Jayhawks tillhör mina absoluta favoritgrupper och skapade i sina bästa stunder en slags suggestiv mystik, självklart och kantigt sammansatt, med ett oerhört driv och en intensitet så lekfullt distinkt och levande. Längst fram fanns två röster som tycktes som gjorda för varandra: Gary Louris och Mark Olson. På tidigt 90-tal gjorde de i Jayhawks tillsammans två skivor som än i dag är fenomenala på alla sätt, "Hollywood Town Hall" och "Tomorrow the Green Grass". Sedan lämnade Mark Olson gruppen för att bosätta sig i öknen med Victoria Williams. Mark gjorde sedan jordnära och innovativa skivor med Victoria, medan Jayhawks fortsatte utan honom. En återföreningsskiva "Mockingbird Time" 2011 med Mark Olson åter i bandet var bra, men något saknades...
Nu är Olson åter inte med, men efter några återutgivningar av de tre skivor som Jayhawks 1997-2003 skapade utan honom och den efterföljande turnén så hade Gary Louris åter skrivit tillräckligt med låtar för att kunna göra ännu en Jayhawks-skiva och "Paging Mr Proust" har nu sett dagens ljus.
Låt mig konstatera att här är bra, mycket bra tidvis. “Quiet Corners & Empty Spaces” är en enastående stark öppning och visar vilka otroligt fina låtar Gary Louris ännu kan få ur sig. Han sjunger dessutom så karakteristiskt och hans alltid så spännande gitarr-sound sätter sin prägel på hela projektet. Karen Grotberg bidrar med utsökta piano-slingor och riktigt fina harmonier. Bassisten Marc Perlman och Tim O'Reagan på trummor och stämsång har varit med länge och de skapar en stadig grund att bygga vidare på för Louris alla idéer..
"Lovers of The Sun" kanske är årets sommar-låt, det är nästan så man känner vattenstänken från badstranden... "Pretty Roses In Your Hair" är en sån där stämningsfull sång som berör av innerlighet. Däremot har jag lite svårare för när Louris börjar experimentera som i "Ace" och "Lost The Summer"...
Ändå... Det är någonting som saknas... Den oefterhärmliga mystiken och flytet som fanns på 90-talet vill inte riktigt infinna sig... Peter Bucks torra produktion underlättar inte heller...
För de flesta andra grupper hade detta varit ett utsökt album, men för Jayhawks...?
Kanske lite orättvist av mig, men har man åstadkommit klassiker som "Hollywood Town Hall" och "Tomorrow the Green Grass" kommer man alltid att skapa förväntnnigar som är svåra att åter infria....
Clarence Bucaro - "Pendulum" 2016
Clarence Bucaro ser ung ut på bilderna och när jag lyssnar gillande tror jag mig tänka att detta är en stark debutskiva... Pyttsan...!! Det är hans nionde studio-skiva...!!
Bucaro har en behaglig men attraktiv stämma som fångar din uppmärksamhet direkt. Ett typisk 'Americana'-sound som tuffar på lägmält, men ändå kräver din uppmärksamhet, med tilltalande ödslighet och stämning.
Det överraskar också att alla låtar håller en så hög klass, inget utfyllnads-material här inte... Kanske skulle skivan blivit ännu bättre med några lite snabbare nummer som omväxling, men det är oförskämt att klaga på ett sånt här starkt album...!
Texterna då...? Jo, de verkar vara ärliga och bra, fast jag har inte ännu utforskat dem närmare, det finns så mycket spänning och feeling här ändå...
Det fanns en gång en riktigt bra ungdomstidning kallad "Glöd" som delades ut gratis i hela
18 år. En tidning som tog upp saker på ungdomarnas villkor utan att brista i saklighet eller omdöme. En tidning som nådde ungdomarna utan pekpinnar eller glättighet. Men borgarna lade ner den 2009. Skamligt...!!
I den kunde man bl.a. läsa tänkvärda dikter som ungdomarna själva skickat in. Den här av "Lisa" säger mer än många doktorsavhandlingar om hur det är att växa upp:
Låt mig
Låt mej få vara
en trotsig tonåring
Jag kommer att bli vuxen
Låt mej få skrika
och springa min väg
Jag kommer att återvända
Låt mej få hitta min egen väg
Jag kommer ändå att söka
Låt mej få snubbla
Jag kommer att resa mej
Låt mej få deppa och vara sur
Jag kommer att bli glad igen
Låt mej få hitta mitt eget liv
Jag kommer att lämna er snart
Låt mej få ha hemligheter
Jag kommer att berätta dem sen
Låt mej inte bli sårad
Jag litar ju på er
Låt mej få prata när jag behöver
Jag klarar inte det här själv
Låt mej få gå när jag är redo
men släpp mej inte helt
Låt mej få komma igen
och vara liten
Jag vill inte alltid vara stor
- Lisa
Något att tänka på för alla som jobbar med tonåringar... Eller har dom hemma...
Det finns så många vettiga och förnuftiga tonåringar, även när de prövar sina vingar på de mest underliga sätt...
Jag var på gott humör när jag plötsligt fick nyheten att Swarb, dvs Dave Swarbrick, hade gått bort 75 år gammal. Det känns tomt och konstigt, det var som om han inte kunde dö...
Dave Swarbrick gästade Fairport Convention på "Unhalfbricking" 1969 för att spela fiol på
"A Sailor's Life" och blev erbjuden en permanent plats i bandet, som strax därefter skapade "Liege & Lief", som var den första skivan med elektrifierad folk-rock, en milstolpe och ett avstamp för den största förnyelsen av brittisk folkmusik. När sedan Sandy Denny, Richard Thompson, Ashly Hutchings och till slut även Simon Nicol lämnade bandet blev Swarb den ledare som drev bandet framåt och producerade mirakulöst starka skivor på rad.
Efter att Sandy Denny hade återvänt och den briljanta "Rising For The Möon" hade floppat försäljningsmässigt (helt obegripligt) så lämnade nästan hela bandet förutom Swarbrick, som lyckades övertala Nicol att återvända. Men Swarb's allt sämre hörsel tvingade honom att ge upp högljudd elektrisk musik och därefter var han oftast bara gäst på den årliga festivalen i Cropredy. Följde gjorde flera solo-skivor, en duo med Simon Nicol och några med hans nya grupp Whippersnapper.
En oerhört engagerad man och en fantastiskt fiolspelare som aldrig kunde sitta still, en inspirationskälla och därtill en vansinnigt rolig man när han var på humör.
Swarb undgick döden några gånger. Redan tidigt på 70-talet skulle Fairport turnera med Paul Simon i staterna och de fick pengar i förskott... När allt sedan blev inställt hade Swarb redan köpt antika möbler för pengarna, bl.a. en jättestor säng som inte gick in i sovrummet. När en lastbil en natt strax därefter demolerade hela sovrummet och Swarb låg i sängen i ett annat rum, ja då räddade den troligen hans liv.
På 90-talet diagnostiserades han ha lungsjukdomen kol och när han 1999 låg på sjukhus kunde han läsa i Daily Telegraph att han hade avlidit och en lång minnesartikel som sa att han var “a small, dynamic, charismatic figure who could electrify an audience with a single frenzied sweep of his bow”...
Swarb var mycket dålig under flera år och det anordnades konserter för att samla in pengar till hans operation. Mirakulöst återvände han sedan till scenen och spelade lika fantastiskt, även om han nu satt och spelade och inte hoppade omkring som i fornstora dagar...
Men nu har alltså döden hunnit i fatt denne fantastiske musikant som betytt så obeskrivligt mycket för brittisk folkmusik. Vila i frid, Swarb...!
Hans underbara tolkning av Sandy Denny's "It Suits Me Well" får bli en bra avslutning på denna hyllning av Swarb. Det liksom stämmer in på hans eget liv...
Dessa rader av Lage Johansson förklarar så mycket: Hur vi beter oss i våra nära relationer, hur vi värjer oss för det okända, hur vi skyller allt ont på alla andra än oss själva...
Alltid bekämpa
Ingenting kan skada så som rädsla
Rädsla kan hindra,
rädsla kan såra
Rädsla kan skapa barriärer,
konstlade gränser och spärrar
Rädsla kan leda till förakt
till svek, feghet och intolerans
Ingenting kan skada så som rädsla
För rädslan kan förgöra,
utplåna,
döda
Det är därför vi alltid måste bekämpa,
alltid bekämpa vår rädsla
- Lage Johansson
Så viktigt att lyfta fram, gång efter gång...!!
Susanne Häll får visa oss musikaliskt vad det handlar om:
Det är därför vi alltid måste bekämpa vår rädsla...!
Det är 40 år sen jag åkte MC... En då inte så angenäm skräckupplevelse... Trodde väl aldrig att jag skulle våga göra det igen...
Men så... En riktigt fin vän köpte nyligen en motorcykel och det var väl bara en tidsfråga innan... Hon har ett gott omdöme annars, så då borde hon ju ha det även när hon kör...
Så... Idag fick jag skjuts hem i 100 km/h och det kändes riktigt bra...!!
Morgan Erina är New York-tjejen som fann kärleken och flyttade till Pittsburgh. Hon utgjorde där ena halvan av duon Broken Fences, som gav ut sitt sensationellt starka debut-album 2012, det årets klart bästa skiva som jag ser det (Läs mer här: Broken Fences - Årets upptäckt !!).
Året efter kom vinyl-EP:n "Stormy Clouds", men sen tog det slut, både personligt och musikaliskt. (Läs mer här: Broken Fences nya EP). Maken till harmonier som flyter samman till en enhet kanske vi aldrig får höra igen...!
Sedan dess har Morgan fortsatt göra musik själv och det finns mängder av låtar hon gjort att lyssna på, både på Soundcloud och You Tube. I oktober förra året släpptes den fantastiska singeln "October" och nu har hon gett ut en EP med hjälp av Indiegogo. Hon har också fått fin hjälp av musikerna Nathan Zoob och Mark Dignam, samt sångerskan Brooke Annibale.
EP:n innehåller fyra nya låtar och så "October". Jag faller pladask för Morgans låtar, så enkelt självklara, men ändå spännande och känslomässigt utlämnande. Inledande "Ask Me" börjar med en akustisk gitarr och Morgans fantastiska röst, både ljus och mörk på något konstigt vis. Snart strömmar trummor och elgitarrer in och ljudbilden blir tilltalande komplex utan att ta bort fokus på melodin och rösten.
"Beautiful Thing" är något lugnare men lika vacker och suggestiv. Titellåten "Lady" är EP:ns lugnaste låt, men lika fascinerande. "Runner" sticker ut med sin melodi och sitt budskap, kanske den låt jag tycker allra mest om för tillfället. "October" avslutar och är bland de vackraste sånger jag vet just nu. (Läs mer: Morgan Erina - Nu på egen hand med ny singel).
Om det finns någon som helst rättvisa borde den här EP:n bli spelad om och om igen av en riktigt stor mängd musikälskare... Du kan dra dit strå till stacken genom att börja med att köpa "October" för $1 på Bandcamp! Jag har svårt att tänka mig att det skulle finnas något bättre du kan köpa för den summan...!
Snart kommer "Lady" att finnas att köpa på CD Baby. På Spotify kan du lyssna på "October" och dessutom på Broken Fences två skivor. Det vore ovanligt dumt att låta bli...!!!
Bob Dylan fyller 75 år idag. Det finns inte ord att förklara denne mans betydelse för rock-musikens utveckling och han har skrivit en mängd sånger av sådan kaliber som många bara gör en enda under hela sin livstid...
Här är en låt som sällan nämns bland hans bästa, men som berör i varenda tum: "Girl From The North Country" från 1969 som duett med Johnny Cash. Efter 2.07 sjunger de olika text-rader, men fortsätter ändå. Dylan i ett nötskal...
Idag är det också 25 år sen Gene Clark dog... En av de största i min värld. En låtmakare och poet av rang, och så denna röst...! Känslan personifierad. Det fanns en mörk melankoli i mycket som Gene Clark skrev, även i dessa positiva och optimistiska sånger:
En tidig version av "One In A Hundred" med Byrds-gänget i full färd:
Looking at tomorrow
Let your troubles
Fade and fly into the sun
- Gene Clark
Och så en liveversion av "Feelin Higher" med Gene och Roger McGuinn från 1978:
Mitt i ett hav av gullvivor och förgätmigej står det gamla oranieträdet. Den stora starka grenen som en gång bar två gungor och båda barnen är sedan länge borta och hålet efter grenen går nästan halvvägs in i stammen... De stora saftiga äpplen trädet då bar har ersatts av mindre och färre äpplen av skiftande kvalitet... Trädet är gammalt och närmar sig sakta men säkert slutet, men det blommar...!! Rikligt, utan minsta tvekan...!!
Än finns det liv, nu är det ännu en vår och här ska blommas som bara den...!!
Så vad betyder ålder? Det handlar om attityd och om perspektiv...
För ett par år sen frågade grannens då fyraårige tjej hur gammal jag var. Jag svarade 58, som jag ju var då. Lilla Elsa satte fingret i munnen och grubblade innan hon frågade:
- Är man vuxen då...?
Jag svarade att jag nog var det, men att jag fortfarande tycker mycket om att leka ibland.
Vad skulle jag svarat idag...? Känner ju mig bara yngre och yngre..! Så jag skulle nog svara:
- Jag vet inte om jag nånsin blir riktigt vuxen, en liten bit av bus och lust att upptäcka mer finns ännu kvar...
Så än är det liv i både kropp och knopp...! Det går lite långsamt ibland, men so what...??
Jag höll på att skriva något om det enkla, det lilla i livet, som oftast är det viktigaste....
Jag tänkte plocka med "Step Inside This House" med Lyle Lovett, skriven av Guy Clark. Två snubbar jag allltid respekterat utan att lyssna så mycket på, utom just den här låten som är så lysande bra på alla sätt...
I'll show you all the things that I own
My treasures you might say
It couldn't be more then ten dollars worth
That brighten up my day
- Guy clark
Just då nås jag av nyheten att Guy Ckark gått bort, och det känns nästan otäckt...
RIP Guy och ett innerligt tack för en av mina favoritlåtar...!
Att få nya vänner som berör ända in i djupet av ens innersta är en gåva, en ynnest av kraft och värme...
Att jag inte haft med Luka Bloom och hans "Diamond Mountain" på bloggen är för mig helt obegriligt, men jag var säker på att så var fallet... Men det ska härmed rättas till:
I will be here when you need me
I will be here in the pouring rain
I will be here on Diamond Mountain
- Luka Bloom
För många år sen tillbringade jag en natt i ett tält med en tjej jag knappt kände. Hennes tält hade blivit genomvått och oanvändbart. Hon fick ju plats i mitt ganska stora tält, så…
När hon sedan frös så hon skakade frågade hon om jag kunde värma henne… Den natten var något alldeles speciell och senare försökte jag formulera ner det hela och för en gångs skull fick jag nog till det:
Kanske de allra finaste mötena är de som bara är, utan förväntningar, utan ha-begär, utan behov att erövra…?
I want to live in the world
Not inside my head
I want to live in the world
I want to stand and be counted
With the hopeful and the willing
With the open and the strong
With the voices in the darkness
Fashioning daylight out of song
And the millions of lovers
Alive in the world
- Jackson Browne
Det finns dagar man vaknar och bara känner närvaro... Allt faller på plats... Livet är både bräckligt och starkt samtidigt.
Det är då man tar sats mot nya mål... Ännu en bit på väg...
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
