Dawes har spelat in en cover på Waterboys "Fisherman's Blues" och du får ladda ner den om du ger en gåva till kampanjen "Nothing But Nets", som försöker få stopp på utbredningen av malaria. En bra grupp, en bra låt, ett bra ändamål... Tuta och kör!
If you’ve been following us the past couple of years, you'll know that we have been working with Nothing But Nets and that putting an end to malaria is a cause that is close to our hearts. In 2013, we were in Rwanda and saw first hand what malaria can do to a community and how easily this can be prevented by using mosquito nets.
To continue our fight against malaria, we made an exclusive song in the studio this year and this is the only place you can get it right now. Pretty great, right? Even better -- it’s a cover of "Fisherman’s Blues" by The Waterboys which we’ve been playing on the road a lot this year. The money raised will protect refugees from malaria with the UN Foundation and Nothing But Nets.
From now until August 20th, if you donate any amount to Nothing But Nets, you’ll get a download of the song. For just $10, you can send an insecticide-treated bed net to protect a family and save a life.
We can’t reiterate enough how important this is. Thank you!
Elliott Murphy fortsatte sin lilla turné till bl.a. Malmö och Gotland... På Clarion Hotell i Visby dammade han av 'And That's Called Insanity', ett bortglömt mästerverk från "Change Will Come" 1988, en av hans absolut bästa skivor.
'And That's Called Insanity' hade hans svenska "manager" Anders bett honom spela 47 gånger, lika många konserter som de nu gjort tillsammans i Sverige.
Det är sommar och då blir det förstås en Elliott MUrphy-resa med Blidösund. För femte året i rad för mig och sjätte för Elliott själv. Jag uppprepar vad jag tidigare skrivit:
- Elliott Murphy stod på scenen, ensam med sin gitarr, ett gott humör och en uppskattande publik. När Elliott efter några låtar började spela en del av sina mer karakteristiska alster så lyfte det och höll sig kvällen ut. Det slog mig hur otroligt många låtar han har med sig, som redan i introt känns igen med en tonföljd eller en melodislinga som griper tag och som förefaller alldeles unik. (2014)
- Ett sådant proffs som Elliott bjuder alltid på en show i högsta klass och det märks att han verkligen gillar spelningarna på den gamla ångbåten. (2015)
- Elliott har gjort flera bra skivor, men det är som live-artist han når sin högsta nivå. (2013)
- Efter pausen blev det riktigt magiskt med starka låtar framfört med en energi som kunde driva ett helt kraftverk. (2012)
Frågan är om inte torsdagskvällens spelning var den allra bästa...? Men kanske 'bara' lika bra som den jag såg förra året... Trots att vi igår inte fick höra varken "Caught Short In The Long Run", "Anastasia" eller "A Touch of Kindness". Men slutfasen med "Green River" bräcker det mesta...
Avslutar med en inspelning av "Caught Short In The Long Run" från förra året:
När jag för tre år sedan hörde Jenai Huff sjunga sin "Just Like Me" frapperades jag av hennes varma sång och den träffsäkra lyriken.
Jenai Huff har nu gett ut en ny skiva och denna gång är det en mer privat samling låtar, harmoniska skildringar av kärlekens makt och påverkan, både till någon förälskelse och till sitt eget barn.
Det är så finstämt och harmoniskt att jag kommer att tänka på att det är som en meditativ stund av innerlighet och värme. Harmoniskt och helande.
Jenai sjunger själv med sin varma stämma, full av ömhet och lugn. Till sin hjälp har hon bl.a. Eugene Ruffolo på akustisk gitarr och stämsång, och George Naha med små glimrande dekorationer på elektrisk gitarr.
Jag är imponerad att man kan få en så lugnande stämning att genomsyra en hel skiva.
Länk: Jenai Huff's hemsida - med biografi, låttexter och många låtar att lyssna på eller ladda ner.
Det händer att jag skäms för att tillhöra den del av mänskligheten som står för största delen av våld och förtryck. Det beteende jag inte kan acceptera under några som helst villkor. Men det händer också att jag känner mig felaktigt utpekad bara för att jag är man...
Jag envisas med att tro att vi måste jobba för alla förändringar TILLSAMMANS, så fort det blir "vi" och "dom" så kör vi in i en återvändsgränd... Vare sig vi delar in oss efter kön, hudfärg, nationalitet, förmögenhet eller vad som helst annat... Vi har alla en del i allt, och vi kan bara göra det bästa vi kan... Jag tror det viktigaste är att våga visa att det går att vara annorlunda, att tänka mer vidsynt...
En vän till mig blev nästan lynchad av några kvinnor för några år sedan när han påpekade att kvinnor har sin del i att män brukar våld, eftersom de väljer män som är "manliga" och "visar stryrka". Män som sitter i finkan, eller är strulputtar i skolan, samt andra "värstingar" (ett ord jag egentligen inte vill använda) har sällan svårt att få tjejer, även duktiga och ambitiösa tjejer, kanske pga nån slags dröm att moderligt omvända männen? Vem vill ha en mesig och "feminin" man? Vilka sidor hos männen kan ni kvinnor förstärka genom att bejaka dessa sidor? Ni kvinnor har nog en del att tänka på där... Eller, rättare sagt, EN DEL av ni kvinnor!! Nu höll jag själv på att "bunta ihop" er, fy skäms, och det visar hur lätt det är att kategorisera...
Jag tänker fortsätta att agera för ett mer humant samhälle utan våld och förtryck, till-sammans med både män och kvinnor, och jag tänker försöka göra det genom att ta ansvar för mig själv och min närmaste omgivning. Jag tänker också om det är möjligt fortsätta protestera mot det jag ser av våld och andra oönskade beteenden och orättvisor.
En gång på slutet av 70-talet, när jag var på väg hem på natten, mötte jag en mycket lättklädd kvinna. Hon hade blivit slagen och rymt hemifrån. Hon ville att jag skulle följa med och vänta utanför så hon vågade gå in och se om "han lugnat ner sig", som en liten säkerhet ifall det inte var så... Jag frågade om vi inte skulle gå till polisen, men eftersom det var första gången det hänt, så ville hon inte det. Efter en stund kom hon ut och sa att det var lugnt och jag vandrade vidare hemåt i duggregnet...
Hur får vi de män som brukar våld att bli mer humana och förstående? Säg ifrån i killgänget när någon drar en jargong om tjejer! Säg ifrån att du tycker det är otrevligt när någon generaliserar! Eller visa på alternativ! Som när en kille i skolan sa till mig:
- Om du rör vid mig, då slår jag till direkt...! Hårt...!!
Jag svarade att jag tyckte han skulle söka hjälp om han var så livrädd att någon skulle snudda vid honom... och att jag tvärtemot tycker det är naturligt att vi människor rör vid varann, och då handlar det inte bara om sex, men endast när det känns bra och naturligt för bägge två. Han stirrade på mig som jag var från en annan planet...
Ibland undrar jag hur vi har kunnat krångla till det så här vi människor...
Gillian Welch med tankar i "Everything Is Free" passar sällsynt bra här...
Jag är glad att jag råkade hamna på legendariska musik-puben "Half Moon" i Putney våren 2009. Al Lewis och Sarah Howells var med på en Unplugged-kväll med flera unga förmågor. Båda har funnits i mitt musikliv sen dess, Sarah i sin grupp Paper Aeroplanes och Al som soloartist, som duo med Sarah och nu som ena halvan av Lewis & Leigh.
Alva Leigh flyttade från Mississippi till London 2012 och när hon träffade walesaren Al Lewis så fann hon en musikalisk vän och de började skriva sånger ihop. Till allas förvåning så fortsatte låtarna att komma och till slut frågade Al om de även skulle spela in dessa låtar tillsammans. Lewis & Leigh uppstod och de verkar ha något stort på gång...
Det finns röster som passar för varandra... och så finns det röster som passar så självklart med varandra att de växer ihop till en helhet, en tvåsamhet som inte går att ifrågasätta, de passar helt enkelt bara ihop som ying och yang... Alva och Al har dessutom ett överflöd av värme och charm. Det finns en uppenbar glädje runt dem som smittar allt i deras närhet...
Efter att ha gett ut 3 EP:n och några singlar digitalt, så kommer i slutet av augusti duons första album "Ghost" och för några dagar sen släpptes den första singeln "There Is A Light". Makalöst smakfullt, så delikat och uppriktigt känsligt att jag satt ett stort kryss i almanackan den 26 augusti.
Länk: Lewis & Leigh - där du också kan läsa om hur de träffades och musikaliskt tycke uppstod...
Lewis & Leigh på Soundcloud - där du kan lyssna på alla låtar från deras tre olika EP-skivor, samt den fantastsika singeln "Paradise".
Jesse's New Orleans Band med Kiralina - Blidösund 2016-06-22
Jag lät en 50-årsfirande vän välja en musikkväll på Blidösund. Det blev en kväll med New Orleans färgad storbandsjazz, eller vad man nu ska kalla det? Musik som finns i snuttar på alla Woody Allens filmer... Musik med swing, drag och ett jädra bra humör...
Det är inte så ofta jag lyssnar hemma på den här sortens musik, fast visst händer det, som när delar av Ronnie Lane's första skiva spelas, och det gör den ofta... Men, helst ska den här musiken upplevas live och då är den helt oemotståndlig...!
Jesse's New Orleans Band bygger mycket på de tre blåsarna Bengt Behmer på klarinett, Ragnar Tretow på trumpet och Jesse Lindgren själv på uttrycksfull trombon. Alla tre får gott om utrymme att skina och de tvekar inte en sekund. Pianisten Lasse Tidholm ges också en hel del tillfällen för fina solon och dekorerar i övrigt. Rytm-sektionen utgörs av den glade Tomas Ekström på kontrabas (vars instrument nästan snuddar taket), trummisen Sven Stålberg och Göran Stachewsky på banjo.
Tillsammans har de roligt och det blir ett sväng, ett tryck och ett drag som det är omöjligt att få stopp på. Det spritter i kroppen och jag kommer på min vän att hon mer eller mindre dansar sittande!
I några få lugnare nummer doftar det lite nattklubbs-atmosfär... Då och då kommer också sångerskan Kiralina upp och sjunger. Hon gör det bra, speciellt efter paus när hon också får ta i allt vad hon kan.
Blidösund är odiskutabelt en musikscen som verkligen har fina musikupplevelser de flesta dagar varje vecka, allt kombinerat med en stämningsfull och trevlig båtresa. Det borde vara utsålt varje dag...!
Jayhawks tillhör mina absoluta favoritgrupper och skapade i sina bästa stunder en slags suggestiv mystik, självklart och kantigt sammansatt, med ett oerhört driv och en intensitet så lekfullt distinkt och levande. Längst fram fanns två röster som tycktes som gjorda för varandra: Gary Louris och Mark Olson. På tidigt 90-tal gjorde de i Jayhawks tillsammans två skivor som än i dag är fenomenala på alla sätt, "Hollywood Town Hall" och "Tomorrow the Green Grass". Sedan lämnade Mark Olson gruppen för att bosätta sig i öknen med Victoria Williams. Mark gjorde sedan jordnära och innovativa skivor med Victoria, medan Jayhawks fortsatte utan honom. En återföreningsskiva "Mockingbird Time" 2011 med Mark Olson åter i bandet var bra, men något saknades...
Nu är Olson åter inte med, men efter några återutgivningar av de tre skivor som Jayhawks 1997-2003 skapade utan honom och den efterföljande turnén så hade Gary Louris åter skrivit tillräckligt med låtar för att kunna göra ännu en Jayhawks-skiva och "Paging Mr Proust" har nu sett dagens ljus.
Låt mig konstatera att här är bra, mycket bra tidvis. “Quiet Corners & Empty Spaces” är en enastående stark öppning och visar vilka otroligt fina låtar Gary Louris ännu kan få ur sig. Han sjunger dessutom så karakteristiskt och hans alltid så spännande gitarr-sound sätter sin prägel på hela projektet. Karen Grotberg bidrar med utsökta piano-slingor och riktigt fina harmonier. Bassisten Marc Perlman och Tim O'Reagan på trummor och stämsång har varit med länge och de skapar en stadig grund att bygga vidare på för Louris alla idéer..
"Lovers of The Sun" kanske är årets sommar-låt, det är nästan så man känner vattenstänken från badstranden... "Pretty Roses In Your Hair" är en sån där stämningsfull sång som berör av innerlighet. Däremot har jag lite svårare för när Louris börjar experimentera som i "Ace" och "Lost The Summer"...
Ändå... Det är någonting som saknas... Den oefterhärmliga mystiken och flytet som fanns på 90-talet vill inte riktigt infinna sig... Peter Bucks torra produktion underlättar inte heller...
För de flesta andra grupper hade detta varit ett utsökt album, men för Jayhawks...?
Kanske lite orättvist av mig, men har man åstadkommit klassiker som "Hollywood Town Hall" och "Tomorrow the Green Grass" kommer man alltid att skapa förväntnnigar som är svåra att åter infria....
Clarence Bucaro - "Pendulum" 2016
Clarence Bucaro ser ung ut på bilderna och när jag lyssnar gillande tror jag mig tänka att detta är en stark debutskiva... Pyttsan...!! Det är hans nionde studio-skiva...!!
Bucaro har en behaglig men attraktiv stämma som fångar din uppmärksamhet direkt. Ett typisk 'Americana'-sound som tuffar på lägmält, men ändå kräver din uppmärksamhet, med tilltalande ödslighet och stämning.
Det överraskar också att alla låtar håller en så hög klass, inget utfyllnads-material här inte... Kanske skulle skivan blivit ännu bättre med några lite snabbare nummer som omväxling, men det är oförskämt att klaga på ett sånt här starkt album...!
Texterna då...? Jo, de verkar vara ärliga och bra, fast jag har inte ännu utforskat dem närmare, det finns så mycket spänning och feeling här ändå...
Det fanns en gång en riktigt bra ungdomstidning kallad "Glöd" som delades ut gratis i hela
18 år. En tidning som tog upp saker på ungdomarnas villkor utan att brista i saklighet eller omdöme. En tidning som nådde ungdomarna utan pekpinnar eller glättighet. Men borgarna lade ner den 2009. Skamligt...!!
I den kunde man bl.a. läsa tänkvärda dikter som ungdomarna själva skickat in. Den här av "Lisa" säger mer än många doktorsavhandlingar om hur det är att växa upp:
Låt mig
Låt mej få vara
en trotsig tonåring
Jag kommer att bli vuxen
Låt mej få skrika
och springa min väg
Jag kommer att återvända
Låt mej få hitta min egen väg
Jag kommer ändå att söka
Låt mej få snubbla
Jag kommer att resa mej
Låt mej få deppa och vara sur
Jag kommer att bli glad igen
Låt mej få hitta mitt eget liv
Jag kommer att lämna er snart
Låt mej få ha hemligheter
Jag kommer att berätta dem sen
Låt mej inte bli sårad
Jag litar ju på er
Låt mej få prata när jag behöver
Jag klarar inte det här själv
Låt mej få gå när jag är redo
men släpp mej inte helt
Låt mej få komma igen
och vara liten
Jag vill inte alltid vara stor
- Lisa
Något att tänka på för alla som jobbar med tonåringar... Eller har dom hemma...
Det finns så många vettiga och förnuftiga tonåringar, även när de prövar sina vingar på de mest underliga sätt...
Jag var på gott humör när jag plötsligt fick nyheten att Swarb, dvs Dave Swarbrick, hade gått bort 75 år gammal. Det känns tomt och konstigt, det var som om han inte kunde dö...
Dave Swarbrick gästade Fairport Convention på "Unhalfbricking" 1969 för att spela fiol på
"A Sailor's Life" och blev erbjuden en permanent plats i bandet, som strax därefter skapade "Liege & Lief", som var den första skivan med elektrifierad folk-rock, en milstolpe och ett avstamp för den största förnyelsen av brittisk folkmusik. När sedan Sandy Denny, Richard Thompson, Ashly Hutchings och till slut även Simon Nicol lämnade bandet blev Swarb den ledare som drev bandet framåt och producerade mirakulöst starka skivor på rad.
Efter att Sandy Denny hade återvänt och den briljanta "Rising For The Möon" hade floppat försäljningsmässigt (helt obegripligt) så lämnade nästan hela bandet förutom Swarbrick, som lyckades övertala Nicol att återvända. Men Swarb's allt sämre hörsel tvingade honom att ge upp högljudd elektrisk musik och därefter var han oftast bara gäst på den årliga festivalen i Cropredy. Följde gjorde flera solo-skivor, en duo med Simon Nicol och några med hans nya grupp Whippersnapper.
En oerhört engagerad man och en fantastiskt fiolspelare som aldrig kunde sitta still, en inspirationskälla och därtill en vansinnigt rolig man när han var på humör.
Swarb undgick döden några gånger. Redan tidigt på 70-talet skulle Fairport turnera med Paul Simon i staterna och de fick pengar i förskott... När allt sedan blev inställt hade Swarb redan köpt antika möbler för pengarna, bl.a. en jättestor säng som inte gick in i sovrummet. När en lastbil en natt strax därefter demolerade hela sovrummet och Swarb låg i sängen i ett annat rum, ja då räddade den troligen hans liv.
På 90-talet diagnostiserades han ha lungsjukdomen kol och när han 1999 låg på sjukhus kunde han läsa i Daily Telegraph att han hade avlidit och en lång minnesartikel som sa att han var “a small, dynamic, charismatic figure who could electrify an audience with a single frenzied sweep of his bow”...
Swarb var mycket dålig under flera år och det anordnades konserter för att samla in pengar till hans operation. Mirakulöst återvände han sedan till scenen och spelade lika fantastiskt, även om han nu satt och spelade och inte hoppade omkring som i fornstora dagar...
Men nu har alltså döden hunnit i fatt denne fantastiske musikant som betytt så obeskrivligt mycket för brittisk folkmusik. Vila i frid, Swarb...!
Hans underbara tolkning av Sandy Denny's "It Suits Me Well" får bli en bra avslutning på denna hyllning av Swarb. Det liksom stämmer in på hans eget liv...
Dessa rader av Lage Johansson förklarar så mycket: Hur vi beter oss i våra nära relationer, hur vi värjer oss för det okända, hur vi skyller allt ont på alla andra än oss själva...
Alltid bekämpa
Ingenting kan skada så som rädsla
Rädsla kan hindra,
rädsla kan såra
Rädsla kan skapa barriärer,
konstlade gränser och spärrar
Rädsla kan leda till förakt
till svek, feghet och intolerans
Ingenting kan skada så som rädsla
För rädslan kan förgöra,
utplåna,
döda
Det är därför vi alltid måste bekämpa,
alltid bekämpa vår rädsla
- Lage Johansson
Så viktigt att lyfta fram, gång efter gång...!!
Susanne Häll får visa oss musikaliskt vad det handlar om:
Det är därför vi alltid måste bekämpa vår rädsla...!
Det är 40 år sen jag åkte MC... En då inte så angenäm skräckupplevelse... Trodde väl aldrig att jag skulle våga göra det igen...
Men så... En riktigt fin vän köpte nyligen en motorcykel och det var väl bara en tidsfråga innan... Hon har ett gott omdöme annars, så då borde hon ju ha det även när hon kör...
Så... Idag fick jag skjuts hem i 100 km/h och det kändes riktigt bra...!!
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
