Att lyssna på dessa demos från ett av Gene Clarks mästerverk, det är som att få se gamla fotografier från ens uppväxt, att förnimma det bekanta, men ändå se det hela med nya ögon.
I en rättvisare värld hade Gene Clarks "White Light" från 1971 klassats som en milstolpe i skivutgivningens historia, som urtypen för ett singer-songwriter koncept. Bob Dylan har sagt att han önskat att han skrivit "For A Spanish Guitar" och hela skivan är fullt i klass med Dylans absolut bästa album.
Nu finns de flesta av låtarna utgivna som anspråkslösa demoinspelningar och desssutom tre "nya" låtar som aldrig getts ut tidigare. Redan här glänser dessa sånger av spröd innerlighet och griper tag om de innersta strängarna...
So if there some day won't be time just to look behind
There won't be reasons, no descriptions for my place and mind
There was so much I was told that was not real
So many things that I could not taste but I could feel
So with tomorrow I will borrow
Another moment of joy and sorrow
And another dream and another
With tomorrow
- Gene Clark
Jag tog fram kameran och förevigade "Earth Hour" inne: och ute, nere vid vägen, lyste gatubelysningen:
Det är väl ingen slump att "Earth Hour" alltid inträffar sent en helgkväll? Som vanligt är det de vanliga små individerna som får visa vägen... Vad gör de riktigt stora el-slukarna? Borde de inte också ställa upp...?
Om vi kan lagstifta så att Systembolaget måste annonsera mot sin egen försäljning, då kan vi väl även tvinga elbolagen... Tänk er en annons i stil med: "Om du släcker varannan lampa så kan vi stänga kärnkraftverken och kommande generationer slipper ta hand om ditt radioaktiva avfall...!
Och de kanske har kvar en planet där även de kan tända en lampa...!"
Plötsligt ser jag en ännu större utvecklingspotential: Vad sägs om den här annonsen: "Koncernchef Valdemar af Cashius: Jag avstår min bonus... och för de pengarna har vi kunnat anställa fem ungdomar!"
Marknaden, vad väntar ni på? Jag är övertygad om att ni får fler kunder om ni vågar utmana ert eget tänkande och tar ansvar för fler än er själva...
Nu längtar jag efter vårens ankomst...! Nu får det räcka med snö och kyla, nu vill jag ha vårblommor, knoppar på träd och buskar, skir grönska på gång i alla vrår, ljumma vindar, känslan av att naturen tar fart igen, trots allt...
The light's returning, the work is in hand
All the cynics have vanished from where we stand
All the chances wasted are drawing me near
And all around there's new life rising from the winter fields
- Calum & Rory Macdonald
Nu vill jag ha fotbollsallsvenskan med massvis av DIF-segrar, jag vill se Tibbling dribbla av alla vänsterbackar så att de famlar upp på läktaren, jag vill se Adde springa in några mål som i fornstora dar, glädjas åt Stadions gröna matta en sista vår...
Jag vill känna engagemang och tillit när jag öppnar ögonen på morgonen, jag vill planera och drömma, beröra och beröras, känna att det äntligen är medvind igen...
Al Lewis - "Battles"
Den sympatiske walesaren har åkt till USA och spelat in "Battles", som släpptes som MP3 redan förra året och först nu finns på CD. Något mer tillrättalagt och upp-poppat, men med kvalitet rakt igenom och förhoppningsvis den skiva som ger Al Lewis den uppmärksamhet han så väl förtjänar. Sarah Howells från Paper Aeroplanes är förstås med och de sjunger lika förträffligt som vanligt...
Patrick Brooks - "Rust and Weeds"
En riktig storyteller med snabba fingrar och en akustisk gitarr: Hemtrevligt, jämna bra sånger, imponerande starkt debutalbum på alla sätt. Lågmäld produktion som växer för varje lyssning. Här kan du lyssna mer: Patrick Brooks hemsida
Zackary Rickard - "Le Nou"
Har jag så hittat en skiva på franska? Men inte från Frankrike, utan från Kanada, ännu en i raden... Zackary Rickard sjunger bra och inlevelsefullt och det är mycket cajun och svänger rejält. Omöjligt att inte gilla när det bär iväg...
Sonny Landreth - "Elemental Journey"
Gitarrfantomen Sonny Landreth har till slut gjort en helt instrumental skiva och det kryllar av gitarrer med enastående klanger, solon och fantastisk fantasi. Sonny har sin egen stil och lirar utan motstycke. Så himla vackert och ändå ruffigt att jag kapitulerar helt...
På begäran: Några vänner har frågat hur skåpet blev, så här är en bild: Här är några detaljer: Tänkte fira med någon favoritmusik i kväll... Vi får se vad det blir...
att jag önskat att jag var mer "Happy-Go-Lucky" och tog det 'gottaste' ur varje dag...
att jag aldrig var blyg och inte visste hur jag skulle smälta in...
att jag önskat att jag hade lättare att snacka om ingenting och aldrig kände mig obekväm...
att jag kunde skämta och få till det så att alla omkring såg mig som sällskapets mittpunkt...
att jag aldrig tvekat att säga det där som hade fått alla att vrida sig av skratt...
Visst har det hänt...
att jag önskat att jag inte skulle ta allting så allvarligt...
att jag kunde slå bort all oro som om den inte fanns där...
att jag aldrig funderade på allt det som hänt...
utan bara for fram som en ångvält genom tillvaron...
Jo, det har det. Jag erkänner. För visst, det har hänt...
Men... vänta lite...!
Det skulle också förmodligen innebära...
att jag skulle se på Melodifestivalen och efteråt säga att vi hade en 'sååå' trevlig kväll...
att jag skulle skriva insändare till kvällstidningarna och förklara varför fel låt vann...
att jag faktiskt skulle tro på allt som står i kvälls- och skvallertidningarna...
att jag aldrig skulle ifrågasätta varför saker och ting är som de är...
och vidare...
att jag kanske till och med skulle uppskatta dansbandsmusik...
och ha affischer med gråtande barn på väggarna...
att jag köpte dominanta ljusslingor som blinkade i alla möjliga kulörta färger
och förstörde friden för mina grannar och förbipasserande...
att jag skulle köpa mina böcker vid snabbköpskassorna istället för på antikvariat och loppisar...
att jag värderade kuturella yttringar efter om de framträdande varit på TV gång efter gång...
Troligtvis skulle jag inte heller förstå Tim Hardin's eller Gene Clark's livsöden...
Sannolikt skulle jag tycka att de fick skylla sig själva för att de deppade ihop...
att de valde fel väg för att de helt enkelt var korkade...
Likaså skulle jag aldrig fundera på hur man kan uttrycka sådant mörker
som de gång efter gång skildrade så frustrerat...
Antagligen skulle jag vara ganska avtrubbad och aldrig våga tänka en tanke till slut...
Jag skulle helt enkelt inte förstå...
Nej tack!
Jag förblir hellre den jag är...!
Running through my thoughts
were the memories of the days that I had left behind
Way down in my soul were the hope
that better days were always there to find
The fog rolled in and the lights grew dimmer
and the sound of the city streets seemed amplified
In the misty morning when it had just been pouring
Like the clouds above the storm just had to cry
— Gene Clark
Jag har en inflammation i mitt högra knä och har inte kunnat åstadkomma så mycket idag, men lite småsaker har jag fixat, trots smärtan. Den skeva dörrren på skåpet har jag rätat upp genom att sätta dit en liten träkloss. Man kanske skulle blivit möbelsnickare och inte special-lärare? Eller varför inte musikredaktör på radion...?
Skiva 10: Chris Dair - "Crossroads to Freedom" från 2010
Ett argsint munspel inleder "No Reason Blues" och sedan blir vi nästan dränkta av Chris Dair's eskader på en högljudd elektrisk gitarr och bluesslingor som jagar varandra över skivtallriken. Sedan följer "See the Stars" och då är utgångsläget akustisk blues med smakfullla indiska ingredienser... Sedan elektriskt igen, men nu långsamt och Santana-inspirerat. Även Peter Green och Mark Knopfler lurar i vassen, fast Chris Dair är mer brutal och direkt i sitt sätt att hantera guran.
Sedan kommer en snabb lättsam blues, sen en grumlig old-time med vinylknaster ditmonterat. Sedan den baktunga "I Feel the Need". Vidare mer brutalt ylande och mer akustiskt, varierat och omväxlande... "Crossroads to Freedom" blir som album en uppvisning i hur olika blues kan låta och det ger skivan en bredd som imponerar.
Chris Dair är ingen märkvärdig sångare, men det funkar utmärkt. Detta är blues helt enkelt, snitsigt, både med och utan krusiduller, och fungerar alldeles ypperligt som sällskap när du leker hantverkare.
Redan när Basse Wickman tar de första ackorden förstår jag att det här kommer bli en härlig kväll med en sångkonstnär utöver det vanliga. Det är nästan 20 år sedan jag såg Basse solo. Då på ett litet musikfik i Linköping, "Big Bang". Nu på trevliga "Big Ben" på Söder i Stockholm. Mycket har hänt sedan dess, Basse har sedan länge börjat skriva på svenska och gjort några imponerande skivor. Ändå är det mesta sig likt, Basse är fortfarande lite av en doldis och det är fruktansvärt orättvist.
Jag tror jag tar det i punktform: Basse sjunger ruskigt bra och har en egen klart personlig klang. Eric Andersen sade en gång: "He's a very, very good singer". Han är en riktigt bra gitarrist som varierat kompar sig själv och dekorerar därtill smakfullt sina låtar. Basse skriver melodiösa och medryckande melodier som fastnar och växer ju mer man lyssnar. "Sailing Down The Years" känns än idag fräsch. Han skriver sina texter, framför allt sedan han började skriva på svenska, med en poetisk elegans som få andra här i landet, med oväntade motsatser och träffsäkra ordval.
På scen berättar han roligt och personligt om låtarnas uppkomst och det finns inga onödiga dödpunkter, utan rakt vidare till nästa låt. På så sätt hinner han med ovanligt mycket under en kväll. På Big Ben får han efter en stund delikat support på scenen av Totte Bergström på gitarr och Christer Jonasson på slide. Både gör sina solon så suveränt, om än helt olika. Publiken är inte sena att visa uppskattning.
foto: Helena Eija Hjelm
Vi får höra både gamla och nya låtar, både på svenska och engelska, både egna och några kända covers, till och med Alf Hambe och Dan Andersson finns med på ett hörn. Basse börjar med ett par sånger jag tror var nya och som jag definitivt vill höra igen.
"Bilderna Bleknar" och "Flammande vind" tillhör de bästa sånger som skrivits på svenska och Basse gör dem bättre än någonsin. "Fönsterbord Mot Världen" och "Mitt Nakna Hjärta" är inte långt efter. Jag önskar att vi fått höra "På Väg Igen" och "Dit Vindarna Vill", eller hans fina tolkning av Iain Matthews "Rhythm of the West", men det är faktiskt så att han har alldeles för många bra sånger för att alla ska rymmas under en kväll.
Jag ska sluta gnälla om att fler borde upptäcka hans musik.... Jag är glad att jag gjort det, för länge sen, och att de som var på Big Ben också gjort det. Eller för att återknyta till Eric Andersen under sitt framträdande i Linköping på 80-talet: "You never heard of him? Welcome to Sweden...!" Han kunde för sitt liv inte begripa att vi bara var några få som hört talas om Basse... Inte jag heller! Än idag...
"Utan drömmare, visionärer, sällsamma existenser – gud vad fattigt musiklivet skulle vara. Den på myter så fattiga svenska rockmusiken behöver alla de särlingar den kan få. Alla de som verkligen vill gå sin egen väg, alla de som vägrar ge upp hur smal än gränden blir.
- Frank Östergren om Basse Wickman i Hifi & Musik.
Skiva 10: Jim Hanft - "Weddings Or Funerals" från 2010
Jag såg Jim Hanft och Samantha Yonack i Örebro i oktober 2010 och slogs av det nästan brutala anslaget och intensiteten utan ett uns av tvekan. Då hade han nyligen gett ut sin andra fullängdsskiva "Weddings Or Funerals". När jag sammanfattade det årets bästa skivor föll den bort ur minnet och min äldsta son blev lite irriterad, eftersom han såg den som den kanske allra bästa det året.
Förra sommaren hade jag skivan i bilen och föll definitivt. Starka låtar rakt igenom, spännande och varierade arrangemang och ett intensivt utspel, som om det gällde 'allt eller inget'. Jim Hanft sjunger och spelar gitarr, och Samantha Yonack bidrar med sångstämmor och även lite egen sång. Skivan är faktiskt inspelad i Sverige och det låter väldigt bra och samarbetet med producenten Lasse Mårtén och de svenska musikerna blev en lyckoträff. Lyssna på gitarren på videon ovan: Så ödsligt och så dramatiskt! "Weddings Or Funerals" är full av musik som glöder och som förtjänar all uppmärksamhet!
Sen dess har det varit ganska tyst om paret Hanft-Yonack, men går man in på deras blogg märker man att de stretar vidare. Då och då lägger de ut någon ny video med både nya låtar och en del covers, samt även en del skämt. Jag ser fram emot nästa skiva, för jag hoppas verkligen att det kommer en sådan!
Länkar: Jim Hanft's hemsida - med intressant biografi. Hanft har prövat både baseball och komedi. We Sing Along - Jim och Samanthas blogg med massvis av videos. Recensioner av "Weddings Or Funerals" - sammanställda på ett ställe. T.ex. säger David Hedin i Ikon så här: "Det är alltid trevligt när man får recensera opretentiösa skapelser som ändå får en att lyfta på ögonbrynen och le vid varje ny detalj som smyger sig in i bakgrunden"
Mitt skåp börjar nu bli ganska klart, men det finns fortfarnade lite musik att redovisa:
Skiva 9: Karla Bonoff - "Live" från 2007
Karla Bonoff är extraordinär låtskrivare och bland de mest kända av hennes alster är Bonnie Raitt's tolkning av den underbara "Home". Även Linda Ronstadt gjorde flera av Karlas låtar:
"Loose Again", "Somebody To Lay Down Beside Me" och "If He's Ever Near".
Karla Bonoff har själv gjort flera bra skivor, men den klart lysande är den dubbla live-skivan. Kvalitativa låtar fyllda av kärlekslängtan och hudnära förtröstan, framförda ytterst känsligt av Karla med Kenny Edwards på bas och bakgrundssång, samt den helt otroliga Nina Gerber på elgitarr. Hon står oftast utanför strålkastarljuset, men spelar så häpnadsväckande fint utan att egentligen kräva så mycket plats.
Latin Quarter gav ut tre fantastiska skivor med politiskt laddade texter till medryckande musik innan de splittrades 1990 och ett fjärde halvfärdigt album släpptes. Tre år senare startade Steve Skaith gruppen igen i mindre skala (med enbart multimusikern Richard Wright och text-författaren Mike Jones) och gav ut två ruskigt bra men tyvärr underskattade skivor, innan han flyttade till Mexico och bildade Steve Skaith Band. Idag är han tillbaka i England och för något år sen återuppstod Latin Quarter igen. Till min stora glädje!
"Long Pig" är den första av dessa två album från 90-talets mellanperiod. Här finns träffsäkra iakttagelser om tillståndet i världen och varierande och starka melodier. Det är allvarligt men ändå upplyftande. "The Desert Rose" ovan handlar om vad som händer alla vackra kändisar när tidens förfall angriper dem. Yona Dunsfords sång sliter mig nästan i stycken... "Phil Ochs" handlar mycket riktigt om den amerikanska protestsångaren som till slut desillutionerad tog sitt liv. Vidare sånger om marknadskrafternas hänsynslöshet och kyrkans smutsiga byk, om Nicaragua, AIDS, krig och om de små i samhället. "Like A Miracle" bidrar med lite ljus:
It's like a miracle
A miracle we've come this far
It's like a miracle
Miracle and then some more...
From the manger to the abattoir
- Mike Jones
Avslutande "Faith and Reason" sammanfattar klockrent:
You've got to have faith, have faith
But faith won't sit with reason
Careful what you think, what you think
because it might be treason
Spiritual treason
- Mike Jones
Peter Seeger utsåg "Long Pig" till 1993 års bästa skiva. Det är underligt att så mycket elände kan bli så upplyftande... Antar att det handlar om att känna glädje över att inte vara ensam om att inse alltihop och därför känna att det fortfarande går att göra något åt det, trots allt. Hoppet var viktigt -93 och är det än mer idag. Medryckande musik och extraordinär sång kan man ju helller aldrig få nog av...
Länk: Latin Quarters hemsida - med bl.a. texter och bakgrundsinformnation till varende låt.
Skiva 7: Eva Hillered - "Heaven and Hill" från 2011
Jag har ett par gamla skivor med Eva Hillered som jag minns som lovande och bra, men det var länge sen och när hon sjöng på svenska. Så jag hade en del förhoppningar när "Heaven and Hill" dök upp för några veckor sen. Första intrycket var 'ok', men efter några lyssningar började en imponerande skiva växa fram: Starka sånger med imponerande bredd och kvalitet rakt igenom. Inledande "Singing Tree" fånger direkt intresset med sin udda gitarrslinga.
En del arrangemang var jag lite tveksam till i början, men nu älskar jag dem. "In The Circle" har vuxit till en riktig pärla och jag vill spela den gång på gång, men det kommer ju mer...
"Stars on the Snow" är så dystert vacker och "Kiss the Wind" känns redan som en klassiker.
"Under the Stars" är en värdig avslutning på en mycket stark skiva. Utgiven redan 2011 och det är oförskämt att något så här bra fått så lite uppmärksamhet...
Men i morgon står det spaltmeter om nån festival på TV med dussinmusik utan särprägel och utan ärlig uppriktighet. Eva har på sin blogg tyckt till om den orättvisa musikvärlden. Läs här !
Eva Hillered känns redan som en vän när jag läser detta och sen hör att hon älskar träd...
Fler länkar: Eva Hillereds hemsida - Vet inte varför det inte går att komma till shopen... Hemifrån - Evas representant här hemma i Sverige.
Efter ett uppehåll, då allt möjligt hände och strulade till det och såg till att det inte fanns tid över för något mer än det nödvändigaste, så har jag nu plockat upp mitt skåp-projekt igen. Det är knappt någon målning kvar, men rubriken får stå fast, trots att "fixa-klart-skåpet" vore mer passande... Dags att såga till hyllor, skrapa rent beslag och skruva dit dem igen. Och då behövs musik som piggar upp och gör att man sätter fart. Sen blir det ju roligare dessutom...
Skiva 6: Spirit of the West - "Faithlift" från 1993
En gammal favorit från den tid då man körde kassetter i bilen. Kanadensisk folkrock med fart och spelglädje blandas med tung rock och medvetna texter. Den första kategorin hörs ovan i "And If Venice is Sinking", samt glatt sprudlande "Sadness Grows" och "Death on the Beach", med sina dystra texter. Tala om surrealistiska kontraster! De rockigare numren är tunga och kluriga. "Slow Learner" är min favorit, lysande lyrik och med ett baktungt gung som gör mig väldigt glad.
Kolla också upp "Save This House" från 1990 och "Labour Day" från 1988, två riktigt bra skivor med filosofisk folkrock.
Efter ett längre uppehåll verkar det som om gruppen nu väckts till liv igen...
Richard Thompson har fortfarande kultstatus här hemma, på 80-talet var han min ledande husprofet och producerade mästerverk på mästerverk med egensinnig musik med känsla och experimentlusta, i stark kontrast till 80-talets stela sound med accentuerat eko och trista mastodont-produktioner.
Thompson har fortsatt att producera skivor med samma nyfikna och undersökande attityd. Alla projekt har inte varit lika briljanta som de tidiga verken, men i sin tur har han aldrig blivit ointressant eller upprepande. Då och då kommer nya låtar med enorm lyskraft, ekvilibristiskt gitarrspel och underfundiga texter.
Snart kommer den nya "Electric", producerad av Buddy Miller, och just nu åker han runt och kör låtarna akustiskt (!) på olika radiostationer. Hör nya "Snow Goose", en riktigt stark och känslosam ballad som jag just nu inte kan få nog av:
Ifall du vill höra mer finns här en halvtimme med mer akustisk live-musik och en intressant intervju med Thompson:
Jag har alltid haft svårt för uppbrott och tycker det är skitjobbigt att ta farväl, men tiden har lärt mig att försöka göra det enkelt...
En av mina allra bästa vänner på jobbet har funnit kärleken och tar nu sig an nya utmaningar i en ny miljö några mil bortom Stockholm. Funderade länge vad jag skulle välja för låt, det måste vara en riktigt bra låt och gärna med lite ylande gitarr...
Plötsligt var det solklart: Fairport Convention med Sandy Denny i "One More Chance"! En av de bästa låtar som gjorts alla kategorier. Sandy är lika briljant som vanligt och på slutet sliter Jerry Donahue i elgitarren så det sprakar. Glyn Johns tunga produktion hörs bättre om du drar upp volymen ordentligt:
Sandy Denny frågar: "Is it too late to change the way we're bound to go?"
Det är aldrig för sent...! Det är du, min vän, ett levande bevis för! Vi hörs!
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
