Visst har det hänt...

att jag önskat att jag var mer "Happy-Go-Lucky" och tog det 'gottaste' ur varje dag...
att jag aldrig var blyg och inte visste hur jag skulle smälta in...
att jag önskat att jag hade lättare att snacka om ingenting och aldrig kände mig obekväm...
att jag kunde skämta och få till det så att alla omkring såg mig som sällskapets mittpunkt...
att jag aldrig tvekat att säga det där som hade fått alla att vrida sig av skratt...

Visst har det hänt...
att jag önskat att jag inte skulle ta allting så allvarligt...
att jag kunde slå bort all oro som om den inte fanns där...
att jag aldrig funderade på allt det som hänt...
utan bara for fram som en ångvält genom tillvaron...

Jo, det har det. Jag erkänner. För visst, det har hänt...

Men... vänta lite...!

Det skulle också förmodligen innebära...
att jag skulle se på Melodifestivalen och efteråt säga att vi hade en 'sååå' trevlig kväll...
att jag skulle skriva insändare till kvällstidningarna och förklara varför fel låt vann...
att jag faktiskt skulle tro på allt som står i kvälls- och skvallertidningarna...
att jag aldrig skulle ifrågasätta varför saker och ting är som de är...



och vidare...
att jag kanske till och med skulle uppskatta dansbandsmusik...
och ha affischer med gråtande barn på väggarna...
att jag köpte dominanta ljusslingor som blinkade i alla möjliga kulörta färger
och förstörde friden för mina grannar och förbipasserande...
att jag skulle köpa mina böcker vid snabbköpskassorna istället för på antikvariat och loppisar...
att jag värderade kuturella yttringar efter om de framträdande varit på TV gång efter gång...

Troligtvis skulle jag inte heller förstå Tim Hardin's eller Gene Clark's livsöden...
Sannolikt skulle jag tycka att de fick skylla sig själva för att de deppade ihop...
att de valde fel väg för att de helt enkelt var korkade...
Likaså skulle jag aldrig fundera på hur man kan uttrycka sådant mörker
som de gång efter gång skildrade så frustrerat...

Antagligen skulle jag vara ganska avtrubbad och aldrig våga tänka en tanke till slut...
Jag skulle helt enkelt inte förstå...

Nej tack!
Jag förblir hellre den jag är...!



Running through my thoughts
were the memories of the days that I had left behind
Way down in my soul were the hope
that better days were always there to find
The fog rolled in and the lights grew dimmer
and the sound of the city streets seemed amplified
In the misty morning when it had just been pouring
Like the clouds above the storm just had to cry
— Gene Clark