Vi lever. Vi dör. Egentligen det självklart naturliga. Men ändå inte...
Fortfarande tycks det mig underligt att någon plötsligt bara inte finns där. Mycket underligt...! När ens hjältar dör är det lika konstigt, lite mer distanserat, även om det inte alltid känns så...
Jag var bara 13 år då jag på radion hörde att min ungdomstids stora idol, Brian Jones, hade drunknat. Jim Morrison levde hårt, men hans död 1971 chockade ändå. Vet hur upprörd jag blev när jag fick reda på att Clarence White blivit påkörd av en full lastbilschaufför 1973. Jag kan än idag känna pilen i hjärtat när brorsan i april 1978 ringde och sa att Sandy Denny var död, bara 31 år gammal. Jag minns en snöig decemberdag 1980 då jag på hemväg såg löpsedeln som förtäljde att John Lennon blivit mördad. Världen kändes helt galen...
Sommaren 1981 blev Harry Chapin prejad på motorvägen efter en välgörenhetskonsert och hade inte en chans. Jag minns tomheten inombords när jag på morgonen 1991 läste i DN att Gene Clark gått bort, därtill på Bob Dylans 50-årsdag. Jerry Garcia 1995. Warren Zevon 2003. Dan Fogelberg 2007. Nelson Mandela december 2013 (ingen musiker, men likväl hjälte). Pete Seeger drygt en månad senare i januari 2014. Har det sedan dess redan gått 6 år...?
Listan kunde göras mycket längre... Och den fylls hela tiden på... Tiden har sin gång... Men en del som är döda kan fortfarande förefalla så levande.
John Prine klarade nästan mirakulöst av två cancerangrepp, i strupen och lungorna, men föll till slut för Corona-viruset. Hans sånger kommer att leva kvar. Här ett fint framträdande på Hardly Strictly Bluegrass Festival 2017. Skrovligt och udda, men så angeläget och så fullt av liv:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar