Man kan känna historiens vingslag när man sitter i Baggens källare med anor från 1340-talet och lyssnar på Mats Klingström och Hasse Larsson och deras Leonard Cohen-tolkningar. Jag har svårt att tänka mig något bättre lämpat för den här miljön. Det finns en mystik, nästan sakral, stämning i rummet och Mats trygga stämma berättar i både ord och ton om Leonard Cohens skildringar av livets upp och nedgångar. Det ger faktiskt energi och perspektiv i de oroliga tider vi lever i. En varm liten oas uppstår liksom, en stund av helhet där inget stör eller oroar.
Hasse Larssons uttrycksfulla spel på kontrabasen ger både delikat utsmyckning och en stadig grund där det finns utrymme för Mats fina gitarr-finurligheter att skina. Helheten känns konstigt nog både luftig och tät.
Mats Klingströms översättningar av Cohens mästerverk behåller den dynamik och den sprödhet som finns i originalen. De känns för mig mycket varmare och mer nära än de tolkningar Mikael Wiehe gjorde några år senare. Det år inte lätt att översätta Leonard Cohen, eller Dylan heller för den delen.
Det fanns otaliga höjdpunkter under kvällen, men kanske ändå det finaste ögonblicket blev när publiken sjöng med i "Brustet Hallelujah" och några tjejer lade på några höga stämmor. Wow...!
"Berömd Blå Regnrock" är ju alltid också något alldeles speciellt. Här är Sandras video från igår:
Mitt ibland alla Cohen-låtar får vi även höra en underbar översättning av Bob Dylans "Senor", en av mästarens allra vassaste skapelser. Mats och Hasse gör den full rättvisa. En av Mats egna låtar, "Jag ångrar ingenting", avslutar första delen av kvällen.
Vi får även till slut höra Tom Waits "Det sista löv som trädet bär" och det blev en fin avslutning på en mycket varm och ödmjuk kväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar