Första tecknet på att Neil Young hittat tillbaka till det magiska fanns på skivan "Life" 1987. "Long Walk Home" fullkomligt översvämmas av den där ömsinta känslan som Neil Young är så bra på att framkalla, så enkelt men genialt. Han lyckas även få till ännu en sån där definitiv kärlekssång, "When Your Lonely Heart Breaks", där smärtan känns så kusligt nära.
Nästa album blev ett bluesalbum, "This Note's for You", med blås och storband. Kompetent och bra utan att nå de riktiga höjderna.
Men sen fullkomligt exploderade produktiviteten: Mellan 1989 och 1994 släpptes först den briljanta EP.n "Eldorado", sedan "Freedom" (med paradnumret "Rockin' in the Free World"), "Ragged Glory" (en av de bästa skivorna Neil gjort med Crazy Horse), den akustiska "Harvest Moon" och den dramatiska "Sleeps With Angels". Därtill de starka live-skivorna "Weld" (elektrisk och stökig) och "Unplugged" (akustisk och finstämd). En av Neils allra starkaste perioder...
Under denna period började även besöken på Sjöhistoriska Museets Trädgård och det blev tre besök på fyra år. Tre konserter som alla hade olika uttryck eftersom Neil spelade med tre olika kompband, först Booker T and the MG:s 1993, sedan Pearl Jam 1995 och den tredje gången 1996 hade Neil dragit ihop sitt gamla Crazy Horse.
Tre konserter som jag minns som lyckliga ögonblick i livet. Högljudda, stökiga, men intensivt levande musik som tränger sig in under huden på dig. Eftersom de var utomhus var också ljudet riktigt bra och utan några bieffekter. Jag tycker nog att den sista spelningen med Crazy Horse var den bästa, men det kanske var för att jag äntligen fick se Neil med sitt legendariska komp-band. Du kan ana hur bra det var och lyssna på hela konserten om du öppnar länken i klippet här ovanför.
Under extranumret "Rockin' In The Free World" 1993 sattes en av högtalarna i brand och en stackars roadie fick klättra upp och kväva lågorna. Jag har aldrig sett, eller ens hört talas om något liknande. Kanske ett historiskt ögonblick som bara hänt en enda gång...?
Efter detta har jag inte sett Neil Young någon mer gång. Varför vet jag faktiskt inte... Inte för att jag inte haft viljan, det har bara inte blivit av.
Fortsättning följer med del 4: Berg och dalbana tills nu...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar