Anders F Rönnblom med Bravado Bravado - Biografbaren, Eskilstuna 2023-06-10
När Björn Rothstein bakom trummorna släpper loss i "Hon sköt en yuppie idag" kommer jag på mig själv att undra hur många armar karln egentligen har. Trumslagen kommer snitsigt och kristallklart, både grundslag och dekorativa utsvävningar i en ständigt varierande ordning...
När så bandet kommer in igen så fortsätter Jesper Lindberg, Fabian Månsson och Anders F själv att väva samman sitt spel och svarar varandra så att allt smälter samman och bildar en mycket suggestiv helhet där man lyhört kompletterar varann. Det är så suggestivt och jag kommer att tänka lite på Neil Young och tidiga Crazy Horse när de utvecklade "Down By The River" till ett glödande känslospröt.
Anders F Rönnblom har flera hundra låtar att välja bland och varierar låtlistan en hel del från kväll till kväll. Det tog ett par låtar innan det började hända saker, men när Anders bytte till elgitarr så infann sig snart en magisk stämning. Musiker som verkligen kan spela, men som därutöver även har roligt, är lyhörda och kompletterar och inspirerar varandra, då händer det något speciellt...
Då spelar det ingen roll att alltför få har tagit sig till Biografbaren denna kväll. De som är där är så lyckliga att de är just där. De trivs, släpper loss och det till och med dansas på slutet.
Jag är övertygad om att ingen längtade det minsta efter varken studentfirande eller champions league-finalen på TV.
Jesper Lindberg (steel, banjo), Anders F Rönnblom (gitarrer, sång), Björn Rothstein (trummor), Fabian Mansson (elgitarr) och Björn Aggemyr (bas).
Christer Jonasson Tolv - "Nu viskar vinden" - singel 2023
Det finns låtar som du vet direkt att det här blir en vän för livet... Christer Jonasson Tolvs nya sommarvisa kom till mig i en mörk stund och lyste direkt upp tillvaron.
Det är enkelt, men fundamentalt. Det är känsligt, men ändå självklart. Det är skört. samtidigt som det visar en jordnära styrka. Det är så himla bra...!
Niclas Abrahamsson - "Låtar i livets närhet" 2023 - Kakafon Records
Det sägs ju att konsten att textmässigt uttrycka sig lite vagt, så att lyssnaren kan känna igen sig och uppleva att "det handlar ju precis om mig", är det som utmärker de bästa låtskrivarna och Bob Dylan brukar nämnas som en mästare på denna förmåga.
Niclas Abrahamsson är i mycket den totala motsatsen. Inte alls att han skulle vara oäven som låtskrivare, för han har en varierad och tydlig förmåga att hitta melodier och texter som känns angelägna. Men hans personer är närstående och de har ofta till och med namn och det känns nästan som att jag spionerade på honom. Vilket i och för sig känns ganska trevligt...
Allt från barndomsminnen till en begravning finns med i låttexterna. Arrangemangen är varierat snygga och Niclas sång är behaglig. Jag tycker nog "singer/songwriter" passar bättre än "visor" som benämning, men även lite blues har letat sig in i "Livspusslet", kanske skivans allra bästa låt:
Efter att ha studerat på visskolan 1989 har visor varit Niclas främsta uttrycksmedel. Han har även spelat postpunk i tonåren, jobbat som kulturarbetare och gett ut några böcker.
"Låtar i livets närhet" är hans första album och det känns både moget, varierat och angeläget. Och som sagt väldigt personligt...
Igår fyllde Bruce Cockburn 78 år, men det har inte hindrat honom att nyligen ge ut en ny riktigt stark skiva. Fingrarna sägs inte lyda honom som de en gång gjorde och hans röst har tappat något i styrka, men det är inget som stör. Fortfarande skapar han mycket fyndiga melodier, spelar fantastisk gitarr och har mycket att berätta.
I pray we not fear to love
I pray we be free of judgement and shame
Open the vein, let kindness rain
O’er us all
- Bruce Cockburn
Bruce Cockburn's musik går numera ganska långsamt fram, men den är så fullproppad med vettiga reflektioner i musikalisk skrud att det fascinerar desto mer. Nya skivan innehåller tolv originella låtar av skiftande karaktär.
"In The Now" och "Us All" är bland det finaste han gjort, och det säger inte lite....
Jag kan inte säga att det här är lätttillgänglig musik, men den vinner i längden. Här finns ju så mycket att upptäcka...!
Ice Quartet, bestående av de tre gitarristerna Christer Jonasson Tolv, Mats Klingström (båda från FJK) och Peter R. Ericson (Anders F. Rönnblom, Monica Zetterlund m.fl.) samt slagverkaren Jonas Sjöblom spelade mot slutet av 1990-talet in en EP med stöd av de svenska artisternas och musikernas intresseorganisation SAMI. Men medlemmmarna hade många andra projekt på gång, så gruppen vittrade sönder och inspelningen glömdes bort.
Kim Alge Pennström, som sköter bokningen åt bl.a. FJK, hittade en CDR och började rota i det hela och till slut så hittades alla sex låtarna som spelades in då för cirka 25 år sen. Gruppens medlemmar insåg nu att det här var ju riktigt bra och man bestämde sig för att ge ut EP:n och man började även att spela igen för att se om magin fanns kvar.
Det råder inget som helst tvivel om den saken för oss som bevittnade och hörde den första konserten efter återföreningen på Skebopuben, långt ute på landet norr om Norrtälje. Det blev en känslofylld kväll med stimulerande och suggestiv musik. De instrumentala låtarna, "Is" av Mats Klingström, "Falköga" av Christer Jonasson Tolv och en sång som jqg inte minns namnet på, som Peter R Ericson komponerat, var alla så makalöst vackra, trots, eller kanske mer tack vare, den suggestiva frihet som de tre gitarristerna visade varann när man spelade, solade, improviserade och utbytte toner, med både stor lyhördhet och utan att bre ut sig på de andras bekostnad. När man spelar på detta sätt finns utrymme för magi och allt kan sväva iväg till oanade höjder.
Grunden för att göra detta spel möjligt skapades till stor del av den skicklige men också lyhörde slagverkaren Jonas Sjöblom. Ibland fick jag lust att räkna hur många armar, fingrar och ben han hade, för det var många rytmer, mycket kompljud och små finesser han bjöd på, utan att förta känslan av att han lade ut en grund för de andra att bygga sina utflykter på. Därtill hanterade Jonas även diverse olika flöjter som tillförde intressanta klanger och stämningar..
Vi fick höra en del nyskrivna låtar, men även flera nya arrangemang av låtar som varit med ett tag i andra konstellationer, som t.ex. "En chans till" från Mats mästerverk "Resfeber", som han 1995 gjorde tillsammans med Anders Bergman. Peter R spelade förstås "Under vinrankan", men även nyare verk som den medryckande "National Hero", en av kvällens rockigare nummer.
Det är näst intill omöjligt att sätta en stämpel på sådan här musik. Här finns till exempel inslag av rock, visa, jazz, folkmusik, blues och allt möjligt annat, men jag vill nog kalla det hela för "suggestiv musik". Den måste kanske upplevas för att man ska förstå vad jag menar...
Vi fick höra alla spåren från EP:n och de är ruskigt bra allihop. "Blå Blå Skyar", som Christer och Mats skrivit ihop, framstår mer och mer som en riktig favorit här hemma. Den är inget annat än suverän och Christer sjunger som om allt kan brista när som helst, men istället så syr refrängen ihop det hela så harmoniskt och läckert.
Skebopuben är ett mysigt ställe och har en imponerande lista över vilka som spelat där. Tyvärr var en del i publiken lite högljudda denna lördagskväll. Men, till exempel under den lågmälda "Falköga", lyckades man faktiskt få dem att tystna när musikens kvaliteter smög sig på. Det vet jag inte om jag någonsin upplevt så tydligt förr. Det är kraft det...
Vilken tur att den här musiken inte förblev glömd i en dammig hylla...!
Mina vänner Jim och Sam har samlat ihop några singlar samt några nya låtar till sitt andra album. Som vanligt charmigt med spännande melodier och så deras ljusa röster som alltid passar så bra för varann...
"Somebody Right" är en lysande kärlekssång och videon inspelad vid någon danskurs är riktigt sympatisk och jordnära.
Många av låtarna har inspirerats av deras dotter Hazel. "Space for the Stranger" är ett lysande sätt att bearbeta de tvetydiga känslor de hade inför den kommande förändringen.
Den riktiga höjdpunkten blir dock deras självrannsakan i titellåten "Good on the Other Side". Precis så himla bra kan Jim och Sam bli när de är som bäst...
Det finns de som säger att utan Gordon Lightfoot så hade det inte funnits någon Neil Young, Joni Mitchell eller Murray McLauchlan. Det kan mycket väl vara så, klart är i alla fall att Lightfoot var först med mycket i det som skulle bli en blomstrande singer-songwriter-tradition i Kanada.
Trots en knacklig hälsa vid 84 års ålder och en röst som det inte fanns så mycket kvar av, så fortsatte han envist att turnera och uppträda. Endast tre veckor innan han dog så ställdes en planerad turné in.
Så här skrev jag 2019 om hans album "Sundown": Gordon Lightfoot gör musik som först känns entonig, det finns ett envist släpande i hans sätt att sjunga och det liksom maler på utan pardon. Ändå så är det så himla bra att jag skulle vilja kalla "Sundown" prototypen för suggestiv musik.
Även uppföljaren "Cold On The Shoulder" lyssnade jag mycket på när det begav sig.
All you need is time
All you need is time, time,
Time to make me bend
Give it a try, don't be rude
Put it to the test and
I'll give it right back to you
It's cold on the shoulder
And you know that we get
A little older every day
- Gordon Lightfoot
Det är kanske fel tillfälle att ta upp det när han just gått ur tiden, men Lightfoot är verkligen ett suveränt artistnamn...!
Gordon Lightfoot var mycket respekterad i sitt hemland, men även i många andra kretsar av låtskrivare och musiker. Har man skrivit låtar som "Early Morning Rain" och "If You Could Read My Mind" så är det ju inte så svårt att förstå...
Bob Dylan har kallat honom för "sin mentor". Bättre omdöme är väl svårt att få...
"Starry Eyed and Laughing" är en fras i Bob Dylans sång "Chimes of Freedom", en av åtskilliga Dylan-kompositioner som The Byrds gjorde kända för en bredare publik på 60-talet.
"Starry Eyed and Laughing" kallade sig även en grupp som gjorde ett par skivor i mitten av 70-talet, och det är inget annat än ett superbt gruppnamn...! Gruppen lät väldigt mycket som The Byrds, ibland nästan mer än The Byrds själva...
Efter en paus på 46 år så släpptes det 2021 faktiskt en uppföljare, "Bells of Lightning", och nu låter det nästan kriminellt mycket som The Byrds. Här finns det gott om karakteristiska gitarr-intron à la Roger McGuinn. Stämsången sitter även den som "en prick över i".
"Set Me Free From The Lost Highway" låter som en tvilling till "So You Want To Be A Rock And Roll Star" och det finns även massvis med andra likheter.
Visst kan man tycka att det är ett slags "identitetsstöld", men när det låter så här välklingande är det omöjligt att inte ryckas med...
Introt på "The Girl In A Gene Clark Song" påminner väldigt mycket om det på "Mr. Tambourine Man" och gitarrsolot lite om det på "Eight Miles High". Gitarristen Tony Poole måste ha lyssnat mycket noga på Roger McGuinn och dennes tolvsträngade Rickenbacker.
"All Things Lost" är en av många suveräna ballader och skulle nog platsa på de flesta av Byrds skivor. Här låter det verkligen som om både Gene Clark och David Crosby var med och sjöng sina stämmor.
Nu när bara Roger McGuinn och Chris Hillman är kvar i livet av den ursprungliga sättningen av The Byrds och därtill endast Gene Parsons och John York från de senare upplagorna, så kan "Starry Eyed and Laughing" vara ett mycket bra substitut.
Bosse Lundkvist och Cecilia Mörnhed - Musikcafé, ABF, Eskilstuna, 2023-04-18
ABF har under våren, tillsammans med Bosse Lundkvist, startat en liten intervju-serie med musikcafé i det gamla fina bankhuset vid Fristadstorget.
Bosse börjar och slutar det timslånga programmet med att spela några av sina sånger, med assistans av Janne Elvi på akustisk gitarr och Adam Nätt på ståbas. I kväll fick vi bland annat höra "Vandringar", en av mina favoriter av Bosses alla sånger, samt några tänkvärda kärleks-visor.
Där emellan hade Bosse ett samtal med Cecilia Mörnhed, en lokal musikskapare med en enormt stor bredd. Hon lever numera på sin musik och det säger väl en hel del om hennes kreativitet och mångsidighet. Cecilia sjöng också en av sina sånger, kompad av Bosse, Janne och Adam.
Att halv sex slinka in på ett mysigt fik, ta sig en kopp kaffe eller lite käk (Potatis- och purjo-soppan var mäktigt god) och samtidigt få lite musik och kulturellt snack, det är ju verkligen ett trevligt sätt att börja kvällen.
Hoppas verkligen att ABF och Bosse spinner vidare på dessa musikcaféer och utvecklar det ännu mer. En sån här bra idé måste ju bara få en fortsättning...
Gary Louris anförde sina vänner i Jayhawks och de startade på pricken av utlovad tid. Tyvärr saknades Tim O'Reagan på trummor. "Conrad" vikarierade och det är imponerande att han efter tre föreställnigar spelar så säkert och dessutom klarar av att sjunga stämsång. I övrigt är det givetvis Gary Louris i centrum... Med sina låtar, sina gitarrer och sin sång är han ju gruppens odiskutabla centrum.
Karen Grotberg på klaviaturer och sång, samt Marc Perlman på bas, kompletterar mer än stabilt och vissa låtar får en ordentlig "skjuts" av deras svängiga spel.
Jayhawks gör som väntat en stabil insats och det är synd att ljudet känns något grumligt längst ner i Nalens stora sal. De lite tyngre låtarna blir därför inte lika briljanta som normalt. Däremot lyser de något lugnare sångerna "Two Hearts" och "All The Right Reasons", samt de inledande tre extranumren "Listen Joe", "Settled Down Like Rain" och "Sound of Lies", av stor kvalitet och ödmjuk närvaro. Kvällens för mig finaste stund.
Jayhawks tillhör mina absoluta favoritgrupper och har i sina bästa stunder skapat en slags suggestiv mystik, självklart och kantigt sammansatt, med ett oerhört driv och en intensitet så lekfullt distinkt och levande. Längst fram fanns förut två röster som tycktes som gjorda för varandra: Gary Louris och Mark Olson. På tidigt 90-tal gjorde de i Jayhawks tillsammans två skivor som än i dag är så fenomenala på alla sätt: "Hollywood Town Hall" och "Tomorrow the Green Grass". Sen lämnade Mark Olson gruppen och bosatte sig i öknen med Victoria Williams, och Jayhawks fortsatte utan honom.
Sedan 1995 har stommen i bandet varit Gary Louris på gitarr och sång, Marc Perlman på bas (också originalmedlem), samt Karen Grotberg, som kom med 1992, och bidrar med utsökta piano-slingor och fina harmonier. Tim O'Reagan, på trummor sen 1995, är oerhört viktig med sin stämsång, så suverän att man häpnar. Det brukar alltid vara en höjdpunkt på konserterna när han sjunger sin "Tampa to Tulsa".
Dessa fyra har alltså snart spelat 30 år tillsammans. Inte undra på att de är så samspelta och lyhörda....! Louris och Perlman är också med i supergruppen Golden Smog.
Att gruppen skulle kunna skapa något i klass med ovan nämnda album är en omöjlighet, men gruppen har med Gary Louris i spetsen under mer än 25 års tid fått till många riktigt bra låtar och album som "Rainy Day Music" från 2003
och "Back Roads And Abandoned Motels" från 2018 är väldigt starka.
Jayhawks har gjort så många möjliga hit-låtar att det närmast är ett bakvänt mirakel att de aldrig fått någon riktigt stor listframgång. Kanske är de helt enkelt för bra.
På annadag påsk så spelar de åter på Nalen i Stockholm. Kan bli en riktigt fin kväll...!
Jeff Larson - "It'll Never Happen Again: A Tim Hardin Tribute" EP 2023
Tim Hardin skrev (och framförde) några av de finaste kärlekssånger som någonsin har gjorts: "Reason To Believe", "How Can We Hang On To A Dream" och "If I Were A Carpenter" är helt unika i sitt slag. Han gick senare ner sig i whiskey och hans musik blev mer bluesig och lite uppgiven.
Jeff Larson har gjort många skivor och är lite som en prototyp för singer/songwriters-genren. En av hans främsta tillgångar är hans behagligt mjuka röst. Han sjunger på ett sätt som lite liknar America's Gerry Beckley, vilken faktiskt har producerat denna 6-spårs EP.
Det är väl ingen som slår Tim Hardin själv när det gäller sprödhet eller känsla, men Jeff Larson gör det mycket bra och med full respekt. Förhoppningsvis blir de som lyssnar mer intresserade av både Jeff och Tim.
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
