Neil Young och jag - del 1 - När jag förstod det magiska...

Jag var ganska sen att uppskatta Neil Young helt och fullt. Visst hade jag gillat t.ex. "Birds" och "Tell Me Why", men det var faktiskt först när jag 1977 satt i baksätet på en kompis bil på väg till Örebro och "Hold Back The Tears" kom på radion i Kaj Kindvalls program, som jag förstod det magiska med Neil Youngs musik.


Two lying fools
And then four crying eyes
Counting on one another to survive
Crazy love must surely have this pain
If getting up means going down again
- Neil Young

"Hold Back The Tears" var balsam för själen för en 21-årig kille som just förlorat sin tjej... Egentligen skulle den kunna uppfattas som en smörig country-dänga, men Neil Youngs brustna stämma spottade ut orden och det blev som en dolkstöt som kändes så äkta...

Skivan "American Stars 'n Bars" inhandlades och baksidan med "Star of Bethlehem" (så spröd och vacker frustration), "Will To Love" (en milstolpe i skiv-utgivningens historia, ett glödande känselspröt) och "Like A Hurricane" (åtta minuters gitarr-taggtråds-solo utan like) var så starka, så unika och de gav mig både skönhet och en kniv som skar rakt in i hjärtat. DET var smärta som kändes ända ut i lilltånageln...!



Under några år var Neil sedan en husprofet och jag upptäckte de skatter jag tidigare inte förstått mig på, t.ex. "On The Beach", som i sin råa form berörde med både ömhet och den svartaste smärta. Skivor som "Comes A Time", med alla dessa spröda duetter med Nicolette Larson, och "Rust Never Sleeps", med sina omväxlande sköra akustiska klanger och nästan brutala elektriska utbrott i "Powderfinger" och "Hey Hey My My (Into the Black)", stärkte Neils position som en av de absolut viktigaste artisterna i mitt unga liv...


It was then I knew I'd had enough
Burned my credit card for fuel
Headed out to where the pavement turns to sand
- Neil Young

"Thrasher" är än idag en av Neils absolut bästa alster med lyrik som glöder...

Fortsättning följer med del 2: Besvikelser och min första Neil-konsert...

RÄTTELSE: Kommer nu ihåg att jag faktiskt några månader innan "Hold Back The Tears" hörde "Round & Round (It Won't Be Long)" spelas på Virgins affär i London och blev så berörd att jag direkt köpte LP:n "Everybody Knows This Is Nowhere". Väl hemma älskade jag hela skivan och gitarrduellerna mellan Neil och Danny Whitten var magiska. Så, det var den riktiga starten på mitt Neil Young-lyssnande... Rätt ska vara rätt!!