1984 såg jag gitarristerna John Renbourn och Stefan Grossman på en workshop på anrika Cambridge Folk Festival. Ett omaka par, där Grossman analyserade varenda grepp, medan Renbourn fick fram de mest sagolika ljud på gitarren och log när han tillade: "Inte vet jag hur eller vad jag gör, jag bara spelar..." En snällare eller lugnare människa är svårt att tänka sig...
Denna harmoni avspeglade sig i hans musik: Gitarr-slingorna lindade in sig och smekte dig mjukt och lent medan Renbourns röst, egentligen ytterst begränsad, mumlade fram orden med en sällsynt känsla. Denna känsla genomsyrade varenda ton i den musik han skapade för sig själv, med kompisen Bert Jansch, i Pentangle eller i John Renbourn Group. Folk, jazz, blues, världsmusik, allt fanns med när han spelade. Oftast var det på en akustisk gitarr, men lyssna på elgitarren i "So Clear":
I onsdags kväll kom han inte till spelningen med Wizz Jones i Glasgow. I torsdags morse fann polisen John Renbourn död i sitt hem i Hawick, troligen efter en hjärtattack.
Han blev 70 år gammal. RIP John. De avtryck du gjorde genom musiken och vid alla möten lever vidare.
Even now I do remember
one thing more that is not told
Just a slightly twisted crystal heart
to keep you from the cold
- John Renbourn
Anna Stadling - Royal, Eskilstuna 2015-03-21, arr. Tontroll
Anna Stadlings "E4 Mot Norr" från 2010 är en sån där skiva jag regelbundet återvänder till, främst för att den innehåller några riktiga favoritlåtar här hemma. Förra året gav hon ut
"Av timmarna som gick utan dig minns jag nästan ingenting" (vilken titel!!) och det är en skiva som växer ju mer man lyssnar. Och det har jag gjort flitigt senaste veckan: Anna skulle ju spela på Royal när kulturföreningen Tontroll för första gången provade Royal som lokal.
Men våren hade plötsligt gömt sig, det var kallt och halt efter snöandet och endast ett 20-tal personer hittade till Royal i Nyfors denna lördagskväll. Det var synd, för de missade en väldigt fin kväll med Anna Stadling och hennes medmusikanter Pecka Hammarstedt och Thomas Tjärnkvist. Alla tre gav verkligen allt för att det skullle bli en minnesvärd kväll, trots alla tomma stolar. Efteråt verkade alla i publiken helt upprymda av det de just upplevt...
För det blev verkligen en och en halv timme som berörde och kändes, med varierat komp (gitarrer av olika slag och storlek, piano, liten bastrumma och en tamburin som spelades med vänsterfoten av Pecka Hammarstedt), med Annas helt underbara sång, med sångtexter som verkligen vill säga något och därtill så bjöd verkligen Anna på sig själv i mellansnacket mellan låtarna.
Det slog mig hur bra låtarna på nya skivan verkligen är och de avlöste varandra, intensivt och närvarande. I mitten kom några av Annas Johnny Cash-tolkningar, bra och intressant arrangerade, men för mig är Anna allra bäst när hon sjunger sina och andras låtar på svenska, som ett slags svensk americana, med ett lite stänk av Emmylou Harris, speciellt när Anna tar i och rösten blir lite hesare.
Till slut fick vi också äntligen höra "Säg Mig", en given höjdpunkt och en fantastisk avslutning på en fantastisk kväll...
Inget nytt under solen egentligen, vapenexporten har fortsatt oavsett vilken färg vi har på regeringen... Och finns det någon industri i vårt land som kört mer med mutor och svarta pengar, utan avståndstagande från de ansvariga...?
Jag har länge varit helt emot varje form av export av vapen, krigsmaterial eller teknisk kunskap om dessa. Det är helt oanständigt och omoraliskt och rimmar mycket illa med vår påstådda fredlighet. Finns det några krig där våra vapen inte varit med? Finns det inte orsak att inse att vi borde skämmas för vår delaktighet i krig och lidande världen över...?
- Om inte vi säljer, då gör någon annan det, säger man till mig.
Att resonera så är att ha en uppfattning att allt är meningslöst, inget kan förändras...
Men... Tänk om ingen annan skulle sälja...! Ingen! Jag tror envist att vi kan förändra världen genom att gemensamt ta vettiga steg! Dessutom vet jag att "den sista kon behöver man inte leda in i ladugården, den kommer av sig själv"...
Det finns inga ursäkter för att vi säljer krigsmaterial till dikaturer, krigsförande länder eller till de som kränker mänskliga rättigheter! Vi ska inte heller göra det, men gör det ändå... Sverige är en av de 11 största exportörerna och... fy fan, jag mår illa! Bort med skiten nu! Sälj inte något till någon!
This is the field where the battle did not happen,
where the unknown soldier did not die.
This is the field where grass joined hands,
where no monument stands,
and the only heroic thing is the sky.
- William Stafford, tonsatt av John Gorka
Sverige skulle enkelt kunna bidra till en fredligare värld... Stoppa all vapenexport...!! Nu...!
Catherine MacLellan och Chris Gauthier är på kort besök i Europa, men de spelar tyvärr bara i Tyskland och Holland. När jag hör den här versionen av "Isabel's Song", skriven till hennes dotter, då önskar jag innerligt att jag kunde ta mig dit...
Och det här är en ganska ny sång (som jag tidigare bara hört när hon spelade den med Sam Carter i London hösten 2013, lyssna här):
Hemma i Kanada vann hon i natt kategorin 'Årets skiva' (Roots and Traditional Album/Solo) i kanadensiska Juno Awards. Grattis!
Whitehorse har gjort en EP med covers, har jag upptäckt...
Dylans "It Ain't Me Babe" är en unik låt, kanske den enda låten om att göra slut utan att såra, utan aggressioner eller bitterhet, utan ilska eller fördömande... Bara ett ledsamt konstaterande att det inte känns rätt och att inte kunna leva upp till det den andre förväntar sig... En stor låt på alla sätt och allra bäst har jag nog gillat Dylans egen version från 'Rolling Thunder Revue'-turnén 1975.
Men Luke Doucet och Melissa McClelland i Whitehorse gör den så sårbart rörande, långsamt, men så intensivt laddat att jag smälter helt. Tala om att bli överraskad och oväntat berörd, starkt berörd...!
De andra låtarna på EP:n "The Road To Massey Hall" är inte heller långt från briljanta: Neil Young's "Winterlong", Ron Sexsmith's "Strawberry Blonde", "If You Could Read My Mind" av Gordon Lightfoot och Blue Rodeo's "Dark Angel".
Det är svårt att göra nya versioner av gamla klassiker, mycket svårt, men Whitehorse klarar det med bravur...!
Whitehorse - "Leave No Bridge Unburned" - Six Shooter Records 2015
Whitehorse bygger sin musik på motsatser: Det är både enkelt och komplicerat, det är stökigt och mjukt, harmoniskt och oroligt. Med arrangemang som på slutet av sextiotalet: Melodierna i fokus, men ett sound som börjar bli mer komplext. Kommer till och med att tänka på John Lennon när man räknar in en låt.
Låter det som virriga tankar av en förvirrad själ? Försöker bara förklara att det här är bra, vansinnigt bra...!
Whitehorse är Luke Doucet och Melissa McClelland. Två kanadensare. Två röster som passar så otroligt bra för varandra. Två gitarrer, där Luke väsnas så behagligt emellanåt. Sånger av kvalitet och styrka. Ett framförande som hoppar upp i knät på dig och biter sig fast.
"Dear Irony" måste vara en av de vackraste duetterna på ett bra tag, med gitarrspel både på tvären och längden:
Det är tuffare än parets tidigare skivor, men samtidigt uttrycker sången och melodierna så mycket harmoni att jag sköljs med in i ett välbehag. Kontraster, ja... Kan man sjunga "You fake your death and I'll fake mine" så rörande vackert, då är det lätt att bli berörd och ryckas med utan ett uns av kontrollbegär...
Jenna Witts skrev jag om i juli förra året. Här visar hon upp en annan sida: En acapella-sång som skulle kunna bli en klassiker...
Det är fullt nu och jag har haft mycket jag ligger efter med... Inget att stressa upp sig för, men tillräckligt med kaos för att behöva lite uppmuntran. Jenna fixade det direkt...!
När man varit sjuk och återvänder till vardagen är det lätt att se allt som man har att vara tacksam för. Liksom det är lätt, när man ligger där och jämrar sig, att grubblandet tar fart på snåriga sidospår...
I remember the drive in the midday fog, heading up the northern road
Just awondering who and why and where and how we picked up this god almighty load
- Iain Sutherland
En av mina favoritlåtar har en fascinerande text om vårt vardagliga liv och det är ännu en gång Sutherland Brothers som får till det, denna gång med lite hjälp av Tim Renwick i Quiver:
There are warriors, there are gambling men
Crazy dreamers in this life
And each and everyone, every mother's son
Is just walking on the edge of the knife
Looking for reasons, searching for truth
A little comfort deep in the night
Just trying anyway to make another day
Hoping something somewhere's gonna turn out right
- Iain Sutherland
Så enkelt är det alltså... Eller så svårt...
Eller som någon sa:
- Skjut aldrig upp till morgondagen det du kan hoppa över helt...!
Man undrar ju hur mycket av våra bördor som vi verkligen måste gå omkring och bära på...??
Ibland känns det som om tillvaron håller på att svämma över... Efter några veckor med hosta och utan ork så ligger jag efter med precis allting. Överallt halvfärdiga projekt och dessutom sådant jag borde göra var jag än fäster blicken...
Hur var det för länge sedan? Jo, så som jag minns det, fanns det tid. Tid och kraft! Tid och inspiration! Nu kan jag ibland bli så frustrerad av röran runtomkring mig att jag vill springa och gömma mig. Hitta det där enkla igen...!
Richard Thompson och hans "How Will I Ever Be Simple Again" får mig upp på banan igen! En häpnadsväckande sång som jag älskar varenda ton av. Så vacker och insiktsfull. Så full av förundran.
Få artister har haft lika stor betydelse för mig som Iain (eller Ian) Matthews. Hans LP "If You Saw Thro' My Eyes" från 1971 satte standarden för hur en bra skiva ska vara: Tät produktion med kanon-ljud, melodier som fastnar, tänkvärda texter, smått fantastiska insatser av alla musiker och... en röst långt utöver det vanliga.
Än idag finns det inte en skugga som faller över denna skivas lyster. Hör själv:
Iain Matthews karriär har sen dess gått upp och ner, såväl konstnärligt som försäljnings-mässigt. Mestadels har han blivit betraktad som en obskyr halvkändis. För mig är det helt obegripligt med tanke på den kvalitet och den produktivitet som han visat upp gång efter gång.
Här finner vi fakta och berättelser om hans tid i såväl Fairport Convention, Matthews Southern Comfort, Plainsong och förstås som solo-artist. Trots den väl tilltagna längden hinner man inte komma in på hans samarbete med Ad Vanderveen och Eliza Gilkyson i fantastiska 'More Than A Song', eller skivan med 'Hamilton Pool', och endast ett fåtal av alla solo-skivor och mängder av live-utgåvor av olika sorter.
Men intressant läsning är det... Mycket intressant...!!
Den kommande biografin av Ian Clayton kan bli något extra. För oss insatta, resten av världen snurrar på helt omedveten om vad den missar...
Deep Dark Woods sångare Ryan Boldt har en röst som är så behagligt melankolisk att den förkroppsligar det han sjunger om. Två låtar med Deep Dark Woods visar det extra tydligt: "The Banks Of The Leopold Canal" är en av 2000-talets starkaste låtar, full av dramatik och ett uppbrott som känns minst lika äkta som det hände här och nu. "Big City Lights" består av blott en enda mening som upprepas gång på gång, men blir smått genialisk när Ryan Boldt så känslosamt och så innerligt sjunger att den kunde fått fortgå hur länge som helst. Det är vad jag kallar sång med känsla och inlevelse...!!
Nu har Ryan Boldt med hjälp av den extremt begåvade gitarristen Clayton Linthicum släppt sin första solo-skiva. Han gör det inte lätt för sig... Nio traditionella sånger framförda som vid en lägereld, jo fågelkvittret finns där, lågmält och bortsett från några gitarr-toner från Linthicum är det väldigt lite som sticker ut. Avskalat och nedtonat är bara förnamnet...!
Ändå så grips jag av närvaron och stämningen och tycker verkligen om det jag hör... Längre bort från kommersiell fabrikspackad musik kan man inte komma. Här handlar det istället att hitta den innersta kärnan i varje sång och att få gestalterna i berättelserna att bli näst intill levande. Där är Ryan Boldt helt fenomenal...!
Jag hoppas verkligen att han fortsätter med det suggestivt elektriska i Deep Dark Woods, det tillför ännu en dimension. Dessa 33 minuter visar var rötterna finns och hur han förvaltat dem till en enastående tolkningskonst.
Jaha, då har vi betyg i årskurs 4... på prov... Varför inte lyssna på den kvalificerade forskning som redan finns?
För mig är det oacceptabelt att man i en obligatorisk verksamhet kan göra sitt bästa och ändå bli underkänd. Jag envisas att tro att det finns bättre sätt att engagera unga människor!
Det är i Sverige förbjudet att fysiskt slå barn, något jag är stolt över. Däremot är det tydligen helt ok att ge 10-åringar mentala skador för livet...
Bosse Lundkvist Ensemble, Lasses Fredagsstuk på Josef's, Eskilstuna 2015-02-06
Ska man verkligen recensera sina bästa vänners musikskapande...? Varför inte? Det är svårt att låta bli... Bosse har varit en vän större delen av livet, alltid med en positiv infallsvinkel, alltid med ett reflekterande djup. Hans musik har samma egenskaper, men numera med fler frågetecken... Kanske är det så han får utlopp för och hanterar sina rädslor, besvikelser och uteblivna svar? Hans musik och texter har mer och mer blivit som en officiell dagbok, mer tvekande tankegångar har fått allt större plats. Musiken har blivit lugnare och jazzen har bidragit med fler influenser med åren.
Han har nu petat liv i sin 'Ensemble' med den utsökta Janne Elvi på akustisk gitarr och utökat den med Adam Nätt på kontrabas och Leif Linnskog på blås. Den sistnämnde förstärker alla melodislingor ytterst delikat och lyfter Bosses låtar till nya nivåer.
Bosse har tidigare gett ut en LP ("Än Är Inte Drömmen Sann" 1981, tillsammans med Katarina Segelstad och Hugo Nömm) och en CD ("Mitt Alter Ego" 1996). Några av hans låtar har alltid tillhört de jag ständigt återvänder till och hade bara någon halvkänd hittat dem och gjort en cover kanske han fått mer uppmärksamhet... Men, egentligen spelar det ingen roll, han har alltid gjort musik för att stilla sitt eget behov att uttrycka sig och det räcker ju långt det med...
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
