tisdag 26 februari 2013

Basse Wickman solo en trio-upplevelse

Basse Wickman, Big Ben, Stockholm 2013-02-25

 foto: Fanny Holm

Redan när Basse Wickman tar de första ackorden förstår jag att det här kommer bli en härlig kväll med en sångkonstnär utöver det vanliga. Det är nästan 20 år sedan jag såg Basse solo. Då på ett litet musikfik i Linköping, "Big Bang". Nu på trevliga "Big Ben" på Söder i Stockholm. Mycket har hänt sedan dess, Basse har sedan länge börjat skriva på svenska och gjort några imponerande skivor. Ändå är det mesta sig likt, Basse är fortfarande lite av en doldis och det är fruktansvärt orättvist.

Jag tror jag tar det i punktform:
 Basse sjunger ruskigt bra och har en egen klart personlig klang. Eric Andersen sade en gång: "He's a very, very good singer".
 Han är en riktigt bra gitarrist som varierat kompar sig själv och dekorerar därtill smakfullt sina låtar.
 Basse skriver melodiösa och medryckande melodier som fastnar och växer ju mer man lyssnar. "Sailing Down The Years" känns än idag fräsch.
 Han skriver sina texter, framför allt sedan han började skriva på svenska, med en poetisk elegans som få andra här i landet, med oväntade motsatser och träffsäkra ordval.
 På scen berättar han roligt och personligt om låtarnas uppkomst och det finns inga onödiga dödpunkter, utan rakt vidare till nästa låt. På så sätt hinner han med ovanligt mycket under en kväll.


På Big Ben får han efter en stund delikat support på scenen av Totte Bergström på gitarr och Christer Jonasson på slide. Både gör sina solon så suveränt, om än helt olika. Publiken är inte sena att visa uppskattning.

foto: Helena Eija Hjelm
Vi får höra både gamla och nya låtar, både på svenska och engelska, både egna och några kända covers, till och med Alf Hambe och Dan Andersson finns med på ett hörn. Basse börjar med ett par sånger jag tror var nya och som jag definitivt vill höra igen.

"Bilderna Bleknar" och "Flammande vind" tillhör de bästa sånger som skrivits på svenska och Basse gör dem bättre än någonsin. "Fönsterbord Mot Världen" och "Mitt Nakna Hjärta" är inte långt efter. Jag önskar att vi fått höra "På Väg Igen" och "Dit Vindarna Vill", eller hans fina tolkning av Iain Matthews "Rhythm of the West", men det är faktiskt så att han har alldeles för många bra sånger för att alla ska rymmas under en kväll.

Jag ska sluta gnälla om att fler borde upptäcka hans musik.... Jag är glad att jag gjort det, för länge sen, och att de som var på Big Ben också gjort det. Eller för att återknyta till Eric Andersen under sitt framträdande i Linköping på 80-talet: "You never heard of him? Welcome to Sweden...!" Han kunde för sitt liv inte begripa att vi bara var några få som hört talas om Basse... Inte jag heller! Än idag...


Länk:
Basse Wickmans hemsida - med biografi, diskografi och lite att lyssna på.

"Utan drömmare, visionärer, sällsamma existenser – gud vad fattigt musiklivet skulle vara. Den på myter så fattiga svenska rockmusiken behöver alla de särlingar den kan få. Alla de som verkligen vill gå sin egen väg, alla de som vägrar ge upp hur smal än gränden blir.
- Frank Östergren om Basse Wickman i Hifi & Musik.


2 kommentarer:

  1. "På väg igen". Bland det finaste som skrivits på svenska språket.

    SvaraRadera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera