onsdag 28 februari 2024

måndag 26 februari 2024

Ett möte 43 år senare...

Han stod där bakom sin kundvagn och sade lite blygt:
- Får jag fråga: Är det Tom...?
- Jovisst, det är det.
- Du hade mig som elev.
Jag undrade på vilken skola och vad han hette. Han sade skolan och sitt efternamn.
- Aha, Staffan...!
- Oj! Du kommer ihåg mig...!

Vi pratade om vad han gjorde nu och han berättade att det gått bra för honom. Jag frågade vilka mer lärare han hade haft. Han sken upp och sade att han fick mycket hjälp av Per! Jag sade att jag just var på väg till denne Per, en gammal vän och kollega som jag fortfarande träffar regelbundet.

Han tackade för hur vi hade uppmuntrat honom att ta ansvar och på så sätt hjälpt honom att fixa skolan. Han kallade oss "fantastiska" och sedan så fortsatte han:
- Du ska veta att det ni sade verkligen var helt rätt, men vi var inte kloka nog att fatta det. Då. Det ni sade har på många sätt varit vägledande för mig genom livet...!

Vad svarar man på sådant..?

Jag kände glädjen bubbla upp, men var ändå nära tårar...

Jag tackade för det han sagt och att jag var glad att han kom fram och tog kontakt.

Åter blir det uppenbart för mig att det här livet handlar om möten och att ta till vara på dem.

Jag är tyvärr också övertygad om att det idag finns alldeles för lite tid och utrymme för möten i skolan och att vi därmed sopar undan förutsättningen att bli tydliga och nå fram... Jag är glad att jag tydligen gjort något bra när det fortfarande var möjligt...

Vad passar bättre än "Good At What I Do" från Sarah Jarosz nya platta...?


Am I good at what I do
Do I live up to the kings
Will my words go on forever
When my voice no longer sings
Is it all up in my head
Or is it all up to you
I don’t really know
If I’m good at what I do
- Sarah Jarosz


onsdag 21 februari 2024

En tur från Jackson Brownes uppväxt

Jag brukar inte gilla de flesta klipp där man "stalkar" kändisar.... Men lite nyfiken är man ju ibland och här fick jag se mycket som jag tidigare bara läst om. Så, här är Jackson Brownes intressanta uppväxt:



Om man talar om Jacksons uppväxt måste man ju också ha med huset som hans farfar Clyde Browne byggde helt själv under en period av 10 år. Boytan lär vara ganska begränsad, men både Jackson och hans bror och syster växte upp där och det satte spår i deras liv. När familjen flyttade till ett modernare hus liftade Jackson för att besöka huset som han saknade. Några år senare skrev han en sång om alltihop, "Looking Into You". Jackson bodde senare själv i "The Abbey" med sin första fru Phyllis och sonen Ethan.

Här visas huset av hans äldre bror Severin, som numera bor där med sin fru. Severin är också låtskrivare och försörjer sig som gitarrlärare.



Här kan du läsa mer om och se bilder från The Abbey San Encino.

PS: Du vet väl att Jackson också heter Clyde och det var först när han började spela som han tog sitt andra namn Jackson som tilltalsnamn. Hans pappa hette för övrigt Jack...

lördag 17 februari 2024

Äkta glädje som sprider sig

Karin Kardia - Hemma-konsert, Hällberga 2024-02-17


Det är tydligt vilken glädje Karin Kardia utstrålar då hon sitter på kanten på sin bastrumma och sjunger och spelar gitarr. En äkta glädje som det inte går att ta miste på. Den sprider sig snabbt till åhörarna som kommit till hennes vardagsrum för att höra musik som är kliniskt fri från inövade fraser, inlärda danssteg eller planerad spontanitet, det vill säga total motsats till ett visst dötrist tv-program som går samtidigt...

Här är det glädje och ett äkta utbyte mellan artist och publik. Det skrattas mellan nästan varje sång och det känns tryggt och avslappnat trots den intimitet som uppstår av sig själv när det inte finns så mycket avstånd mellan scen och publik.



Vi får höra flera av Karins egna kompositioner, några välvalda covers och även några halvfärdiga nyskrivna låtar. Karin överraskar att mitt i "I've Been Dreaming" börja sjunga på svenska och den funkar lika bra på modersmålet. Publiken får sjunga med i omkvädet på "Yeah Yeah Yeah" och i John Lennons "Imagine".

Karin är riktigt produktiv just nu: Hon håller på att skriva klart flera nya alster, en EP ska snart släppas och den nya hemsidan är nästan färdig...

Vi får höra att hon tänker ha fler huskonserter inne under våren och därefter ute i trädgården. Sådana löften gör ju en inte mindre glad...


fredag 16 februari 2024

90 Demos med Alan Hull


Alan Hull - "Singing A Song In The Morning Light: The Legendary Demo Tapes 1967-1970" 4CD Box

Om några dagar är det julafton för oss Alan Hull-fanatiker: Då släpps en box med 90 demos, inspelade 1967-1970. Alan Hull var främste låtskrivare och en av sångarna i Lindisfarne. En melodisnickrare med många infall och med en röst som alltid kändes angelägen även om det kunde bli lite falskt emellanåt...

Jag vet inte om det går att komma på någon som liknar Alan Hull när det gäller att beskriva arbetarklassens vedermödor och glädjeämnen, klarsynta och helgalna på samnma gång. De enda själsfränder jag kan se vissa likheter med är i så fall John Lennon och Ronnie Lane. Alla tre nydanande och helt oförutsägbara. Och alla tre dog på tok för tidigt...!



Vill du läsa mer om Alan Hull så finns det en del här på bloggen:
Alan Hull - En av de allra största låtskrivarna.
Mer om Alan Hull - De sista sångerna.
Den BÄSTA vinter-låten...

... och så lite fakta: Alan Hull - Biography

Jag avslutar med originalversionen av Winter Song från Lindisfarne's debutskiva "Nicely Out of Tune": Lyssna på det geniala gitarrspelet, känslan, orden, ja, alltihopa, så obeskrivligt bra...!



90 sånger - och de flesta helt okända... Det är väldigt spänande det...!

lördag 10 februari 2024

FJK i Katrineholm

FJK - Musikens Hus, Katrineholm 2024-02-09

Om man har sett ett band mer än 40 gånger, är det ett tecken på att man är lite tokig, eller är det kanske ett bevis på att bandet är väldigt bra...? Jag tror ju mer på det sista alternativet...

Jag har ju skrivit förr om närvaro, djup och känsla i FJK:s musik. Har skrivit om hur otroligt avslappnade de är på scenen, om hur de spontant kan vara fyndigt roliga... Om hur skickligt de väver samman sitt spel på sina instrument. Om vilken kraft som finns i deras texter...

Lite nytt från spelningen i Katrineholm:
- "Månen igen": Världspremiär på en ny låt som Christer skrivit tillsammans med sin spel-kompis på Gotland, Annika Fehling. En riktig höjdarlåt, som kan växa ännu mer till en ny favorit.
- "Vila och Bida": Det var mycket länge sen de senast spelade den...
- "Irrland": En spontant framvärkt tolkning av denna vackra instrumentala låt. Det var inte heller igår...
I övrigt var det fullt med låtar som alltid känns lika inspirerande och som hjälper till att vässa tankarna...

foto: Fredrik Blomberg, Tom Arvidsson, Sandra Almström Krusenholtz

söndag 4 februari 2024

Bästa låten just nu...

Just nu lyssnar jag gång efter gång på Sarah Jarosz när hon sjunger och spelar "Take Me Back" med olika gitarrister. Allra bäst är det nog när Mike Robinson eller Anthony da Costa låter sin gura tala så det nästan gör ont.



Under videon finns bland annat den här kommentaren:
This is one of the most beautiful songs ever recorded. By anyone. Sarah Jarosz really knocked it out of the park when she wrote this song. And the vocals are so spot on. I play this song all the time - have been for years - will for many years to come.

Jag kan bara instämma. Det är så vackert så jag storknar...

Take me back in time again
Stay with me like you did then
Take me as you find me here
Take me now, feel me near
Love like I never knew before
Someday will fade and be ignored
Nothing is forever anymore
Wrap me up in quiet sins
Take me lost, make me found
Hold me silent in the night
Say I'm wrong, make me right
Love, like I've never knew, before
Someday will fade and be ignored
Slipping through my fingers wanting more
Hanging on to every word
Whispered as the morning stirs
- Sarah Jarosz / Joseph Paul Ryan


Hela texten är som en dikt av yttersta klass. Enkelt. Känsligt. Vackert. Det rör om i min själ.

tisdag 30 januari 2024

Mästerverk av Sarah Jarosz

Sarah Jarosz - "Polaroid Lovers" 2024



När jag i somras såg Sarah Jarosz med band i Manchester så var det magiskt bra och jag förstod att denna tjej hade något riktigt stort på gång. När nu nya skivan "Polaroid Lovers" släppts ut i sin helhet så kan jag helt enkelt inte sluta lyssna.

Det är lite tuffare och rockigare, som i "Runaway Train" här ovanför. Men här finns också de fina betraktelserna och mer därtill.

Plötsligt händer det något när man lyssnar och nya dimensioner växer fram, insikter dyker upp från ingenstans och så är man behagligt omsluten av en ödmjuk värmande helhet.

Härliga musikaliska stämningar förstärker alla intryck och du blir indragen i en nästan förförisk liten utflykt.

Titeln syftar på att polaroid-bilder är ögonblicksbilder som snabbt flimrar förbi, men ändå blir kvar för evigt. Dessa elva sånger om olika kärleksrelationer växer på dig och tillför hela tiden nya insikter och det är så atttraktivt att det bara är att ta emot och känna den genuina glädjen över att du får ta del av detta kloka sätt att möta tillvaron...



Briljant rakt igenom...!

måndag 22 januari 2024

Kärleken till en plats på jorden



När jag i slutet av förra året skrev om årets låtar så fanns inte videon till den här tillgänglig, så jag tar det igen:

Two of Us - "Bellows Bay"

Rolf Hammarlund sjunger om den by där han bott i mer än 40 år, samma by där jag snart bott i 33 år... Därtill bor jag i samma hus där han bodde de första 10 åren.

Det är numera en självklarhet för mig att bo på landet... Där, bland frisk luft, blommor och träd, tystnad och fågelsång, har jag slagit rot. Ibland hittar man rätt här i livet...!

Rolf har skrivit text och musik och i duon "Two of Us" har han hjälp av Christer Palmquist. De härliga bilderna, som Rolf och Agneta Carlsson tagit, visar hur vackert det är här, hela året. Peter Torsén har snyggt satt ihop videon.

Det är svårt att vara neutral när man lyssnar på något man varit berörd av så länge. Men, det här är riktigt bra och harmonierna påminnner lite om Magna Carta. Det är beröm av högsta klass i min värld.

Härliga Bälgviken...! Både byn och sjön. Nu också i musikens värld. Jag tror du dras med när du hör och ser "Bellows Bay"...

tisdag 16 januari 2024

Dawes - Den bästa på 2000-talet tioårs-jubilerar

För drygt fem år sen utsåg jag de bästa skivorna under 2000-talet och som nr 1 placerade jag Dawes album "Stories Don’t End" från 2013. Så här förklarade jag det hela:

Spännande musikaliska byggen, fulla av oväntade infall, berättande texter som tar med dig på äventyr, Taylor Goldsmiths expressiva gitarrspel, brorsan Griffin Goldsmiths aviga trumspel, brödernas helt oemotståndliga harmonier, kraften och energin i kompet, ja, allt...!
Varenda ton, varenda inandning är så självklar, så definitivt träffsäkert spetsad, att det inte finns mer att tillägga.


I slutet på december framförde gruppen hela albumet live och kompletterade med en del andra av sina favorit-låtar som "A Little Bit of Everything" och "All Your Favorite Bands".

Du kan se och höra hela konserten här:



Gruppen har den senaste tiden drabbats hårt av två avhopp, då först basisten Wylie Gelber bestämde sig för att satsa mer på sitt instrument-byggande och senare så beslutade sig även klaviaturspelaren Lee Pardini att fokuserra på sin solo-karriär. Kvar är då bröderna Goldsmith. Taylor är förstås viktigast med sina sånger, sin sång och sitt gitarrspel, men även brorsan Griffin är betydelsefull med sin sångstämma och sitt trummande. Jag vet inte om Jonny Flaugher på bas och Frank LoCrasto vid klaviaturerna är nya medlemmar eller bara vikarier, men det låter helt ok på konserten.

Samtidigt så släpper Taylor nyheten att han och brorsan håller på att spela in ett nytt album, med viss hjälp av en vän, Mike Viola. Turne-medlemmen Trevor Menear verkar också få större inflytande. Taylor skiriver lyriskt om hur bra det känns i studion och det lovar ju gott. Förra albumet, "Misadventures of Doomscroller", var något av en besvikelse, så kanske det är dags för något riktigt bra igen...

En sång som har spelats en hel del på scen och som kommer med på skivan är "House Parties", här i en liveupptagning med Emmylou Harris och Grace Potter:



söndag 14 januari 2024

Magnus Lind RIP



Magnus Lind dog i slutet på december och nu har jag äntligen tagit mig tid att skriva något, för det måste jag... Det är som om jag sitter på en hemlighet...

Magnus Lind var med och formade två grupper: Aston Reymers Rivaler och Perssons Pack.
Med sitt fyndiga sätt att spela dragspel så satte han fart på musiken och snitsade till soundet. Hans betydelse för dessa grupper är alldeles uppenbar.

Vad de flesta inte känner till är att han gjorde två egna skivor i slutet av 1980-talet. Den första, "Tecken och Spår", är så.där, medan den andra, "I Speglarnas Tid", tillhör mina mest spelade skivor. Den är som ett dynamitpaket av längtan efter kärlek och frustrationen av att inte finna den hur man än bär sig åt.

Det är faktiskt inte så mycket dragspel utan mer innerliga bekännelser till medryckande rytmer och intressanta arrangemang. I stort sett varje låt är originell och har ett starkt, ärligt uttryck. Lyssna på "Det blir lugnt i natt", om ett "par" som ger sig ut till Fårö för att se om de kan få till det. En riktigt stor låt...!


Vi öppnade våra själar och vi visade våra sår
Dukade upp och tog en öl i natten
Den finns en Per, finns en Mattias
Det finns en Barbro, det finns en Siv
Men du log ändå när du lade dig tätt intill
- Magnus Lind


Magnus Lind gjorde alltså en fantastisk skiva och väldigt få märkte det. Allt känns så rätt och uppriktigt. Men man kan ju inte alltid ha rätt, Magnus sympatiserade visst med ett lag som jag inte minns namnet på... Men när det gäller musik hade han en fingertoppskänsla att beskriva ett kärlekstörstande storstadsliv som fattig musikant. Det känns fint att han några år senare fann den stora kärleken i Marie Nilsson i Ainbusk.


Vi är löv på samma gren
Vi är stammar i sammma jord
Det borde vara en garanti
för att inte falla överbord
- Magnus Lind


fredag 12 januari 2024

Massor av besök...

Det är många som besöker min blogg just nu... På senaste månaden har jag haft fler än 250 besökare hela 6 gånger, med toppnoteringar 768, 476 och 374 besök per dag... Det gamla rekordet på 817 var alltså nära att ryka...

Tack till alla som läser, länkar och gillar...! Det är mycket tack vare er som folk hittar dit...!

lördag 6 januari 2024

Sandy

The lady she had a silver tongue
For to sing she said
And maybe that's all
Wait for the dawn and we will have that song
When it ends it will seem
That we hear silence fall
- Sandy Denny



Det är sjätte januari. Och jag firar Sandy Denny. Hon skulle blivit 77 år idag. Hon blev bara 31. Det hon skapade på så kort tid lyser allt strarkare för varje år... En sån enastående sångerska, låtskapare, lyriker och musiker. Så begåvad och expressiv, men ändå så full av tvivel på sin egen förmåga... Jag tror att jag redan har skrivit allt om henne som jag kan få fram, så jag återanvänder några rader om Sandy som jag tidigare skrivit här på bloggen:

"Sandy Denny var sångerskan med den helt unika rösten och med en så känslofylld tolknings-förmåga att varje gång hon sjöng en sång blev resultatet så personligt och oefterhärmligt att det blev helt unikt. Att hon dessutom skrev sånger som berörde riktigt djupt, att hon var en mycket expressiv lyriker och att hon dominerande vilket sällskap hon än omgav sig med, säger ju ännu mer. För mig är Sandy i en klass för sig själv, det finns ingen annan tjej som ens är i närheten. Det är bara så." (20 maj 2011)

"Fortfarande i en klass för sig själv, gnistrande av musikalitet, känsla och inlevelse. Lyriskt instinktivt träffsäker, klarsynt och ödmjuk. Med en röst utöver alla nivåer av gehör och frasering och med en inlevelse och sårbarhet som berör lika mycket än idag, eller kanske ännu mer."
(21 april 2012)

"Sandy Denny var som sångerska/låtskrivare/textförfattare så enastående att det finns ingen som ens går att jämföra. Ännu 31 år efter hennes död har jag aldrig hört något liknande och jag inser att jag aldrig kommer att få göra det..." (22 december 2009)

"Sandy hade en karisma som kunde smälta isar och förflytta berg. Saknaden av Sandy kommer jag alltid att bära med mig. Det hon lämnade efter sig kommer alltid att vara en källa av glädje och djup, förståelse och förundran." (21 april 2013)

"Jag kan bara minnas att jag en enda gång gråtit då jag lyssnat på en ny skiva. Det var när hennes sista konsert till slut släpptes 1998. Att höra henne sjunga alla dessa älskade låtar live-inspelade blev för mycket för mig, jag bara satt där och fann det så obegripligt att få höra det hela, tårarna strilade ner och jag darrade som ett asplöv av bli berörd, djupt påverkad av alla påträngande känslor." (6 januari 2010)

"Sandy skrev ju oftast låtar med enbart verser och utan refränger, och det kan ju ha gjort hennes konst svår att ta tll sig för ovana öron. Så sägs det... men jag begriper ändå inte hur någon levande varelse inte kan bli berörd in på bara skinnet och ända in i själen av hennes musik..." (11 juli 2015)



Idag tror jag mänskligheten har börjat begripa vilken oerhörd musikskapare hon var...

tisdag 2 januari 2024

Freja

När jag för 14 år sen för första gången träffade Freja så fann vi varann direkt. Strax därefter så smög hon sig upp på köksbordet och käkade upp vår middag. Varje gång jag kom blev hon vild av glädje, sprang i full fart fram och tillbaka innan hon sen lade sig tillrätta och tydligt visade: "Klappa mig nu...!" Att hälsa på hennes matte var inte tillåtet innan hon var nöjd och klar. Det var likadant varje gång och kanske extra mycket om det dröjt lite längre sedan sist.

Några gånger var jag hennes hundvakt några dagar och hon var som hemma direkt. Hon kunde busa och i smyg välta ut innehållet i papperskorgen, annars så styrde hon och visade tydligt sin vilja. Jag har aldrig sett en så lycklig hund som när hon i glädjefnatt sprang omkring ute vid Kvarntorp, fram och tillbaka i full fart. Eller när hon mitt i natten smög sig upp och lade sig tätt intill. Grannens barn var också mycket populära. Sist hon var här hade hon fått sämre syn och fick en annan grannes stora schäfer att backa några steg när Freja morrade till.


15 år och 8 månader är en hög ålder för en hund. Jag var väl medveten om att hon inte hade långt kvar, men hon visade en sådan livsvilja ända till slutet. På det nya årets första dag, vilket även är min födelsedag, så ringde telefonen på förmiddagen och jag fick höra att det var slut. Jag är så glad att jag fick lära känna dig, mina fina lilla vän...!

Jag har varit med om dig.
Jag kan aldrig förlora dig
- Jacques Werup


måndag 1 januari 2024