För 29 år sedan hade vi dagen innan fått nycklarna till vårt nya hem och jag höll ivrigt på att skruva isär det sista som behövdes göras inför flytten dagen efter. Jag var 35 år och det kändes som om alla pusselbitar hade hamnat på rätt plats...
Drömhuset på landet var vårt. Livet var gott och tron på framtiden starkare än någonsin. Alla förändringar kom snabbt och jag är ännu så glad att jag hamnade just på den här plätten på jordklotet. Här finns tryggheten och det som är jag...
Ändå sitter jag här och undrar hur allt ska bli nu... Corona-viruset har spridit en osäkerhet och en rädsla, en frustration och maktlöshet. Ingen vet något alls längre...
Ändå känner jag mest glädje denna kväll, men det är som en heltäckningsmatta lagt sig över tillvaron. Att känna "glädje trots allt" är en tudelad och ödesmättad känsla.
I mitt sinne kan jag dock känna en försiktig förhoppning om att vi människor efter krisen ska återupptäcka att vi faktiskt behöver varandra och att vi måste bli bättre på att ta hand om varann.
På andra sidan av jordklotet kämpar John Prine för sitt liv...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar