Vi lever. Vi dör. Egentligen det självklart naturliga. Men ändå inte...
Fortfarande tycks det mig underligt att någon plötsligt bara inte finns där. Mycket underligt...! När ens hjältar dör är det lika konstigt, lite mer distanserat, även om det inte alltid känns så...
Jag var bara 13 år då jag på radion hörde att min ungdomstids stora idol, Brian Jones, hade drunknat. Jim Morrison levde hårt, men hans död 1971 chockade ändå. Vet hur upprörd jag blev när jag fick reda på att Clarence White blivit påkörd av en full lastbilschaufför 1973. Jag kan än idag känna pilen i hjärtat när brorsan i april 1978 ringde och sa att Sandy Denny var död, bara 31 år gammal. Jag minns en snöig decemberdag 1980 då jag på hemväg såg löpsedeln som förtäljde att John Lennon blivit mördad. Världen kändes helt galen...
Sommaren 1981 blev Harry Chapin prejad på motorvägen efter en välgörenhetskonsert och hade inte en chans. Jag minns tomheten inombords när jag på morgonen 1991 läste i DN att Gene Clark gått bort, därtill på Bob Dylans 50-årsdag. Jerry Garcia 1995. Warren Zevon 2003. Dan Fogelberg 2007. Nelson Mandela december 2013 (ingen musiker, men likväl hjälte). Pete Seeger drygt en månad senare i januari 2014. Har det sedan dess redan gått 6 år...?
Listan kunde göras mycket längre... Och den fylls hela tiden på... Tiden har sin gång... Men en del som är döda kan fortfarande förefalla så levande.
John Prine klarade nästan mirakulöst av två cancerangrepp, i strupen och lungorna, men föll till slut för Corona-viruset. Hans sånger kommer att leva kvar. Här ett fint framträdande på Hardly Strictly Bluegrass Festival 2017. Skrovligt och udda, men så angeläget och så fullt av liv:
Han var en säregen låtmakare med en alldeles egen infallsvinkel: Humorn fanns där, ibland alldeles uppenbar och ibland dold bakom sorgliga och underfundiga texter.
Några favoritcitat från John Prine's låtar:
I wish you love and happiness
I guess I wish you all the best
I wish you don't do like I do
And ever fall in love with someone like you
Cause if you fell just like I did
You'd probably walk around the block like a little kid.
But kids don't know, they can only guess
How hard it is to wish you happiness
(All The Best)
Woke up this morning.
Put on my slippers.
Walked in the kitchen and died.
And oh what a feeling!
When my soul went thru the ceiling.
And on up into heaven I did ride.
(Please Don't Bury Me)
"Will you still see me tomorrow?"
"No, I got too much to do."
Well, a question ain't really a question
If you know the answer too.
(Far From Me)
Dear Abby, Dear Abby...
You won't believe this
But my stomach makes noises whenever I kiss
My girlfriend tells me It's all in my head
But my stomach tells me to write you instead
Signed Noise-maker
(Dear Abby)
You can't live together
You can't live alone
Considering the weather
Oh my, how you've grown
From the men in the factories
To the wild kangaroo
Like those birds of a feather
They're gathering together
And feeling
Exactly like you
(Common Sense)
Just give me one good reason
And I promise I won't ask you any more
Just give me one extra season
So I can figure out the other four.
(Blue Umbrella)
Jag plockade 2016 ut 20 oumbärliga låtar med denna sångsmed och gjorde en Spotify-lista:
John Prine hade en sällsynt förmåga att få till det... och det gällde inte bara texterna... Melodierna var alldeles förträffliga de med...!
Thorstein Bergman har givetvis sin plats i Sveriges kulturhistoria med sina Dan Andersson-tonsättningar. Däremot är det nästan ingen som ens nämner hans "För Mina Tänkta Vänner" från 1994, ett helt suveränt album, om än dystert melankoliskt. (Även uppföljaren "Står Kvar" från 2003 är en mycket hörvärd historia).
"Blues för Krismedvetna" känns hyperaktuell, som om den var skriven idag. "Alla Tillsammans" är en glad kamp-låt som man lätt tror vara en gammal traditionell sång. Hans mästerverk, "Om du nånsin kommer fram till Samarkand", finns med i en suggestiv nyinspelning. Och så finns det massvis med melankoliska låtar som rispar djupa spår i själen. Men det är bra, ruskigt bra, och mycket snyggt och snitsigt arrangerat.
"Det måste gå" skulle också kunna handla om nuläget, mitt i krisen. Och, som det står i den enda kommentaren, "slutet är genialt, instrument efter instrument skalas av tills endast en skälvande violin återstår..."
Mellan oss växer en realitet
Den är allt vi kan bygga på
Det möjliga blir till nödvändighet
Det är svårt
Men det måste gå
- Thorstein Bergman
Steve Knightley, ena halvan av den brittiska folk-duon Show of Hands, sätter fingret exakt på vad det handlar om... Med sin starka, ibland något spruckna röst, och sina träffsäkra ord, ger han oss lite hopp mitt i krisen.
För 29 år sedan hade vi dagen innan fått nycklarna till vårt nya hem och jag höll ivrigt på att skruva isär det sista som behövdes göras inför flytten dagen efter. Jag var 35 år och det kändes som om alla pusselbitar hade hamnat på rätt plats...
Drömhuset på landet var vårt. Livet var gott och tron på framtiden starkare än någonsin. Alla förändringar kom snabbt och jag är ännu så glad att jag hamnade just på den här plätten på jordklotet. Här finns tryggheten och det som är jag...
Ändå sitter jag här och undrar hur allt ska bli nu... Corona-viruset har spridit en osäkerhet och en rädsla, en frustration och maktlöshet. Ingen vet något alls längre...
Ändå känner jag mest glädje denna kväll, men det är som en heltäckningsmatta lagt sig över tillvaron. Att känna "glädje trots allt" är en tudelad och ödesmättad känsla.
I mitt sinne kan jag dock känna en försiktig förhoppning om att vi människor efter krisen ska återupptäcka att vi faktiskt behöver varandra och att vi måste bli bättre på att ta hand om varann.
På andra sidan av jordklotet kämpar John Prine för sitt liv...
Förra helgen åkte Jackson Browne till New York för att vara med på välgörenhetskonserten "Love Rocks NYC", tillsammans med bl.a. Susan Tedeschi, Dave Matthews, Chris Robinson, Derek Trucks, Marc Cohn, Warren Haynes och Cyndi Lauper.
Några dagar senare började han känna sig konstig och igår testade han sig positiv för corona-viruset. Han har själv valt att gå ut med informationen via sin Facebook-sida och i tidningen 'Rolling Stone', där han berättar:
“As soon as I had a small cough and a temperature, I tested for COVID-19.
My symptoms are really pretty mild, so I don’t require any kind of medication and certainly not hospitalization or anything
like that. I feel lucky that I’m not really badly affected. I guess I’ve got a really strong immune system."
Han fortsätter: "There’s so much we don’t know. The one thing you can do is not go anywhere, not show up anywhere.
It’s important for us all to be pretty forth-coming about what we’re going through. Our experiences will be helpful for others
to know. I don’t think my case is that important, but it might be helpful to know that some people don’t get this really bad."
Några timmar efter att nyheten kommit ut väljer han att redan på fredag släppa ena sidan av den nya singeln, "A Little Soon To Say", egentligen planerad för juni. Du kan redan nu höra den på hans Soundcloud-site, via länk i 'Rolling Stone': Jackson Browne Drops ‘A Little Soon to Say’ to Help Us Through COVID-19.
"A Little Soon To Say" låter mycket Jackson Browne, kan man väl säga. Han ställer frågor till sig själv när han i lyriken ser tillbaks på livet och de insikter han erövrat på vägen:
Searching the horizon
for what we hope to see
When all we've ever needed
has been there all along
inside of you and me
- Jackson Browne
Detta budskap påminner en hel del om det som han så starkt deklarerade på senaste skivans "Standing In the Breach" och som jag har dekorerat här ovan med mitt foto.
Jackson har med åren blivit en allt mer positiv person som alltid väljer att lyfta fram det som stärker sina medmänniskor:
I wanna see you holding out your light
I wanna see you light the way
But whether everything will be alright
It’s just a little soon to say
- Jackson Browne
Ännu en passande låt i dessa krisande virus-tider: "Hard Times Come Again No More".
Stephen Foster's gamla sång från 1854 har spelats in av många olika artister: Emmylou Harris, Kate & Anna McGarrigle, Mary Black, Johnny Cash, Bob Dylan, Nanci Griffith, Mavis Staples, Bruce Springsteen och otaliga andra.
En av de bästa versionerna tycker jag är framförd av Jennifer Warnes, från LP:n "Shot Through The Heart" 1979:
'Tis the song, the sigh of the weary
Hard Times, hard times, come again no more
Many days you have lingered around my cabin door
Oh! Hard times come again no more
- Stephen Foster
Jag minns också en riktigt fin översättning som FJK brukade sjunga som extranummer på slutet av 80-talet, men den finns inte i någon officiell inspelning.
Ingen låt kan väl just nu vara mer passande än John Fogertys gamla klassiker...? Här i en ödesmättad version av underbara Thea Gilmore:
I see a bad moon rising
I see trouble on the way
I see earthquakes and lightning
I see bad times today
Don't go 'round tonight
It's bound to take your life
There's a bad moon on the rise
- John Fogerty
Detta passar väl ruskigt bra i dessa virus-tider...
The waves crash in and the tide pulls out
It's an angry sea but there is no doubt
That the lighthouse will keep shining out
To warn the lonely sailor
And the lightning strikes and the wind cuts cold
Through the sailor's bones to the sailor's soul
Till there's nothing left that he can hold
Except the rolling ocean
But I am ready for the storm, yes sir ready
I am ready for the storm, I'm ready for the storm
- Dougie MacLean
Lucinda Williams har ju i många år skapat musik med mycket känslor och hennes musik har gått från country till blues, rock och kanske lite soul. Men det är först nu hennes intresse för politik kommit in i låtskrivandet.
Nya skivan, "Good Souls, Better Angels", som släpps i slutet på april, sägs vara en uppgörelse med Donald Trumps hänsynslösa politik. Det märks tydligt på nya singeln "Man Without A Soul":
You bring nothing good to this world
Beyond a web of cheating and stealing
You hide behind your wall of lies
but it’s coming down
Yeah, it’s coming down
- Lucinda Williams
Artists for Peace and Justice - "Let the Rhythm Lead: Haiti Song Summit Vol. 1"
Musik handlar, liksom livet över huvud taget, om att finna gemenskap och ibland så öppnar sig plötsligt oväntade vyer... Jag har sagt det förut, allt handlar om möten...!
Ibland när musiker samlas och spelar tillsammans infinner sig ett förutsättningslöst givande och det skapas och delas utan att någon riktigt förstår vad det egentligen är som händer...
Jag tror att något sådant hände när skivan "Let the Rhythm Lead: Haiti Song Summit Volume 1" skapades. Jag har under en månad lyssnat flitigt på den och jag har väntat på att den skulle "plana ut", men den fortsätter hela tiden att växa och jag finner nya små läckerheter varje gång. Här finns så mycket rytmer och en sån hejdlös glädje. Den är så sprudlade av liv att det blir helt magiskt...
Det handlar alltså om ett projekt som Jackson Browne satte igång på Haiti 2016 med bl.a. multi-instrumentalisten Jonathan Wilson (som också producerat tillsammans med Jackson), sångerskan Jenny Lewis, Jonathan Russell från "The Head and the Heart", sångaren Paul Beaubrun från Haiti, gitarristen Habib Koité från Mali, medlemmar från den haitiska gruppen Lakou Mizik, samt den spanska flamenco-gitarristen Raúl Rodríguez.
Jackson säger så här om stämningen som byggdes upp vid en voodoo-ceremoni: “People would go into this kind of trance. Then they began to hurl themselves backwards into the crowd, and the crowd helped them up and then pushed them back into the center, and they kept dancing. It’s this rhythm- and music-induced state, a high.”
Haiti har ju haft det kämpigt med fattigdom efter jordbävningen för 10 år sedan, men det har inte hindrat glädjen och kraften hos befolkningen. Jonathan Russell beskriver dubbla kulturchocker: “It was culture shock going in, and it was even more culture shock coming home to see how much apathy exists here. The amount of things we complain about is pretty mind-boggling. Then you come back from a country that’s gone through what it’s been through, and everyone is spirited and proud”.
Musiken på albumet sprudlar av glädje, rytmer, gemenskap och en försiktig tillförsikt. Stora ord, men det känns ändå som en underdrift. Det här är så himla bra att jag saknar ord... Det vore fånigt att framhålla någon speciell av de elva låtarna, de är alla så bra och passar så fint ihop.
Jackson hade, konstigt nog, svårt att få något skivbolag att bli intresserade, så det tog ett par år att få ut musiken. Det är en konstig värld vi lever i ...!
Som avslutning på mitt skrivande om T Bone Burnett så fokuserar jag på hans imponerande insats som producent. Det är otaliga artister, stora och små, kända och okända, som T Bone gett en rejäl skjuts framåt genom sina lyhörda och spännande produktioner.
Counting Crows fick sitt genombrott 1993 med debut-skivan "August and Everything After".
Det är lätt att höra T Bones påverkan på soundet. En stor skiva som bandet aldrig lyckats komma i nivå med igen.
Delbert & Glen, en duo med Delbert McClinton och Glen Clark, var en av T Bones allra första uppdrag som producent. En favorit hos mig, ruffigt och opolerat med en jädra massa känsla.
Två av Bruce Cockburn's bästa album, "Nothing But A Burning Light" och "Dart To The Heart",
är mästerligt producerade av T Bone. Visst låter det som hans inverkan på "Bone In My Ear" varit tydlig. Samarbetet har fortsatt med ytterligare två album.
Natalie Merchant's "Motherland" är också en oförglömlig skiva, som nog inte blivit lika bra
utan T Bones idéer och lyhördhet.
Gillian Welch fick sina tre första skivor producerade av T Bone. Återigen lyckades han fånga
det där magiska i musiken så det känns alldeles självklart. Han var också ansvarig för film-musiken till "O Brother, Where Art Thou?", där Gillian Welch och Dave Rawlings jordnära
musik spelade en framträdande roll.
Roy Orbison's comebackplatta "Mystery Girl" rattades i kontrollrummet av T Bone Burnett
och blev nog Orbison's finaste ögonblick, en oväntat stark utgåva sent i karriären och lite
av en revansch...
Jag måste också ta med Nitty Gritty Dirt Band's helt fenomenala live-skiva "Live Two Five",
där T Bone lyckas fånga flytet och magin i gruppens spel på scenen. En riktig höjdarskiva där den 11 minuter långa "Ripplin' Waters" sitter mitt i prick. Stor musik fångad av en mäster-producent...!
Jag skulle kunna fylla på med Elvis Costello, Gregg Allman, Chieftains, Steve Earle, Peter Case, Wallflowers, B B King, John Mellencamp, Diana Krall, The Corrs, Willie Nelson, Elton John och
så förstås Robert Plant and Alison Krauss. Det säger inte lite det...
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
