måndag 2 mars 2020

T Bone Burnett som producent

Som avslutning på mitt skrivande om T Bone Burnett så fokuserar jag på hans imponerande insats som producent. Det är otaliga artister, stora och små, kända och okända, som T Bone gett en rejäl skjuts framåt genom sina lyhörda och spännande produktioner.



Counting Crows fick sitt genombrott 1993 med debut-skivan "August and Everything After".
Det är lätt att höra T Bones påverkan på soundet. En stor skiva som bandet aldrig lyckats komma i nivå med igen.



Delbert & Glen, en duo med Delbert McClinton och Glen Clark, var en av T Bones allra första uppdrag som producent. En favorit hos mig, ruffigt och opolerat med en jädra massa känsla.



Två av Bruce Cockburn's bästa album, "Nothing But A Burning Light" och "Dart To The Heart",
är mästerligt producerade av T Bone. Visst låter det som hans inverkan på "Bone In My Ear" varit tydlig. Samarbetet har fortsatt med ytterligare två album.



Natalie Merchant's "Motherland" är också en oförglömlig skiva, som nog inte blivit lika bra
utan T Bones idéer och lyhördhet.



Gillian Welch fick sina tre första skivor producerade av T Bone. Återigen lyckades han fånga
det där magiska i musiken så det känns alldeles självklart. Han var också ansvarig för film-musiken till "O Brother, Where Art Thou?", där Gillian Welch och Dave Rawlings jordnära
musik spelade en framträdande roll.



Roy Orbison's comebackplatta "Mystery Girl" rattades i kontrollrummet av T Bone Burnett
och blev nog Orbison's finaste ögonblick, en oväntat stark utgåva sent i karriären och lite
av en revansch...



Jag måste också ta med Nitty Gritty Dirt Band's helt fenomenala live-skiva "Live Two Five",
där T Bone lyckas fånga flytet och magin i gruppens spel på scenen. En riktig höjdarskiva där den 11 minuter långa "Ripplin' Waters" sitter mitt i prick. Stor musik fångad av en mäster-producent...!

Jag skulle kunna fylla på med Elvis Costello, Gregg Allman, Chieftains, Steve Earle, Peter Case, Wallflowers, B B King, John Mellencamp, Diana Krall, The Corrs, Willie Nelson, Elton John och
så förstås Robert Plant and Alison Krauss. Det säger inte lite det...


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar