Jag håller Dawes som en av de bästa grupperna på 2000-talet och då är det lätt att få för stora förväntningar. När gruppen nu tappat både bassist och keyboardist så fortsätter bröderna Taylor och Griffin Goldsmith som en duo och de har säkert lekt fram en hel del arrangemang i studion. Det finns här många små läckra gitarr-instick, kluriga intron och Griffins trummande visar nya dimensioner. Stämsången är som vanligt exceptionellt tilltalande.
Låtarna är vid första genomlyssningen lite svåra att ta till sig, men de växer så småningom. Textmässigt så imponerar Taylor som vanligt med fyndiga, djupa och inspirerande rader om både väsentligt och oväsentligt.
Ge den här skivan lite tid...! Den kommer inte bli gruppens bästa, men med tanke på faktiska förutsättningar är det en modig och utvecklande skapelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar