West of Eden från Göteborg har snart funnits i tjugo år (helt obegripligt...!) och de har fått många recensenter att jubla och goda omdömen blandas med rent lyriska. Ändå har de ännu inte fått det riktigt stora "lyftet". Hur är det egentligen möjligt?
- De spelar en elegant och ambitiös folk-rock-pop med klara irländska influenser.
- De har gjort nio riktigt bra skivor.
- De har en sångerska, Jenny Schaub, med en röst och utstrålning som skulle kunna få vem som helst till både tårar och innerlig glädje.
- De (Martin och Jenny Schaub) skriver sånger med både klass, innehåll och melodier som känns självklara ofta redan efter första lyssningen.
- De har ett tätt sound och det finns utrymme för både vackra klanger och riktigt ös. När de i Eskilstuna 2012 spelade en snabb, outgiven låt (som lät som Waterboys) var det nästan så man väntade på att Sharon Shannon skulle studsa in på scenen...
Ytterligare en sida som sällan lyfts fram är hur West of Eden gång efter gång skapat lyrik med ypperliga reflektioner om kärlek och relationer, hur texterna (oftast av Jenny Schaub) träffsäkert sätter fingret på precis rätt känsla och det blir både helande och vackert. Lyssna t.ex. på balladerna "I Still Remember How to Forget", "The Swings” och ” I Won’t Be Here in the Morning”, eller de snabbare "Rollercoaster", "Anywhere the Wind Blows" och min favorit "Didn't You, Didn't I".
Didn't you hear the words I didn't say
Like "maybe if I try real hard
I'll realise I played my part and yes, I was to blame"
...
All through the days that came and went again
Was I really the only one
To blame for what was never done, or could it be that you
Were part of all this too
(”Didn't you, didn't I...”)
And all the things that meant so much
They are coming to haunt us tonight
They’re creeping in through the cracks and holes
And try to clutch at our hearts and souls
Love’s a battlefield, I know
And I won’t be here in the morning
(”I won’t be here in the morning”)
Mycket melankoli och saknad, men även förhoppningar och närvaro i nuet:
But tonight we are immortal
Death is nowhere to be found
There’s only you and me around
Tonight we are immortal
There is no way on this earth
I’m gonna let you come to hurt
I swear
(”Immortal”)
Nu ska West of Eden välja ut en samlingsskiva... Hur ska de kunna välja och vraka bland så många bra låtar? De skulle ju kunna göra det enkelt för sig och ge ut ”Rollercoaster” eller ”Travelogue” i sin helhet, igen, men det kan de ju inte göra, förstås... Riktigt bra lär det tveklöst bli...! Hoppas de även plockar med någon live-inspelning med riktigt ös...!
Länk: West of Eden's hemsida - med bl.a alla texter och allt möjligt annat, nästan... Jag saknar en lista över nuvarande och tidigare medlemmar.
Den här inspelningen var länge "försvunnen", men hittades till slut någonstans i skivbolaget Islands arkiv och gavs ut på den stora Sandy Denny-boxen 2010.
En svår sång att sjunga utan komp, men Sandy gör det perfekt. Men det är något annat, något ytterligare som gör den så oemotståndlig...
Kalla det känsla, eller närvaro, eller vad du vill... Jag vill nog kalla det innerlighet...
Brian Cullman - "The Opposite of Time" - Sunnyside Records 2016
Brian Cullman är en ny bekantskap för mig, fast det visar sig att han har jobbat som journalist i bl.a. Rolling Stone, Spin, Crawdaddy och The Paris Revie. Han har därtill producerat bl.a. Lucinda Williams, Youssou N'dour, Taj Mahal och en del filmmusik.
När han som tonåring fick ett sommarjobb i London träffade han bl.a. John Martyn, Nick Drake, Sandy Denny och Richard Thompson, och dessa möten lärde unge Brian mycket om musik.
Hans egen debutskiva, "All Fires the Fire" kom 2008 och fick fina recensioner. I år kom uppföljaren "The Opposite of Time". Det är en lågmäld skiva, men rikligt varierad och med en häpnadsväckande kvalitet på låtmaterialet.
Han förklarar själv: “Much of the world’s deepest music comes down to a guitar or two, a voice, a melody and a story, whether it’s Hank Williams or Sufjan Stevens, Caetano Veloso or Skip James. That’s how I approached this album, with respect for the simple power of a few chords and a few well-chosen words. I figured, if I swept the cave and built a fire, the spirits might stop by.”
Albumets titel fick mig att haja till av nyfikenhet och det fortsatte direkt när jag började lyssna: Inledande "Times Are Tight" slår an tonen direkt och har ett häftigt gung. Den efterföljande "And She Said" bryter av med sin snabbare puls och tilltalande melodi.
"Time If There Is Time" är kanske albumets finaste ögonblick med sina djupa reflektioner. Sedan fortsätter det med både ballader, lite blues och allt möjligt, allt framfört med känsla, närhet, fina arrangemang och härligt spel på både akustiska och elektriska gitarrer.
Avslutande "Beneath The Colliseum" och den korta instrumentala "Unspoiled" är med sin suggestiva stämning ett strålande slut på en ren fyndskiva...!
Det gick som på räls... 2-0 mot de grönvita och total utskåpning som lätt kunde ha varit både 5-0 och 6-0... Och så lyckas de med hjälp av domarens givmilda frisparkar, samme domares feghet att blunda för solklara straffar och utvisningar, en mängd felstudsar och en massa tur vända på det hela... Med sånt flyt hade de grönvita vunnit Elitloppet på Solvalla... I fotbollsskor..!
Trodde jag lärt mig att inte bygga mitt liv på mina favoritlags resultat... Men ibland är det bara så grymt att det är vidrigt eländigt...! Finns det inte ens något litet uns av rättvisa...? Kan inte vi för en gångs skull ha åtminstone lite medflyt...?
Ta det inte så allvarligt, säger man... Inte så lätt... Liverpools manager en gång i tiden, Bill Shankly, sade något väsentligt: "Some say football is a matter of life and death.
They are wrong...
It is much more important than that...!"
- Bill Shankly
Saw Doctors "Broke My Heart" känns självklar idag:
We might have won the game
But I just didn't care
You went and let it go
Just like I wasn't there
I saw you commin' in
I wasn't marked at all
I had it in the net
If you had passed the ball
- Leo Moran, Davy Carton
Dylan får Nobel-priset i litteratur...! Jag nyper mig i armen och konstaterar att det var på tiden. Mer välförtjänt vinnare får man leta efter...
Om jag skulle lista de 100 bästa låtarna skulle Dylan säkert få med minst 10, kanske 20, kanske rentav 30... Samma sak om jag skulle försöka lista de 100 bästa sång-texterna...
Dylan är en poet, en iakttagare med en sällsynt förmåga att få till det, att få det melodiöst och med ett knivskarpt innehåll, som samtidigt är så vagt att du tycker att det skulle kunna handla om dig själv.
Se själv på Dylans egen hemsida vilken mängd alster av absolut högsta klass han skrivit...!
Här en underbar "My Back Pages" med Roger McGuinn, Neil Young, George Harrison,
Eric Clapton, Tom Petty och Dylan själv.
Där finns de politiska texterna. De som uttrycker precis allt, utan pardon eller omskrivelser. Alltid med förslag och lösningar för männsikans bästa... "Blowin´in the Wind", "Masters of War", "License to Kill", listan skulle kunna göras lång...
Där finns kärlekssångerna som är så öppenhjärtligt poetiska och ändå aldrig förfaller till självömkan eller hat: I uppbrottets stund skrev han "Sara", så oerhört starkt skildrat.
Vem skulle kunna författat "It Ain't Me Babe" förutom Dylan...? "Idiot wind" är väl något bitter, men minst lika mycket riktad mot sig själv... Därtill finns hyllningarna till de älskade, som i "Love Minus Zero, No Limit", med högklassig poesi och skildrat med fascinerande glöd.
Och så finns där alla de andra: Små noveller, iakttagelser eller vykort om vad han ser och upplever: "I Shall Be Released" "Knockin’ On Heaven’s Door", "One Too Many Mornings", "Senor", "Simple Twist of Fate", samt otaliga andra...
Här är några av mina favoritcitat av Dylan. Kanske inte de allra mest kända, men så oerhört talande, väl värda Nobel-priset i litteratur...!
Take me on a trip upon your magic swirlin’ ship
My senses have been stripped,
my hands can’t feel to grip
My toes too numb to step
Wait only for my boot heels to be wanderin’
I’m ready to go anywhere,
I’m ready for to fade
Into my own parade,
cast your dancing spell my way
I promise to go under it.
("Mr. Tambourine Man")
Crimson flames tied through my ears
Rollin’ high and mighty traps
Pounced with fire on flaming roads
Using ideas as my maps
“We’ll meet on edges, soon,” said I
Proud ’neath heated brow
Ah, but I was so much older then
I’m younger than that now
("My Back Pages")
Oh, sister, when I come to knock on your door
Don’t turn away, you’ll create sorrow
Time is an ocean but it ends at the shore
You may not see me tomorrow
("Oh Sister")
Starry-eyed and laughing as I recall when we were caught
Trapped by no track of hours for they hanged suspended
As we listened one last time and we watched with one last look
Spellbound and swallowed ’til the tolling ended
Tolling for the aching ones whose wounds cannot be nursed
For the countless confused, accused, misused, strung-out ones and worse
And for every hung-up person in the whole wide universe
And we gazed upon the chimes of freedom flashing
("Chimes of Freedom")
Love is all there is, it makes the world go ’round
Love and only love, it can’t be denied
No matter what you think about it
You just won’t be able to do without it
Take a tip from one who’s tried
("I Threw It All Away")
Let me ask you one question
Is your money that good?
Will it buy you forgiveness?
Do you think that it could?
I think you will find when your death takes its toll
All the money you made will never buy back your soul
("Masters of War")
Yes, to dance beneath the diamond sky with one hand waving free
silhouetted by the sea, circled by the circus sands
with all memory and fate driven deep beneath the waves.
Let me forget about today until tomorrow.
(“Mr Tambourine Man” igen)
John Prine är en sällsynt låtmakare med en alldeles egen infallsvinkel: humorn finns där, ibland alldeles uppenbar och ibland dold bakom sorgliga och underfundiga texter.
Jag har plockat ut 20 oumbärliga låtar med denna sångsmed och gjort en Spotify-lista:
Några favoritcitat från John Prine's låtar:
I wish you love and happiness
I guess I wish you all the best
I wish you don't do like I do
And ever fall in love with someone like you
Cause if you fell just like I did
You'd probably walk around the block like a little kid.
But kids don't know, they can only guess
How hard it is to wish you happiness
(All The Best)
Woke up this morning.
Put on my slippers.
Walked in the kitchen and died.
And oh what a feeling!
When my soul went thru the ceiling.
And on up into heaven I did ride.
(Please Don't Bury Me)
"Will you still see me tomorrow?"
"No, I got too much to do."
Well, a question ain't really a question
If you know the answer too.
(Far From Me)
Dear Abby, Dear Abby...
You won't believe this
But my stomach makes noises whenever I kiss
My girlfriend tells me It's all in my head
But my stomach tells me to write you instead
Signed Noise-maker
(Dear Abby)
You can't live together
You can't live alone
Considering the weather
Oh my, how you've grown
From the men in the factories
To the wild kangaroo
Like those birds of a feather
They're gathering together
And feeling
Exactly like you
(Common Sense)
Just give me one good reason
And I promise I won't ask you any more
Just give me one extra season
So I can figure out the other four.
(Blue Umbrella)
John Prine har en sällsynt förmåga att få till det... och det gäller inte bara texterna... Melodierna är alldeles förträffliga de med...!
Ibland vet man direkt att något är enastående bra... Daytrotter har i dagarna gett oss en inspelning från juni 2015 med Dawes, Blake Mills och My Morning Jacket när de gör ett medley på Lucinda Williams "Crescent City", Neil Youngs "Down By The River" och Rolling Stones/Gram Parsons "Wild Horses".
Det är bara att direkt meddela att detta är det mest enastående jag hört på mycket länge...!!! Så vidrigt bra...!!!
Musik består av känsla och inlevelse, samt förmågan att utnyttja tystnad och kraft genom återhållsamhet och närvaro. Jag vet inte hur jag ska förklara det...
1967. Jag var 11 år och hade redan varit pop-fixerad i mer än tre års tid, med långt hår ner till axlarna och en övertygelse att inget annat var viktigare än pop-musik. Det genomsyrade mitt liv från morgon till kväll, varje dag. Allt annat var ointressant och en transportsträcka...
Året 1967 förknippas ju med så mycket bra musik: "Sgt. Peppar" med Beatles, "A Whiter Shade of Pale" med Procol Harum, Buffalo Springfield's "For What It's Worth", "Waterloo Sunset" med Kinks, "Light My Fire" med The Doors, "Ruby Tuesday" och "Let's Spend the Night Together" med mina dåvarande idoler Rolling Stones, osv...
Men 1967 var även året då alla ungdomar steg fram och deklarerade "Peace, Love and Understanding". När John Lennon i direktsändning över hela världen sjöng "All You Need Is Love" trodde vi verkligen det, det fanns en tro på att "allt var möjligt". Det fanns inte ett uns av tvekan...
Det var fortfarande oskyldiga tider och radiostationer i USA försökte fortfarande "rensa upp" bland det som ansågs opassande. Rolling Stones "Let's Spend the Night Together" fick inte framföras i amerikansk TV utan fick göras om till "Let's Spend Some Time Together"... Allt hade ju börjat året innan då Byrds "Eight Miles High" blev bannlyst, men snart skulle allt ju bli annorlunda...
Min vän Rolf Hammarlund (som bland annat gjorde programmen "Sixties" och "Seventies" på SVT för några år sedan) har tillsammans med Peter Torsén (från det forna Eskilstuna-bandet Heartbreak, komiker m.m.) gjort en bok om pop-året 1967. När jag bläddrar i den färgglada och tidstypiska bokens 250 sidor trillar minnen över mig i sån strilande mängd att jag blir tvungen att ta små pauser för att inte blir översköljd av tankar, minnen och känslor av alla möjliga slag...
Rolf och Peter har lyckats fånga just det speciella med att ha vuxit upp i en så expanderande och positiv tid, och just 1967 är symbolen för allt detta. Det har format mig på så många sätt, det har varit den grogrund som jag byggt mitt liv på...
Det är härligt att minnas... Även om inte allt har blivit som vi hade tänkt oss då...
Länk: Popåret 1967 - Läs mer om boken och tita på några sidor.
Jenai Huff har gjort en ny video med sin "Just Like Me". En stark sång om rädslan, om hur den kan skapa barriärer och konstiga gränser...
Sitting in your towers
Behind your gated walls
Cuz you don’t want to see us
Cuz you don’t want to know
What are you so afraid of?
That you don’t want to see
What are you afraid of?
What if we met face to face
You looked in my eyes
Could you still ignore me?
Would you walk on by?
What are you so afraid of?
That you don’t want to see
Are you afraid that you’re just like me
- Jenai Huff
I dessa tider så fulla av hat... som ju oftast beror på rädsla... är det oerhört viktigt att lyfta fram förståelsen, empatin och kärleken som också finns mellan så många av oss människor!
Den är starkare än hatet, för den har en fortsättning, en fortsatt utveckling, även efter det att vi delgett andra vad vi känner.
FJK på Blidösund 2016-09-28
Ännu en tur med FJK på Blidösund. Har för länge sen tappat räkningen, men det är många gånger nu...
I maj 2010 skrev jag: "Att två gitarrer och en bas kan låta så mycket, att det kan svänga så ruskigt, alla dessa härliga solon, fantastiska stämmor i mängder, avspänd scen-känsla, humor och spontanitet, och ändå djupa poetiska texter, samt en låtskatt som innehåller några av de bästa låtar som skrivits i vårt avlånga land." Allt detta är det bara att upprepa!
Tre av mina absoluta favoriter kommer tidigt i andra set: "Man Borde", "Allt Jag Ville Ha" och "Stora Midnattståget". Jag tror inte det finns någon grupp, eller artist, som kan spela tre bättre låtar på rad, vare sig det gäller låtskrivande, känsla eller framförande.
Jag blir alldeles slut efter de tre låtarna, det är som en oerhört spännande kvalmatch, bortsett från att här blir man alltid en vinnare... Den första har Mats Klingström skrivit och hur bra än originalet är (på skivan "Resfeber") så ger FJK:s helt annorlunda arrangemang ytterligare dimensioner. Den andra är Christer Jonassons fantastiska låt som jag skrivit om tidigare. Den tredje är en översättning av Bruce Cockburns låt, men FJK har utvecklat den vida mer än vad Cockburn själv har gjort.
Kvällen i övrigt är väldigt bra, förstås, men om ingen annan grupp bräcker dessa tre alster på rad, så gör ju inte FJK själva det heller...
En av mina favorit-gitarrister, Jerry Donahue, fick en allvarlig stroke för knappt två månader sedan, har jag nu fått veta... Jag är chockad...! Igår fyllde han 70 år och kämpar fortfarande för sitt liv...
Jerry Donahue är amerikanen som flyttade till England och förändrade brittisk folkrock med sitt makalöst smakfulla gitarrspel och när vågorna kommer in i "The Sea" på Fotheringay's debut-album tar jag instinktivt skydd med kroppen! Det suggestiva spelet på "Nothing More" är också bland det vackraste jag hört någon spela på en elgitarr:
Därtill:
En av de mest fantastiska låtar som gjorts: "One More Chance" med Fairport Convention innehåller ett gitarrsolo så expressivt och explosivt att jag inte kan hitta några ord...
Läs mer på bloggen, och lyssna, här: Ännu en chans.
Förutom sitt gitarrspel i Fotheringay och Fairport Convention så har Jerry Donahue gjort en kulturell hjälte-insats när han sett till att dessa verk till slut getts ut på skiva:
1) Sandy Dennys live-skiva "Gold Dust" restaurerades ödmjukt och Donahue ersatte även gitarrerna med nyinspelningar för att få det lyssningsbart. En av de skivor som fått mig till tårar vid första lyssningen...
2) Han letade upp det outgivna materialet till Fotheringays andra skiva och fick det att bli ett helt album.
3) Han var med och fick Fotheringay-boxen utgiven, med den fantastiska DVD:n. Bara drygt 17 minuter, men en av de DVD-skivor jag skulle ta med mig till en öde ö... Se och hör det hela här:
4) Mot alla odds återuppstod Fotheringay utan Sandy Denny förra året och de var just ute på en kort turné i somras. Bara några veckor innan stroken spelade Jerry Donahue så här med Fotheringay på Newport Folk Festival:
Jag önskar Jerry ett stadigt tillfrisknande och att han på något sätt ska kunna uttrycka sig med en gitarr igen... Oddsen är små, knappt det, men jag hoppas det, och att han ska återvända till ett liv så bra som det är möjligt...
Livet är skört, oerhört skört, och jag har funderat mycket idag... Varje sekund är värdefull...!
Bruce Springsteen har släppt sin självbiografi, "Born To Run", och den lär handla mycket om hans uppväxt med konflikter hemma och han avslöjar flera hemligheter, som att han under många år lidit av återkommande depressioner och därför gått i terapi.
Det är när en kulturpersonlighet vågar visa sig som en liten, vanlig människa med alldagliga problem och funderingar, som han (eller hon) just därför blir något "stort".
Jag har många gånger varit lite kylig till Skavlans intervjuer på TV, tyckt att norrmannen håller sig alltför ytlig och inte ställer de djupare följdfrågorna som förefaller oundvikliga. Men när Springsteen igår fick prata i nästan 30 minuter blev det både innerligt och djupt... Men det var nog Springsteens egen förtjänst, han visste vad han ville ha sagt och berättade utan blyghet om sin uppväxt och sin relation till sin pappa, om vad han anser om Trump och det amerikanska valet, och mycket annat. Missa inte...! (Finns på SVT Play!)
För många år sedan gav Springsteen ut en box med liveinspelningar och på den finns ett av The Boss största ögonblick: På introt till "The River" återger han när han hemma för sin pappa berättade om att han varit och mönstrat, och vad hans pappa sade när han fick höra resultatet. Mycket rörande berättat!
Jag brukar säga att de största stjärnorna är de som kliver ner från piedestalerna och ställer sig mitt ibland oss, med sina mänskliga svagheter och all sin osäkerhet, och just därför blir starka förebilder som har något att förmedla. Springsteen är definitivt en sådan...! Jag ser fram emot att läsa boken...!
Dawes - "We're All Gonna Die" - Hub Records 2016 - (Igen !!!)
Ibland kan man ha fel, och jag får krypa till korset i det här fallet... Jag lyssnade åtskilliga gånger innan jag skrev den förra recensionen och jag var helt säker på att inget mer skulle hända i min uppfattning... Jag tycker fortfarande att "We're All Gonna Die" är en besvikelse. Men jag har fortsatt att lyssna och jag börjar tycka att det mesta är ganska bra, trots allt...
Vi tar det låt för låt:
1. "One of Us": Jag har svårt för när man mixar in sången i något slags "resonans-filter" och när det därtill låter överstyrt blir det för mig för mycket som stör... Synt-ljudet på gitarrerna förvärrar det än mer. Kunde annars varit en hyfsad låt, inte mer...
2. "We're All Gonna Die": En väldigt "odawesisk" sång, men en fin melodi och bra sång av Taylor Goldsmith. Har vuxit till sig!
3. "Roll with the Punches": En av de låtar jag gillade direkt, trots att vanligt gitarrljud hade varit mer passande... Ganska lik "Don't Send Me Away" från förra skivan.
4. "Picture of a Man": Trist med det "syntiga" ljudet med trum-maskiner. Annars en riktigt bra låt där Taylor Goldsmiths flickvän Mandy Moore körar.
5. "Less Than Five Miles Away": Det tog lite tid innan jag hittade den här, men nu sitter den... Tänkvärd lyrik som berör... Häftig bas-gång mot slutet!
6. "Roll Tide": Märkte jag inte först, men en riktigt bra låt där Griffin Goldsmith sjunger mycket bra. Han brukar ju sjunga snabbare låtar, men här visar han att han med bravur även klarar mer sofistikerade alster. Får mig lite att tänka på Timothy B. Schmit.
7. "When the Tequila Runs Out": Det bästa man kan säga är väl att man mot sin vilja lätt får eländet i huvudet...
8. "For No Good Reason": Helt suverän låt på alla sätt! Lite som en slags fortsättning på "Somewhere Along The Way" på "All Your Favorite Bands"...
9. "Quitter": Ännu en låt som det tog lite tid att upptäcka... Det "syntiga" kompet drar ner helhetsintrycket, annars en av de bästa på skivan...
10. "As If By Design": Kändes först tråkig och seg, men nu tycker jag att den är inspirerande laid-back och riktigt attraktiv... Jazzig nattklubbs-stämning med kloka tankar...
Så... Inte Dawes bästa skiva, troligtvis motsatsen, men långt bättre än mina tidigare intryck och vida mycket bättre än det mesta som släpps ut...
Men, med en annorlunda produktion och instrumentering kunde det varit ännu bättre...!
Fortfarande tycker Dawes om att tolka sina låtar i nedbantad akustisk skrud. Lyssna på hur suveränt de för en vecka sen framförde tre av låtarna akustiskt på ett besök hos tidningen "Acoustic Guitar":
Dawes lever och frodas än... Ibland är det skönt att man har fel och får ändra sig...!
Ibland blir man bara så glad... Som när man hittar en hel konsert med Catherine MacLellan och Chris Gauthier, 100 fantastiska minuter i riktigt bra kvalitet...!
Jag säger bara: Lyssna och njut, bli berörd och älska denna musikaliska fe...!
Mot slutet säger Gary Louris: "Oh, a grey hair...! Where did that come from...?" Det syns att Gary har blivit äldre, ovanligt korthårig och med grå skäggstubb... Men han verkar må bättre än på länge och har lärt sig uppskatta det han har här i livet, som det fenomenala band han leder: Marc Perlman på bas, Tim O'Reagan på trummor och sång, samt Karen Grotberg på keyboards och stämsång. De har alla varit en del av Jayhawks mycket länge nu. Den nye gitarristen Jeff "Chet" Lyster, som även spelar steel, imponerar med några riktigt fina solon.
Nalen fylldes denna kväll och förvånansvärt många yngre var där för att höra Jayhawks spela både nytt och gammalt i nästan två timmar... Inget snack om att det här är ett av de stora banden, även utan Mark Olson. Gary Louris står förstås i centrum, men Karen Grotberg fyller dekorativt ut ljudbilden och står för fina harmonier. Minst synlig, men oerhört viktig, är Tim O'Reagan vars stämsång är så suverän att man häpnar. Därtill en duktig trummis...!
Tim stal nog lite av showen när han framförde sina "Tampa to Tulsa" och "Bottomless Cup". Här finns en video med "Tampa to Tulsa" från gårdagskvällen. Efter den kom kvällens längsta applåd och ovationerna för Tim var överväldigande. Välförtjänt...! Kvällens absoluta höjdpunkt för mig...! Här en helt annorlunda version, i mycket bättre inspelnings-kvalitet:
Bredvid mig stod ett ungt par och när "The Man Who Loved Life" började med frasen "Won't you take my hand?", då tog de varandras händer och log. När sedan Tim O'Reagan så starkt sjöng sin "Tampa to Tulsa" återupprepades det hela när dessa textrader framfördes: Please don't ask, take my love and make it last
Please don't ask, ease my worried mind
And take my hand
- Tim O'Reagan
En annan höjdpunkt var när Gary Louris började extranumren ensam med akustisk gitarr och spelade en gripande vacker version av "Settled Down Like Rain".
Jayhawks har gjort så många möjliga hit-låtar att det närmast är ett bakvänt mirakel att de aldrig fått någon riktig listframgång. Kanske de helt enkelt är för bra. Den nya skivans låtar lät riktigt bra på scen och skivan växer fortfarande. Visst är den ojämn och lider lite av en torr digital produktion, men live så blir det mycket bättre.
En riktigt fin kväll med ett band som förtjänar mycket mer uppmärksamhet... Det är jag övertygad om att alla på Nalen denna kväll skulle kunna skriva under på...!
Avslutar med en färsk TV-inspelning av "Quiet Corners and Empty Spaces", med den nye kortklippte och skäggige Gary Louris. Vad spelar det för roll med några gråa hårstrån...?
Det var igår exakt 24 år sen "Hollywood Town Hall" släpptes... Kanske de skulle spelat den från start till slut...? Fast det förutsätter ju en viss Mark Olson... Och detta band är ruskigt bra även utan honom...! Om än lite annorlunda...
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
