Ibland kan man ha fel, och jag får krypa till korset i det här fallet... Jag lyssnade åtskilliga gånger innan jag skrev den förra recensionen och jag var helt säker på att inget mer skulle hända i min uppfattning... Jag tycker fortfarande att "We're All Gonna Die" är en besvikelse. Men jag har fortsatt att lyssna och jag börjar tycka att det mesta är ganska bra, trots allt...
Vi tar det låt för låt:
1. "One of Us": Jag har svårt för när man mixar in sången i något slags "resonans-filter" och när det därtill låter överstyrt blir det för mig för mycket som stör... Synt-ljudet på gitarrerna förvärrar det än mer. Kunde annars varit en hyfsad låt, inte mer...
2. "We're All Gonna Die": En väldigt "odawesisk" sång, men en fin melodi och bra sång av Taylor Goldsmith. Har vuxit till sig!
3. "Roll with the Punches": En av de låtar jag gillade direkt, trots att vanligt gitarrljud hade varit mer passande... Ganska lik "Don't Send Me Away" från förra skivan.
4. "Picture of a Man": Trist med det "syntiga" ljudet med trum-maskiner. Annars en riktigt bra låt där Taylor Goldsmiths flickvän Mandy Moore körar.
5. "Less Than Five Miles Away": Det tog lite tid innan jag hittade den här, men nu sitter den... Tänkvärd lyrik som berör... Häftig bas-gång mot slutet!
6. "Roll Tide": Märkte jag inte först, men en riktigt bra låt där Griffin Goldsmith sjunger mycket bra. Han brukar ju sjunga snabbare låtar, men här visar han att han med bravur även klarar mer sofistikerade alster. Får mig lite att tänka på Timothy B. Schmit.
7. "When the Tequila Runs Out": Det bästa man kan säga är väl att man mot sin vilja lätt får eländet i huvudet...
8. "For No Good Reason": Helt suverän låt på alla sätt! Lite som en slags fortsättning på "Somewhere Along The Way" på "All Your Favorite Bands"...
9. "Quitter": Ännu en låt som det tog lite tid att upptäcka... Det "syntiga" kompet drar ner helhetsintrycket, annars en av de bästa på skivan...
10. "As If By Design": Kändes först tråkig och seg, men nu tycker jag att den är inspirerande laid-back och riktigt attraktiv... Jazzig nattklubbs-stämning med kloka tankar...
Så... Inte Dawes bästa skiva, troligtvis motsatsen, men långt bättre än mina tidigare intryck och vida mycket bättre än det mesta som släpps ut...
Men, med en annorlunda produktion och instrumentering kunde det varit ännu bättre...!
Fortfarande tycker Dawes om att tolka sina låtar i nedbantad akustisk skrud. Lyssna på hur suveränt de för en vecka sen framförde tre av låtarna akustiskt på ett besök hos tidningen "Acoustic Guitar":
Dawes lever och frodas än... Ibland är det skönt att man har fel och får ändra sig...!
Man kan undra vad de tänkte när de tog med "When the Tequila Runs Out" på plattan.....
SvaraRaderaAnnars väldigt blandat, jag gillade förra plattan mycket mer.