lördag 6 juli 2019

Neil Young och jag - del 2 - Besvikelser och min första konsert...

När jag väl till slut hade upptäckt Neil Young, och lärt känna hans kompromisslöshet och hans förmåga att få det opolerade att skina med en extrastark glans, fanns det mycket att upptäcka:

Jag skattar flera album mycket högt: "After The Gold Rush" och "Harvest" är nog de album som flest människor känner till och de är lika bra som sitt rykte, men ändå inte bland de allra bästa, vill jag nog hävda. "On The Beach", "Tonight's The Night" och "Zuma" är alla fasansfullt starka.



Live-skivan "Time Fades Away", med enbart nytt material (!) brukar inte många bry sig om, men det är ett konstverk där det ruffiga och ostrukturerade vinner stora triumfer med en sjusärdeles känsla... Balladerna "The Bridge" och "Love In Mind" är exceptionellt känsliga och berörande.

Efter "Rust Never Sleeps" kom den lågmälda "Hawks and Doves" och den extremt stökiga
"Re-act-or". Den förstnämnda innehåller några oförglömliga kompositioner, som "Little Wing", medan den andra är en av de tråkigaste skivor han gjort med sin komp-grupp "Crazy Horse".



Det skulle komma ännu större prövningar: Vocoder-experimenten på "Trans", Rock 'n 'Roll-pastischerna på "Everybody's Rockin'" och country-stuket på "Old Ways"s kunde få mig att vilja slita mitt hår. De var upproriska försök att sätta sig upp mot Geffen Records som till och med stämde honom för att göra "icke-neil-youngsk" musik. Även syntiga "Landing On Water" var påfrestande att bekanta sig med... Idag inser jag att Neils huvudsakliga kraft under dessa år gick till att få familjelivet med CP-skadade sönerna Zeke och Ben att flyta på så gott som det var möjligt.



Strax innan "Trans" utgivning i december 1982 såg jag min första konsert med honom på Isstadion i Stockholm den 9 oktober 1982. Konserten i sig var väl ingen katastrof, trots alltför många låtar dränkta i vocoder-ljud. Nej, för oss som satt snett på sidan om scenen var det studsande bas-ljudet problemet. Det kändes som basen kom några sekunder efter övrig musik och det hela blev som en schizofrenisk skräck-upplevelse.. Jag minns att jag lovade mig själv att aldrig mer gå på konsert...

Fortsättning följer med del 3: Nya utgåvor av högsta klass och tre legendariska konserter på Sjöhistoriska Muséets trädgård...


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar