaner, vilken tid vi lägger ner på rättvis bedömning, hur väl vi planerar våra lektioner... Det är de som blivit sedda och fått lyckas som utvecklar empati för andra. Det är de som inte uttrycker sig nedlåtande om andra som avviker. Det är de som kommer att möta andra på samma sätt som de själva blivit bemötta." (5 juni 2013)
Steinberg pratar om tydligt ledarskap, kroppsspråket, berättandets möjligheter, betydelsen av förväntningar, behovet av att bli bekräftad och han uttrycker att "det är korkat att tro att alla ska kunna nå samma mål". Jag skulle lätt kunna skriva under på det mesta han säger. Äntligen någon som fattar vad det handlar om...! Äntligen...!
Många skolpolitiker och annan ansvarig personal borde lyssna mycket noga på John Steinberg! Allt handlar om möten...!
"The Cuckoo's Nest" från 1972 med gruppen Morris On, en super-grupp i folkrockens värld innan begreppet "super-grupp" knappt ens var påkommet: Barry Dransfield på sång och fiol, Richard Thompson på elgitarr, Ashley Hutchings på bas, Dave Mattacks på trummor och John Kirkpatrick med olika slags dragspel.
Some like a girl who is pretty in the face
and some like a girl who is slender in the waist
But give me a girl who will wriggle and will twist
At the bottom of the belly lies the cuckoo's nest
- trad
Det finns många låtar som handlar om sex, en del väl gömda, andra mer eller mindre tydliga... I dessa tider då prydheten ofta tar obegripliga dimensioner och minsta lilla antydning direkt sorteras bort... Däremot kan du framföra vilka grova vålds- eller krigsskildringar som helst utan att censureras... Tala om att sila myggor och svälja kameler!
Inspirerad av denna urgamla låt satte jag ihop en ny Spotify-lista med låtar som jag uppfattar att de på något sätt handlar om sex i någon form. 27 låtar med ett fint innehåll som gör mig varm och ödmjuk. Håll till godo:
Är det verkligen så att detta kan väcka anstöt...? Jag fattar ingenting...!
Jim och Sam spenderade större delen av 2017 med att ge en konsert varje dag under ett helt år. De spelade och sjöng på flera små ställen i Sverige, hemma i USA, samt lite här och där i Europa. Under den tiden dog en nära vän till dem och de skrev "Saturday Night" om honom. Den har nu släppts som en ny singel, i två olika versioner.
Sam skrev nyligen så här på sin Facebook-sida:
"We wrote it for one of our best friends, Harris, who passed away from an overdose. He was the funniest guy in every room, one of the best comedians on the planet, an under-appreciated passionate drummer, and the friend we have to thank for introducing the two of us. The song is about the worry we had when his addiction began, and the guilt we were feeling when he passed away. It's about the polarizing mix of high and low memories that came flooding in when he was gone (that's why we're releasing both a LOW and HIGH version of the song). It’s about the Saturday Nights we all spent together, but mostly the nights that our friend spent alone and how we wish we could’ve been there".
Was there something I should’ve said or could’ve done?
Tied you down to my bed made love ‘til you went numb?
Oh what I wouldn’t give to take your pain away
And make you stay
- Jim Hanft / Sam Yonack
Jag föredrar den lågmälda versionen, snyggt arrangerad, sjungen med den kraft och spänning som Jim och Sams röster så effektivt framkallar tillsammans. Därtill en fascinerade video som förstärker känslorna i låten. En riktigt stark singel...!
Mats Klingström och Hasse Larsson - Musikvalvet Baggen, Gamla Stan, Stockholm 2019-10-18
Man kan känna historiens vingslag när man sitter i Baggens källare med anor från 1340-talet och lyssnar på Mats Klingström och Hasse Larsson och deras Leonard Cohen-tolkningar. Jag har svårt att tänka mig något bättre lämpat för den här miljön. Det finns en mystik, nästan sakral, stämning i rummet och Mats trygga stämma berättar i både ord och ton om Leonard Cohens skildringar av livets upp och nedgångar. Det ger faktiskt energi och perspektiv i de oroliga tider vi lever i. En varm liten oas uppstår liksom, en stund av helhet där inget stör eller oroar.
Hasse Larssons uttrycksfulla spel på kontrabasen ger både delikat utsmyckning och en stadig grund där det finns utrymme för Mats fina gitarr-finurligheter att skina. Helheten känns konstigt nog både luftig och tät.
Mats Klingströms översättningar av Cohens mästerverk behåller den dynamik och den sprödhet som finns i originalen. De känns för mig mycket varmare och mer nära än de tolkningar Mikael Wiehe gjorde några år senare. Det år inte lätt att översätta Leonard Cohen, eller Dylan heller för den delen.
Det fanns otaliga höjdpunkter under kvällen, men kanske ändå det finaste ögonblicket blev när publiken sjöng med i "Brustet Hallelujah" och några tjejer lade på några höga stämmor. Wow...!
"Berömd Blå Regnrock" är ju alltid också något alldeles speciellt. Här är Sandras video från igår:
Mitt ibland alla Cohen-låtar får vi även höra en underbar översättning av Bob Dylans "Senor", en av mästarens allra vassaste skapelser. Mats och Hasse gör den full rättvisa. En av Mats egna låtar, "Jag ångrar ingenting", avslutar första delen av kvällen.
Vi får även till slut höra Tom Waits "Det sista löv som trädet bär" och det blev en fin avslutning på en mycket varm och ödmjuk kväll.
Ola Magnell med Jonatan Stenson - Biografbarens Källare, Eskilstuna 2019-10-12
Jag lever, men har tappat perspektivet...
- Ola Magnell
Detta citat av Ola Magnell hade jag på väggen
på 80-talet. Ola var då en viktig ledsagare som förklarade den värld jag så enträget försökte förstå för att finna min egen väg.
Jag såg honom senast i Linköping för 34 år sen på ett litet ställe som kallades för "Big Bang".
En fin konsert på ett mysigt ställe och med Ola
i riktig högform.
Ett par år tidigare hade jag sett honom med ett riktigt rockigt band i Stockholm. Bland det mest rockigt intensiva jag sett, faktiskt. Då hade han precis gett ut "Gaia", ett av hans bästa album.
Magnell är nu 73 år gammal och jag visste inte riktigt vad jag skulle ha för förväntningar. Visst har åren gått, men Magnell visade sig vara i god form och gav en drygt 2 timmars föreställning av hög kvalitet. Efter ett par låtars uppvärmning lydde hans fingrar honom och alla de gamla sångerna lät riktigt fräscha. Sången skorrade lite då och då, men det uppvägdes av den stora pondusen i rösten. Bredvid sig hade han Jonatan Stenson, som briljerade med sitt lyhörda spel på akustisk gitarr, lap-steel och piano.
Än finns det tid för en sång innan solen går ner
Jag ville nånting med min dag men jag minns inte mer
Ibland är det svårast att själv bli sin närmaste vän
Det verkar som jag är på väg in i dimman igen
- Ola Magnell
Det är verkligen en stor samling sånger som Ola Magnell har skrivit. Titta här på hans
hemsida så fattar du direkt: Ola Magnell - Sånger
Vi fick höra mängder av starka låtar från olika tidsepoker. Hans uppgörelse av allt möjligt i "Små, Små Ord Av kärlek" satt som en kniv i smör. Mot slutet blev det också lite allsång då vi fick vara med och sjunga refrängen på "Kliff". En annan höjdpunkt var förstås "Tomma tunnor" och dessa rader har väl aldrig varit mer aktuella än idag:
Förmyndare försmår oss
Om och om igen
"Ve det folk som inte
Tuktar sina styresmän"
Dom är störst men inte flest
Men kom ihåg att
Tomma tunnor skramlar mest
- Ola Magnell
Phil Beer lirar gitarr och fiol i Show of Hands, en ovanligt bred och ganska framgångsrik duo med folkliga influenser. Han har varit medlem i Albion Band, mellan 1984 och 1991, och även i gruppen Alianza, som förutom Steve Knightley (parhästen i Show of Hands) även innehöll tre chilenska musiker. Han hade ett tag även en trio, Ridgeriders, med Ashley Hutchings och Chris While. Han har också spelat med Johnny Coppin (f.d. Decameron), Paul Downes och med den suveräna sångerskan Deb Sandland. Några utmärkta solo-skivor har han också hunnit med. Därtill har han gjort gästspel hos självaste Rolling Stones, på deras album "Steel Wheels".
Han har länge uttryckt sin stora fascination för Jackson Brownes musik och för David Lindleys mästerliga spel. Läs mer här: David Lindley fyller 75.
Jag skulle nog vilja påstå att Phil Beer på många sätt är "Englands David Lindley". Oerhört lyhörd och tekniskt briljant, utan att göra avkall på känsla och närvaro.
Vid sidan om allt detta har han även haft flera olika konstellationer av sitt eget Phil Beer Band, ett folkrock-band där han får utlopp för sin något rockigare sida och följaktligen spelar han där mest elgitarr. Stabil och svängig folkrock, med ett stänk av The Band och Little Feat, skulle man kunna kalla det. En officiell skiva plus några utgivna i mindre skala har han och bandet också hunnit med.
På årets Shrewsbury-festival lirade han med sitt Phil Beer Band så det stod härliga till...
Här kan du lyssna och se hela konserten:
Här är låt-listan:
1. Perfectly Good Guitar (John Hiatt)
2. I Cannot Keep From Crying (Bert Jansch / Blind Willie Johnson)
3. For My Next Trick I'll Need A Volunteer (Warren Zevon)
4. ’Drinking Song’ (?)
5. Instrumental
6. Willin’ (Lowell George)
7. Adieu Sweet Nancy (trad)
8. Band members Introduction
9. Don’t Know Where To Go (’Blues set’)
10. I Heard That Lonesome Whistle Blow (Hank Williams)
11. Next Best Western (Richard Shindell)
12. The Devil’s Right Hand (Steve Earle)
13. Border Song
14. Before The Deluge (Jackson Browne) >
15. > Instrumental
Phil Beer – electric guitar, vocals, fiddle (track 15)
Emily Slade - acoustic guitar, vocals
Gareth Turner - accordion
Olivia Dunn – fiddle
Greg McDonald – bass
Steve Crickett - drums
Phil Beer Band är tveklöst ett av de absolut bästa folk-rock-banden just nu. Missa inte...!
Det är mörka moln på himlen, det är hårda ord i luften
Men vi ska aldrig vika oss för sånt
En del måste fly från alla namn de får
Alla etiketter, alla glåpord
Men inte du, aldrig du, du bär din egen orkan
Du kan blåsa bort allt hat i hela stan
- Lars Winnerbäck
Lars Winnerbäck är inte som alla andra. Han är nu en av Sveriges mest erkända och omtyckta artister. Bara det inger ju hopp om att angelägen musik faktiskt kan nå de breda massorna. Ändå känns det som det bara blivit så. Winnerbäck har bara råkat öppnat upp och visat oss sina egna personliga reflektioner. Nya skivan är som ett långt brev från en nära vän man inte hört något från på flera år.
Hans nya sånger är delvis från en ny horisont: Lyckligt gift, med ny dotter, och han verkar ovanligt harmonisk i sin utstrålning. Men de påträngande tankarna och slutsatserna skär ju igenom allt. Det är äkta och det är ärligt och då når man oftast fram...
Inledande "Tror jag hittar hem" anger tonen och 10 starka sånger följer, ganska olika på många sätt, men de känns ändå som en helhet.
"Det skulle aldrig hända oss" kan nog de flesta känna igen sig i: Att oväntat åter vara vid ännu ett uppbrott. Så svårfångat, men genialt skildrat. En av skivans låtar som kan bli en blivande favorit på konserterna.
Vintern faller över oss, det är en istid häromkring
Ingenting är gratis, ingenting
Ett hugg i hjärtat vid tanken på att bryta upp och starta om
Ja, jag har hört att det händer andra, men vi har aldrig varit som dom
- Lars Winnerbäck
Avslutande "Hymn" är kanske skivans allra starkaste ögonblick. Kontrasterna mellan allt och inget, mellan att tro sig förstå och inget alls begripa. Ord som fascinerar och de mystiska gitarrerna som glider fram så vackert i bakgrunden.
Lars Winnerbäck har definitivt gjort mer "direkta" melodier förut, men här finns en helhet och en jämn stryka, som håller mycket långt det med. En sån där samling låtar som får folk att lyssna på annorlunda musik, med större och djupare innehåll än vad de brukar. Det är en stor konst bara det...
Josienne Clarke gav för snart 10 år sen ut sin första skiva "One Light Is Gone", där hennes fascinerande sång och speciella intonation (kan vara nån typ av dialekt?) imponerade stort.
En skiva som i sin enkelhet hade fler dimensioner om man lyssnade mer noga. Lågmält och vackert, sensuellt och mystiskt...
Efter flera skivor med den duktige gitarristen Ben Walker har hon nu flyttat ut till den skotska landsbygden, avslutat samarbetet med Walker och bildat ett nytt band "Pica Pica" med folk-sångerskan Samantha Whates. Hon har även turnerat med Richard Thompson och fått priset "BBC Radio 2 Folk Award", samt skrivit ett riktigt skivkontrakt med Rough Trade. Snart släpper hon sitt andra solo-album "In All Weather"...
Lite tuffare, men med samma melankoliska stämning. Det hörs att hon lyssnat mycket på Sandy Denny, men här finns också en stor portion Suzanne Vega och även en egen klang och något svårdefinierat som får mig att nyfiket lyssna...
Plötsligt verkar allt rulla Josiennes väg efter många års kamp att försöka leva på sin musik...
FJK brukar varje år göra 3 eller 4 spelningar på ångfartyget Blidösund, men i år blev det bara en enda... Men vilken kväll...!!
Vi är en liten privilegierad skara som brukar följa bandet på olika spelningar över landet. Vi är verkligen ovanligt privilegierade eftersom vi gång efter gång får komma "våra favoriter" så nära, höra fantastiska konserter på små intima ställen, där vi även kan prata avspänt med killarna före och efter (och faktiskt även under) själva konserten. För om det hade funnits lite mer rättvisa och aningen större utforska-något-nytt-anda hos det svenska folket så hade FJK spelat på betydligt större arenor. Helt tveklöst!
Varje gång brukar det vara någon i publiken som är med för första gången och som efteråt är alldeles lyrisk. Minns att en kille 2010 på herrtoaletten ropade ut:
- Fan, va bra dom är! De måste vara Sveriges mest underskattade band!
En vän till mig upplevde FJK för första gången i går och efteråt var hon riktigt upprymd: "Vilken musikalitet! Vilken glädje! Vilken avspänd stämning! Nu förstår jag vad du försökt förklara!"
FJK var ruskigt bra igår kväll. En riktigt stor höjdar-upplevelse! Redan i första set satte det fart med "Midnattståget", "Allt jag ville ha" och "Kungsan Glöder". Expressivt! Fyndigt! Efter pausen fortsatte det lika starkt med "Ett Litet Steg", "Man Borde" och den ganska nya "Fågeln Flyger", som verkar bli ett riktigt paradnummer för bandet. Kvällen avslutas som vanligt med "En Gång Jag Seglar I Hamn", där taket nästan lyfter på slutet när alla i publiken tar i för full hals.
Mats Klingström lirar gitarrslingor så det spränger i högtalarna. Christer Jonasson sjunger så närvarande och det finns lite "nu-djävlar"-attityd över hela hans sett att vara på scenen. Anders Forsslund byter mellan olika bas-gitarrer, och ibland dragspel, och hans spel ger musiken den stadiga grund som Mats och Christers gitarrer kan cirkulera ovanpå. Anders brukar också bjuda på några språkliga fyndigheter. Skratten och de spontana gliringarna mellan "grabbarna" på scenen kommer ut så fyndigt, men hjärtligt...!
Här en purfärsk inspelning av "Isglasskis" från igår. (Tack Sandra):
I maj 2010 skrev jag: "Att två gitarrer och en bas kan låta så mycket, att det kan svänga så ruskigt, alla dessa härliga solon, fantastiska stämmor i mängder, avspänd scen-känsla, humor och spontanitet, och ändå djupa poetiska texter, samt en låtskatt som innehåller några av de bästa låtar som skrivits i vårt avlånga land." Allt detta är det bara att upprepa!
Tänk att jag fått uppleva alla dessa härliga och personliga FJK-spelningar så många gånger.
Jag är definitivt privilegierad...!
Det finns många olika definitioner av vad "kultur" egentligen är. Jag tror att den allra bästa förklaringen jag hört är: "ALLT som ser till att vi inte blir tokiga...!"
I det senaste numret av den utmärkta tidningen "Pedagogiskt Magasin" kan man läsa om månadens tema "kultur" och de tar bland annat upp "biblioterapi". Det berättas om hur det kanske vore något om läkare skrev ut recept på lämpliga böcker vid olika kriser. En mycket intressant tanke...!
Vi vet att det är vetenskapligt bevisat att läsa och skriva dikter kan lösa upp knutar vid djupa sorgearbeten. Vi vet hur musik och lyrik kan få oss att se sammanhang vi inte ens kunde ana.
Vi är väl medvetna om hur det känns att bli berörda av olika kulturella yttringar. Det finns en kraft i kulturen som kan stimulera oss at ta de steg vi aldrig kunnat föreställa oss...!
Några böcker jag skulle kunna skriva ut på recept:
Mitch Albom - "Tisdagarna med Morrie"
Lage Johansson - "Bara En Episod"
Christine Hellqvist - "Om kärleken till livet på en vidunderlig planet"
Walter Ljungquist - "Sörj dina träd" eller "Källan"
Milan Kundera - "Varats olidliga lätthet"
och en hel hög med olika diktböcker förstås...
Musik då...? Jo, det finns ju en hel del här på bloggen som skulle kunna vara "tänkbara"...
Musik som berör och förklarar livets mysterium. Som hindrar mig från att bli tokig och som håller mig någorlunda sund och vettig...
You're born with nothing
And better off that way
Soon as you've got something
They send someone to try and take it away
- Bruce Springsteen
Fram för mer kultur i alla former...! Gärna på recept...! Jag tror faktiskt att dagens 70-åring, Bruce Springsteen, skulle hålla med mig...
Bruce Cockburn har blivit 74 år och det syns, men när han plockar up en gitarr märks det verkligen inte.... Denne kanadensiske ikon släpper i dagarna en ny skiva, "Crowing Ignites", denna gång med nyskrivna instrumentala låtar.
Med stor förväntan lyssnar jag på en av de nya låtarna och jag blir, förstås, inte besviken:
Till slut en låt från live-skivan "Slice of Life" 2009: "The End Of All Rivers" är så inspirerande vacker att lyssna på och därtill med en väldigt vacker video:
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
