Richie Havens död

Vaknar och slår på datorn... Richie Havens död i hjärtattack vid 72 års ålder.

Världen har förlorat en mycket säregen artist och gitarrist som alltid gjorde alla låtar till sina egna. Med öppna ackord hamrade han ut de mest intensiva och suggestiva ljud man kan få ut av en nästintill misshandlad gitarr.

"I didn't know what I did - I just did it and didn't call it anything except music."
- Richie Havens

Så här förvandlade han Jackson Browne's "Lives In The Balance" till ett vulkanutbrott:



Richie Havens var en stor man som alltid stred för en fredligare värld.

Sandy Denny - 35 år av saknad

No one is given the map to their dreams
All we can do is to trace it
See where we go to
Know where we've been
Build up the courage to face it
- Sandy Denny

Idag är det 35 år sedan Sandy Denny dog. 35 år!!! Livet är kort, jag är sjuk och hostar så jag spyr. Ändå så vidgas perspektivet och livet känns stort. Sandy hade en karisma som kunde smälta isar och förflytta berg. Saknaden av Sandy kommer jag alltid att bära med mig. Det hon lämnade efter sig kommer alltid att vara en källa av glädje och djup, förståelse och förundran.


Fairport spelade i fredags "Farewell Farewell" och när jag nu ser detta montage av bilder från deras yngre dagar blir jag riktigt nostalgisk. Se långhåriga Simon Nicol och Richard Thompson! Se en frisk Dave Swarbrick skrida fram! Se några av de få levande bilder som finns med Sandy Denny inklippta! Livet känns än mer värdefullt, med eller utan förkylning...

Sandy Denny var i en klass för sig själv: Som sångerska, låtskrivare, textförfattare och aldrig kommer vi få uppleva någon som ens kommer i närheten av henne...

Like the thought of a rose
Whose beauty remains
Even though the bloom goes
- Sandy Denny

Fairport Convention lever vidare

Fairport Convention, Debaser Slussen, Stockholm 2013-04-19



Jag kan inte tänka mig att det finns något band med en mer imponerande medlemslista än Fairport Convention: Sandy Denny, Richard Thompson, Iain Matthews, Dave Swarbrick, Ashley Hutchings, Jerry Donahue, Trevor Lucas, Dave Mattacks... Det vore synnerligen orättvist att jämföra dagens upplaga med de historiska uppsättningar som en gång i tiden var Fairport, men dagens laguppställning med Simon Nicol och Dave Pegg, som båda har varit med under större delen av bandets levnad, samt Ric Sanders, Chris Leslie och Gerry Conway, som alla tre har varit med under åtskilliga år, är minsann ytterst meriterade att representera denna oerhört inflytelserika grupp i nutid.

Visst är det hela mycket uppbyggt kring nostagi, men även spelglädje, humor och musikalisk kompetens är viktiga ingredienser för att göra en kväll med dessa herrar mer än minnesvärd. De har dessutom arrangerat en del av de gamla låtarna i delvis nya arrangemang och får dem på så sätt att leva vidare och inte bara bli ett coverband på sig själva.



Oväntat stor del av låtlistan är tämligen "nya" låtar och flera av dem sitter perfekt, det är ett mycket samspelt och snitsigt gäng musiker på scenen. Senaste skivan var ett projekt där
"fansen" röstat fram de låtar de ville att Fairport skulle spela in på nytt. Fler oväntade nummer som "Fotheringay", "Farewell Farewell" och "The Banks of the Sweet Primroses" dök upp live i går kväll. Sandy Denny, Richard Thompson och Dave Swarbrick fanns inte fysiskt med, men deras sånger gjorde det. För mig blev några av höjdpunkterna Simon Nicol's känslosamma tolkning av Sandy's klassiska "Who Knows Where the time Goes" och Chris Leslie (som sjunger snarlikt Swarb) gjorde en fin version av "Cell Song". "Walk Awhile", "Sir Patrick Spens" och avslutande "Matty Groves" satt "som ett päron på en Mjällby-spelare": Komplett knockout! (Förstår du inte uttrycket, fundera inte mer på det...) Vilket sjusärdeles sväng och tryck det blev och publiken svarade på direkten.

Tyvärr blev det överraskande inte tid för "Meet On the Ledge". Inte heller någon "Hiring Fair", "Rosie" eller "Sloth". Dessa hade säkerligen höjt helhetsintrycket ytterligare, men det visar vilken diger repertoar bandet har att välja från...

Fairport förvaltar sitt ärorika arv med den äran och behöver verkligen inte be om ursäkt för att de fortfarande turnérar runt med denna odödliga musik.

Ännu ett bottennapp

Det här handlar faktiskt inte om Sveriges vackraste fotbollslag Djurgården... Det handlar inte heller om att jag här på bloggen för en gångs skull touchar gränsen för det osmakliga... Nej, det handlar om Thatcher. Igen. Jag hade lovat mig själv att aldrig mer nämna kärringskrället nu när hon ligger i marken... Men så får jag höra vad hennes begravning kostat: Minst 100 miljoner! Av skattemedel. Jag frågar bara: Är det verkligen nödvändigt?

De gruvarbetare som hon negligerade och som hon uppmanade polisen att bokstavligen slå ner med våld, de skulle i lön under en livstid inte komma upp till en liten bråkdel av den summan... Om de haft sitt jobb kvar... Jag kan tänka mig vad de känner nu. Bara för att någon är död och varit vid makten behöver ju inte media höja denne till skyarna och svälja allt hon ställde till med, som om det aldrig inträffat...

Jag vet att demens är en fruktansvärd sjukdom och Maggie hade det säkert inte så lätt mot slutet. Och nu kommer det osmakliga som plötsligt dök upp i min skalle: Hon hade säkert fattat vettigare beslut om hon hade haft demens redan under sin tid som premiärminster...! Jag vet att det är lågt, men inget mot hur hon behandlade gruvarbetarna och andra knegare.

Avslutar för alltid inlägg om Maggie härmed, med den förträffliga hyllningen till gruvarbetarna som Latin Quarter fick till i "The Men Below" 1987.


Imagine, having to fight
To work two miles down from the air and the light
And imagine, having to plead
That a job that can kill, is a job that you need
- Mike Jones

Hela texten och bakgrundsfakta finns på Latin Quarter's eminenta hemsida.

Nu är de här...!

Nere i backen syns det inte några än... men uppe vid husväggen gick det fort! 
Årets första blåsippor! Snart är hela backen full...

Vår! Vår! Vår! Äntligen!


Listen how the winds are due to change
Look at how the tide it turns again
- Dougie MacLean

Thatchers död 24 år senare

"Det är väl typiskt: De träffar John Lennon, Martin Luther King och John F. Kennedy, men de missar Hitler, Reagan och Thatcher..."
Detta är mina ord från tidigt 80-tal i Linköping när Thatcher i sista stund undvek den bomb som var utplacerad för henne. Jag sa detta till en tjej jag umgicks med och fick då en rejäl utskällning (!): "Och du ska vara medlem i Amnesty och säger att du är emot dödsstaff...!"

Än idag kan jag undra varför "de goda" aldrig klarar sig och "de vidriga" slinker undan i sista sekunden. Därmed inte sagt att någon alls ska behöva utsättas för bomber...

Elvis Costello skrev 1989 "Tramp the Dirt Down", med oerhört kraftiga och anklagande ord, om hur han ville trampa på Thatchers grav någon gång i framtiden:


That's when they finally put you in the ground
I'll stand on your grave and tramp the dirt down
- Elvis Costello

Här får han förklara sig i engelsk TV - och framför låten akustiskt.

Egentligen bryr jag mig inte om Thatcher mer och tänker inte jubla åt hennes död. Men om hon kan framkalla sådana känslor som ovan, då måste hon verkligen ha visat bristande respekt för vanligt folk och berövat dem sin värdighet och möjlighet att försörja sig.

Billy Bragg har också skrivit flera låtar om Thatchers inhumana politik och härom dagen kommenterade han hennes död så här.

Ewan MacColl blev på ålderns höst väldigt politisk och är väl den som gick allra längst:


She's only lately come to us from outer space,
She's a poor deprived commuter who was built by a computer,
She's an android, a stranger to the human race.
- Ewan MacColl och Peggy Seeger

Jag tror världen skulle se bättre ut med fler kvinnor vid makten... men det skrämmer mig att de som når högst upp ofta visar sig vara värre än de värsta männen...

Paper Aeroplanes - ännu en gång

Ni vet alla att jag skrivit ofta om Paper Aeroplanes från Wales, fast det var ett litet tag sen sist. Snart lär ni nog få både läsa och höra mer av dem även på andra ställen.

De har nu skrivit på för ett mindre indie-bolag och deras andra fullängds-skiva är på gång. Själva räknar de även in "We Are Ghosts" och kallar nya "Little Letters" för sitt tredje album, så då gör väl jag det också. Om en dryg månad släpps CD-utgåvan, men den finns redan för nerladdning, så jag har "tjuvlyssnat" lite...



Denna gång är de mer förstärkta med bas, trummor och elektriska gitarrer. Även cello finns med. Sarah Howells sjunger lika förträffligt som vanligt och Richard Llewellyn spelar gitarrer och sjunger fina harmonier. Några up-tempo låtar finns med och det hela låtar mycket bra.

De turnerar flitigt i England och Tyskland och gjorde ett framträdande på BBC i London för några dagar sen, med både intervju och ett par låtar framförda akustiskt i studion:



Jag har sagt det förr men säger det igen: Förträffligt, medryckande och känslofyllt så det förslår. Görs det bättre musik idag?

Länk:
Paper Aeroplanes hemsida - där du fortfarande kan köpa deras tidigare skivor.

22 år på landet

Idag, den 1:a april, är det 22 år sedan jag flyttade ut på landet. Bort från asfalt och stress, till grönska och lugn och ro...



22 år är en avsevärd tid. Och det känns länge sen jag körde ut alla grejor i skytteltrafik till det inköpta huset ute på landet. Ändå har tiden gått så väldigt fort...!

Men här ute i byn har jag:
- sett mina barn växa upp och bli flygfärdiga...
- upplevt härliga tider och smärre katastrofer...
- med tiden blivit ganska händig...
- fallit ner 4,5 meter från en byggnadsställning...
- sett grannar och vänner flytta ut och flytta in...
- kunnat lyssna på musik mitt i natten utan att störa någon...
- varit med när åskan en morgon tog båda datorerna på övervåningen...
- kurat av rädsla när vintervindarna slitit i taket...
- sett stormen slita av den stora granen på mitten...
- funnit tjusningen med årstidernas växlingar...
- känt hur stressen rinner av mig när jag kliver ur bilen...
- slagit rot för första gången i mitt liv...

och nu väntar jag på att backen ska bli full med blåsippor igen...

Nyupptäckta demos med Gene Clark

Att lyssna på dessa demos från ett av Gene Clarks mästerverk, det är som att få se gamla fotografier från ens uppväxt, att förnimma det bekanta, men ändå se det hela med nya ögon.

I en rättvisare värld hade Gene Clarks "White Light" från 1971 klassats som en milstolpe i skivutgivningens historia, som urtypen för ett singer-songwriter koncept. Bob Dylan har sagt att han önskat att han skrivit "For A Spanish Guitar" och hela skivan är fullt i klass med Dylans absolut bästa album.

Nu finns de flesta av låtarna utgivna som anspråkslösa demoinspelningar och desssutom tre "nya" låtar som aldrig getts ut tidigare. Redan här glänser dessa sånger av spröd innerlighet och griper tag om de innersta strängarna...

So if there some day won't be time just to look behind
There won't be reasons, no descriptions for my place and mind
There was so much I was told that was not real
So many things that I could not taste but I could feel
So with tomorrow I will borrow
Another moment of joy and sorrow
And another dream and another
With tomorrow
- Gene Clark

Earth Hour

Jag tog fram kameran och förevigade "Earth Hour" inne:

och ute, nere vid vägen, lyste gatubelysningen:


Det är väl ingen slump att "Earth Hour" alltid inträffar sent en helgkväll? Som vanligt är det de vanliga små individerna som får visa vägen... Vad gör de riktigt stora el-slukarna? Borde de inte också ställa upp...?

Om vi kan lagstifta så att Systembolaget måste annonsera mot sin egen försäljning, då kan vi väl även tvinga elbolagen... Tänk er en annons i stil med:
"Om du släcker varannan lampa så kan vi stänga kärnkraftverken och kommande generationer slipper ta hand om ditt radioaktiva avfall...!
Och de kanske har kvar en planet där även de kan tända en lampa...!"

Plötsligt ser jag en ännu större utvecklingspotential: Vad sägs om den här annonsen:
"Koncernchef Valdemar af Cashius: Jag avstår min bonus... och för de pengarna har vi kunnat anställa fem ungdomar!"

Marknaden, vad väntar ni på? Jag är övertygad om att ni får fler kunder om ni vågar utmana ert eget tänkande och tar ansvar för fler än er själva...

Längtan efter våren

Nu längtar jag efter vårens ankomst...! Nu får det räcka med snö och kyla, nu vill jag ha vårblommor, knoppar på träd och buskar, skir grönska på gång i alla vrår, ljumma vindar, känslan av att naturen tar fart igen, trots allt...

The light's returning, the work is in hand
All the cynics have vanished from where we stand
All the chances wasted are drawing me near
And all around there's new life rising from the winter fields
- Calum & Rory Macdonald

Nu vill jag ha fotbollsallsvenskan med massvis av DIF-segrar, jag vill se Tibbling dribbla av alla vänsterbackar så att de famlar upp på läktaren, jag vill se Adde springa in några mål som i fornstora dar, glädjas åt Stadions gröna matta en sista vår...

Jag vill känna engagemang och tillit när jag öppnar ögonen på morgonen, jag vill planera och drömma, beröra och beröras, känna att det äntligen är medvind igen...

4 ganska nya i korthet

Al Lewis - "Battles"
Den sympatiske walesaren har åkt till USA och spelat in "Battles", som släpptes som MP3 redan förra året och först nu finns på CD. Något mer tillrättalagt och upp-poppat, men med kvalitet rakt igenom och förhoppningsvis den skiva som ger Al Lewis den uppmärksamhet han så väl förtjänar. Sarah Howells från Paper Aeroplanes är förstås med och de sjunger lika förträffligt som vanligt...


Patrick Brooks - "Rust and Weeds"
En riktig storyteller med snabba fingrar och en akustisk gitarr: Hemtrevligt, jämna bra sånger, imponerande starkt debutalbum på alla sätt. Lågmäld produktion som växer för varje lyssning. Här kan du lyssna mer: Patrick Brooks hemsida


Zackary Rickard - "Le Nou"
Har jag så hittat en skiva på franska? Men inte från Frankrike, utan från Kanada, ännu en i raden... Zackary Rickard sjunger bra och inlevelsefullt och det är mycket cajun och svänger rejält. Omöjligt att inte gilla när det bär iväg...


Sonny Landreth - "Elemental Journey"
Gitarrfantomen Sonny Landreth har till slut gjort en helt instrumental skiva och det kryllar av gitarrer med enastående klanger, solon och fantastisk fantasi. Sonny har sin egen stil och lirar utan motstycke. Så himla vackert och ändå ruffigt att jag kapitulerar helt...

Skåpmålarmusik del 12: Examen

På begäran: Några vänner har frågat hur skåpet blev, så här är en bild:

Här är några detaljer:

Tänkte fira med någon favoritmusik i kväll... Vi får se vad det blir...

Visst har det hänt...

att jag önskat att jag var mer "Happy-Go-Lucky" och tog det 'gottaste' ur varje dag...
att jag aldrig var blyg och inte visste hur jag skulle smälta in...
att jag önskat att jag hade lättare att snacka om ingenting och aldrig kände mig obekväm...
att jag kunde skämta och få till det så att alla omkring såg mig som sällskapets mittpunkt...
att jag aldrig tvekat att säga det där som hade fått alla att vrida sig av skratt...

Visst har det hänt...
att jag önskat att jag inte skulle ta allting så allvarligt...
att jag kunde slå bort all oro som om den inte fanns där...
att jag aldrig funderade på allt det som hänt...
utan bara for fram som en ångvält genom tillvaron...

Jo, det har det. Jag erkänner. För visst, det har hänt...

Men... vänta lite...!

Det skulle också förmodligen innebära...
att jag skulle se på Melodifestivalen och efteråt säga att vi hade en 'sååå' trevlig kväll...
att jag skulle skriva insändare till kvällstidningarna och förklara varför fel låt vann...
att jag faktiskt skulle tro på allt som står i kvälls- och skvallertidningarna...
att jag aldrig skulle ifrågasätta varför saker och ting är som de är...



och vidare...
att jag kanske till och med skulle uppskatta dansbandsmusik...
och ha affischer med gråtande barn på väggarna...
att jag köpte dominanta ljusslingor som blinkade i alla möjliga kulörta färger
och förstörde friden för mina grannar och förbipasserande...
att jag skulle köpa mina böcker vid snabbköpskassorna istället för på antikvariat och loppisar...
att jag värderade kuturella yttringar efter om de framträdande varit på TV gång efter gång...

Troligtvis skulle jag inte heller förstå Tim Hardin's eller Gene Clark's livsöden...
Sannolikt skulle jag tycka att de fick skylla sig själva för att de deppade ihop...
att de valde fel väg för att de helt enkelt var korkade...
Likaså skulle jag aldrig fundera på hur man kan uttrycka sådant mörker
som de gång efter gång skildrade så frustrerat...

Antagligen skulle jag vara ganska avtrubbad och aldrig våga tänka en tanke till slut...
Jag skulle helt enkelt inte förstå...

Nej tack!
Jag förblir hellre den jag är...!



Running through my thoughts
were the memories of the days that I had left behind
Way down in my soul were the hope
that better days were always there to find
The fog rolled in and the lights grew dimmer
and the sound of the city streets seemed amplified
In the misty morning when it had just been pouring
Like the clouds above the storm just had to cry
— Gene Clark

Skåpmålarmusik del 11: Chris Dair

Jag har en inflammation i mitt högra knä och har inte kunnat åstadkomma så mycket idag, men lite småsaker har jag fixat, trots smärtan. Den skeva dörrren på skåpet har jag rätat upp genom att sätta dit en liten träkloss. Man kanske skulle blivit möbelsnickare och inte special-lärare? Eller varför inte musikredaktör på radion...?



Skiva 10: Chris Dair - "Crossroads to Freedom" från 2010

Ett argsint munspel inleder "No Reason Blues" och sedan blir vi nästan dränkta av Chris Dair's eskader på en högljudd elektrisk gitarr och bluesslingor som jagar varandra över skivtallriken. Sedan följer "See the Stars" och då är utgångsläget akustisk blues med smakfullla indiska ingredienser... Sedan elektriskt igen, men nu långsamt och Santana-inspirerat. Även Peter Green och Mark Knopfler lurar i vassen, fast Chris Dair är mer brutal och direkt i sitt sätt att hantera guran.

Sedan kommer en snabb lättsam blues, sen en grumlig old-time med vinylknaster ditmonterat. Sedan den baktunga "I Feel the Need". Vidare mer brutalt ylande och mer akustiskt, varierat och omväxlande... "Crossroads to Freedom" blir som album en uppvisning i hur olika blues kan låta och det ger skivan en bredd som imponerar.

Chris Dair är ingen märkvärdig sångare, men det funkar utmärkt. Detta är blues helt enkelt, snitsigt, både med och utan krusiduller, och fungerar alldeles ypperligt som sällskap när du leker hantverkare.

Länkar:
Chris Dair's hemsida - med mängder av info och 26 hela låtar att lyssna på.
Chris Dair på Hemifrån - Ännu mer bra musik "Hemifrån"...