Om man har sett ett band mer än 40 gånger, är det ett tecken på att man är lite tokig, eller är det kanske ett bevis på att bandet är väldigt bra...? Jag tror ju mer på det sista alternativet...
Jag har ju skrivit förr om närvaro, djup och känsla i FJK:s musik. Har skrivit om hur otroligt avslappnade de är på scenen, om hur de spontant kan vara fyndigt roliga... Om hur skickligt de väver samman sitt spel på sina instrument. Om vilken kraft som finns i deras texter...
Lite nytt från spelningen i Katrineholm:
- "Månen igen": Världspremiär på en ny låt som Christer skrivit tillsammans med sin spel-kompis på Gotland, Annika Fehling. En riktig höjdarlåt, som kan växa ännu mer till en ny favorit.
- "Vila och Bida": Det var mycket länge sen de senast spelade den...
- "Irrland": En spontant framvärkt tolkning av denna vackra instrumentala låt. Det var inte heller igår...
foto: Fredrik Blomberg, Tom Arvidsson, Sandra Almström Krusenholtz
Alltid lika kul när du dyker upp, bäste Tom!!
SvaraRadera