Det här är en av de skivor jag spelat mest det senaste året. Om man bortser från ett par lite för stökiga nummer så är hela plattan ett riktigt fynd. Bra låtar, fina och varierade arrangemang, snitsigt gitarrspel, sympatiska texter och en röst som känns uppriktig och angelägen.
Jag kunde ha valt nästan vilken låt som helst från Slowmans album "En Romantisk Idiot", men det fick bli "På andra sidan stan", som byggs upp så tjusigt mot slutet.
Slowman kommer i januari med en ny singel, "Best Years Yet To Come". Det ser jag fram emot!
Har det hänt dig att du hört en sång någonstans, att den inspirerade dig så mycket att du bara M-Å-S-T-E ta reda på vem det är som sjunger. I detta fall tog det flera dagars detektivarbete för att få reda på att det var Liz Simcock, inspelad för 20 år sen.
Hon gjorde en riktigt bra platta med Clive Gregson 2017. Den var bra, men inte i närheten av "Fish Out of Water". En superhärlig sång på alla sätt och vis.
Nog minns även jag när man satt med texthäftet i knät och lyssnade uppmärksammat på en ny skiva... "Fish Out of Water" väcker så många känslor till liv...
Det tog 20 år för den här låten att korsa min väg. Nu kommer den nog finnas kvar i evigheter.
En gammal favorit från 2001 som jag fullständigt älskar. Kasey sjunger med sådan frustration att själen skrynklas ihop...
Hennes pappa Bill Chambers solar på akustisk gitarr och lägger tlll några glidande toner på elektrisk. Lyssna mellan 2.16 och 2.18. Enastående vackert och så himla läckert.
Basse Wickman med Entourage - Närke Kulturbryggeri, Örebro 30 november 2024
Basse Wickman har inte spelat live på 10 år, men efter ihärdigt tjatande från bl.a. bassisten och arrangören Håkan Tollesson så har en mindre turné startat nu i höst. Basse har trots 15 album och många lovord aldrig nått den status han egentligen förtjänar. De flesta svenska artister skulle vara mycket stolta om de hade gett ut album så starka som de tre skivor på svenska Basse gjorde mellan 1988 och 2000.
Innan dess hade han gjort flera engelskspråkiga skivor av vilka speciellt "Sailing Down The Years" är en klassiker, eller åtminstone borde vara det.
Få artister, om ens någon, har varit en lika stor pionjär för "americana" eller "country-rock" här i Sverige. Själv kallar Basse det helst för folk-rock. Hans inspelningar av låtar av Eric Andersen, Gene Clark och Iain Matthews är briljanta.
Närke Kulturbryggeri visar sig vara ett mysigt och välkomnande ställe, med egen öl och en trevlig stämning.
Efter lite ljudkrångel i de första två låtarna så blir det riktigt bra och en väl avvägd ljudbild. På några låtar var det synd att Basse inte hade med sig sin tolvsträngade gura, det hade gett en extra dimension till en del sånger.
Vi får höra låtar både på svenska och engelska, de flesta hans egna, men även en del covers. Bland överraskningarna fanns den fina "Under Träden" och Mikael Wiehes "Sakta lägger båten ut från land".
Bandet spelar som om de kände varenda låt väl och hade spelat dem under lång tid. Gitarristen "Jake" Svensson får ur sig flera härliga solon, samtidigt som han mixar alltihopa. Håkan Tollesson på bas, Örjan Hill på keyboards och Mattias Engström bakom trummorna kompletterar alla utmärkt. Tyvärr saknades den sjuka Lena Rif på slagverk och sång. Förhoppningsvis hinner hon tillfriskna innan det är dags för nästa spelning på turnén i Malmö i mars nästa år.
Visst fanns det flera favoritsånger jag gärna hade hört, som Gene Clarks "Shooting Star" eller Basses egna "Narrarnas Skepp" och "Segla med månen", men allt kan inte få plats...
Mellan låtarna bjuder Basse på både skämt och anekdoter och de känns lika gemytliga som Basse själv. Speciellt rörande blir det när han hyllar den bortgångne vännen/grannen/kollegan Magnus Lindberg. "Mitt Testamente" från deras gemensamma skivprojekt "Vita Lögner + Svarta Ballader" var en av kvällens verkliga höjdpunkter.
Jag håller Dawes som en av de bästa grupperna på 2000-talet och då är det lätt att få för stora förväntningar. När gruppen nu tappat både bassist och keyboardist så fortsätter bröderna Taylor och Griffin Goldsmith som en duo och de har säkert lekt fram en hel del arrangemang i studion. Det finns här många små läckra gitarr-instick, kluriga intron och Griffins trummande visar nya dimensioner. Stämsången är som vanligt exceptionellt tilltalande.
Låtarna är vid första genomlyssningen lite svåra att ta till sig, men de växer så småningom. Textmässigt så imponerar Taylor som vanligt med fyndiga, djupa och inspirerande rader om både väsentligt och oväsentligt.
Ge den här skivan lite tid...! Den kommer inte bli gruppens bästa, men med tanke på faktiska förutsättningar är det en modig och utvecklande skapelse.
Det har nu gått mer än en vecka sedan det obegripliga inträffade: Donald Trump blev åter vald till president. Jag har medvetet valt att vara tyst, att inte omyndigförklara halva amerikanska folket. Jo, det vore lätt att idiotförklara hela alltet, men nu får vi leva med det faktum att det sitter två galningar vid makten på just de ställen där de är livsfarliga...
Nu har jag inte följt med så noga i massmedia, men min känsla är att det varit tyst, alltför tyst...!
Så upptäcker jag den här låten..:
Den är ett år gammal, så den lär ju syfta på något annat, men den är ju så perfekt att sätta fingret rakt i trynet på Herr Trump.
Eric Andersen, denne mästare att skriva de mest ömsinta och ödmjuka kärleksskildringarna, håller här inte tillbaka sin ilska och upprördhet.
Tiden har ingen nåd. Den artist som jag under lång tid såg som prototypen för upppror, känsla och ovilja att foga sig, dvs. Neil Young, fyller idag 79 år.
Det var ett tag sen den gode Neil var riktigt het, men han har hållit upp intresset med alla gamla inspelningar som till slut givits ut ordentligt.
De flesta pratar om fantastska låtar som "Heart of Gold", "Harvest" och rockare som "Keep on Rockin In The Free World". Men varför pratar ingen om "Will To Love"...?
I november 2011 skrev jag: Neil Young får ibland till det på sitt alldeles speciella sätt. Hans låt "Will To Love", inspelad hemma framför en öppen brasa med sprakande ved, är ett lågmält rop efter kärlek, en känslig längtan efter det som kan förnimmas, men kanske inte mer. Musikalsikt finns det inget som låter ens lite likt. För mig är denna låt en milstolpe i skiv-utgivningens historia, ett glödande känselspröt du antingen älskar eller inte lägger märke till. Denna låt med alla spänningar, mystiska ljud och inlevelserika nyanser tröstar mig i kväll...
Det är svårt att skriva om Christy Moore... Den mannen är så stor och så respekterad att det känns som om hela hans uppenbarelse är som en högspänning av intensiv lågmäldhet.
Han är så stor att han säljer ut 12 kvällar på raken på Vicar Street i Dublin. Men han håller sig ändå på jorden. Den nya skivan är en uppvisning i hur bra det räcker med en röst, en gitarr och några bra låtar, bara du lägger in tillräckligt med känsla.
Skivan börjar med "Boy In The Wild", en gripande sång om en grabb och hans pappa. En klar kandidat till årets bästa sång! Och videon är filmad med riktiga skådespelare. Det är faktiskt bara den andra videon han gjort under en karriär med 50 aktiva år.
Han fyller 80 år om några månader, men det hörs inte alls. Rösten finns kvar och så även modet att använda den, även då han sjunger om problemen i världen. Låten om Palestina var med här på bloggen redan i somras.
Lyssna gärna på intervjun för några dagar sedan på "The Late Late Show":
The whole world is upside down at the moment
But we have to make the best of it
- Christy Moore
Om fler kunde ha den inställningen vore vi på väg mot bättre tider...
Dessa fyra rader har tröstat, förklarat, värmt och ingett nytt hopp åtskilliga gånger i mitt liv. Från låten "The Times You've Come" på Jackson Browne's andra skiva "For Everyman".
Det är bara ett problem: På nätet, i notböcker, och till och med på Jacksons egen hemsida har ordet "pain" många gånger bytts ut mot "thing". Det kan bara inte vara så att det är "thing", tänkte jag under flera år. Dessa rader som betytt så mycket, nej....!
Så, när jag senast träffade Jackson i Stockholm sommaren 2015, så frågade jag helt enkelt honom och han kunde lugna mig:
- It is "pain"...!!
Det kan tyckas oväsentligt, men dessa rader förvanskas så grovt med ett enda ord utbytt. Styrkan känns plötsligt frånvarande och allt blir platt.
Jag har fortsatt att se efter om denna felskrivning skulle rättas till och när nu hela albumet "For Everyman" remastrades och gavs ut i en ny utgåva på
Jackson's eget skivbolag, så kanske...
Och BINGO! Det är rättat på det nya fodralet...!
Om det var min fråga som gjorde honom uppmärksam på felet, vilket han inte verkade vara medveten om, eller om någon i hans stab helt enkelt råkat upptäcka felet får vi nog aldrig veta. Men felet är äntligen rättat och det glädjer mig ofantligt mycket.
West of Eden - Biografbarens källare, Eskilstuna 2024-10-31
Det är torsdag, sista dagen i mörkaste delen av oktober och West of Eden är mitt i turnén, förkylda och...
Det blir mycket prat av och med Martin Schaub, om misslyckade respektive lyckade spelningar, bl.a. en gång i Kalmar som enligt deras egen utsago gick "helt åt pipan". Men de påpekar att de är professionella och jodå, det blir en trevlig och medryckande kväll.
Framför allt så lyfte det efter paus. Låtar som "Read All About It", "Mudlarking" och den avslutande "We Will Never Be Afraid Again", alla från senaste skivan "Whitechapel", samt "The Bee That Stung", där Jenny Schaub fick sjunga både sin och Kate Rusbys delar från "Songs From Twisting River", allt satt precis där det skulle och publiken levde med.
Pär Öjerot, som var medlem i gruppen 2013-16, fick ikväll vikariera på gitarr och gjorde det klanderfritt. Lars Broman på fiol var som vanligt både på spelhumör och expressiv på scenen.
Som sagt, en trevlig kväll med ett band som tydligen, bortsett från den gången i Kalmar, håller en imponerande lägsta nivå och som trivs med att spela även när förutsättningarna kanske inte är optimala. Det blir bra ändå.
Det kommer man långt med...!
Phil Lesh var bassist. I Grateful Dead. Det kan ju inte alltid ha varit lätt att hänga med i Jerry Garcias påhitt eller när trummisarna Bill Kreutzman och Mickey Hart svävade ut i något oväntat. Men Phil var alltid så cool och det driv som Grateful Dead behövde för att rulla och få flyt.
Nu är han borta och en av musikvärldens trevligaste och mest originella entusiaster kommer att saknas.
"Box of Rain" från "American Beauty" var en av få låtar Phil Lesh sjöng huvudstämman på, och sång var väl inte hans starkaste sida. Men vilken bassist...!
Vilken ambassadör för att släppa fram andra musiker...! Phil Lesh's sidospår, ja, ett av dem, var gruppen "Phil Lesh & Friends. Deras "There and Back Again" från 2002 är en imponerande samling sånger där Warren Haynes med sång, gitarr och låtar sitter i förarsätet och imponerar stort och känsligt. Just en sån grej som Lesh gärna hjälpte till att lyfta fram. Lyssna på "Nor More Do I" eller på "Patchwork Quilt" och du förstår vad jag menar:
Phil Lesh's bas kunde smyga fram och den kunde få musiken att gunga.
Det är nästan exakt 10 år sedan Basse Wickman stod på en scen och sjöng. Då bortser jag från att han blev uppkallad på scenen av Elliott Murphy ett par gånger. Vad vi har längtat...!
Innan dess hade han spelat en hel del akustiskt på Big Ben och därtill elektriskt som en del av Vagabond Ways, en svensk "supergrupp" som förutom Basse även innehöll Totte Bergström och Christer Jonasson. Gruppen liksom bara ebbade ut, trots riktigt fina konserter och en jättebra skiva.
Men nu är det dags igen och spel-schemat ser ut så här:
24/10 Kristianstad, Kulturkvarteret
25/10 Borås, Sagateatern
28/11 Gävle, Musikhuset
30/11 Örebro, Kulturbryggeriet
Kanske det är dags för Basse att nå ut ordentligt nu, i dessa tider då modern country-influerad musik tycks vara mer och mer uppskattad. Basse var på många sätt först i Sverige, men han doldes ofta i det stora utbudet av musik. Av hans engelskspråkiga skivor är "Sailing Down The Years" i en klass för sig. Hans breda musiksmak gjorde också¨att han kunde spela in låtar av Ian Matthews och Gene Clark, som blev minst lika starka som originalen.
De två sånger han fick av Eric Andersen, "Irish Lace" och "Come Running Like A Friend", är två verkliga favoriter här hemma.
1987 kom hans första skiva med sång på svenska, "Gränsland". Ytterligare en dimension tillfördes hans skapande, det var som om han kom närmare mig som lyssnar... De tre skivor han släppte på svenska är tre skivor jag ständigt återvänder till och aldrig blir jag besviken...!
En duo-skiva med vännen Magnus Lindberg, den redan nämnda med Vagabond Ways och ett par samlingsskivor har också sett dagens ljus.
När han nu återvänder till scenen blir det dessutom med fullt band: Lena Rif, sång och slagverk, "Jake" Jan-Åke Svensson, gitarr, Örjan Hill, keyboards, Håkan Tollesson, bas, och Mattias Engström, trummor.
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
