måndag 31 december 2018

Ett mörkt år fullt med ljus...!


I sit before my only candle
But it's so little light to find my way
Now this story unfolds before my candle
Which is shorter every hour as it reaches for the day
- Jackson Browne


Dags att ta farväl av 2018... Ett år fyllt av miljökatastrofer både på det stora och det lilla planet. Vi vet nu att vår rovdrift av vår miljö börjar slå tillbaka och vi står inför utmaningar och stora förändringar som vi inte längre kan vifta bort.

Time to decide
what kind of world I believe in
The world open wide,
or the world about to stop breathing
- Jackson Browne


Jag envisas att tänka positivt och hoppas därför att nya insikter också kommer att leda till nya ställningstaganden. Det är så att vi kommer att bli tvingade att göra något, så då är det väl lika bra att vara med och styra...?


När det gäller närmiljön har jag lärt mig att det inte finns något alls intresse för annat än att allt ska förefalla klokt och bra, men när det gäller att handla agerar man exakt så som man skulle gjort om man skiter fullständigt i miljön. Jag är besviken och förbannad på Eskilstuna kommun och skäms uppriktigt för att bo och arbeta här. (Tack dock till Vänsterpartiet, samt även vissa personer i Miljöpartiet och Centern, för stöd och uppmuntran!)

Man glömmer bort sin egen vattentäkt, men man gör inget av allt det man kan göra för att åtminstone någorlunda minska skadorna efter sina egna misstag. Det verkar som kommunen ägnar all kraft till att förklara sig oskyldig och oförmögen att uträtta något. Jag kunde aldrig tro att kommunen skulle bi vår främsta motpart och att de skulle förneka alla fakta och använda tystnad och ignorera alla försök till en saklig diskussion. Att svara fyra sidor av fakta, sakliga kommentarer och hänvisningar med två rader är inget annat än oförskämt...!


Bloggen har haft en stor genomslagskraft under året och kom i slutet av juni upp i 100 000 besökare och har nu passerat fler än 114 000 besök. Den 25 februari i år hade jag ofattbara 817 läsare...! Helt obegripligt...!

När det gäller det kulturella har jag känt en kreativitet och både skrivit och skapat bilder, kanske bättre än någonsin. Det är faktiskt så att skapande och närvaro i kulturella möten inspirerar och så kommer det "saker" till mig utan att jag förstår hur... Därtill hjälper det mig
att förstå livets och kärlekens mysterier något bättre...!

Musik kan jag aldrig få för mycket av... Nya upptäckter som Caroline Wickberg och Tracey Browne visar att det finns ännu mer att upptäcka och fascineras av. Gamla förebilder fortsätter att leverera och mina vyer vidgas ständigt... Eliza Gilkyson är typexempel på en engagerad artist som bara fortsätter att göra bra musik med mening:



På det mer personliga planet har jag mött och lärt känna så många fina människor och delat
så mycket fint och blivit berörd på så många sätt. Livet handlar om möten och det vardagliga utbytet av stort och smått.

Därtill har regelbunden yinyoga fått mig att må bättre mot alla odds...

Tack alla, för att ni förgyllt min tillvaro ännu ett år...! Vi kör väl på lite till...?



lördag 29 december 2018

Bäst 2018 nr 4 - Caroline Wickberg

Caroline Wickberg - "I'm Not Mad" EP, 2018

Tidigt på året kom den här EP:n med Caroline Wickberg och jag skrev då så här:

Ett par trummor bankar igång första låten "December", in kommer distinkta basgångar som leder oss in i mystiken, rakt in bland mörker och tungsinta suggestiva toner. Caroline Wickbergs röst kommer sen in och fyller på med mer melankoli, uppblandad med skör ömhet. Det är mörkt, men intensiteten framkallar lite ljus och jag lyssnar andmäktigt och kan inte slita mig...
...
När de fem låtarna är slut efter drygt 23 minuter sitter jag helt tyst och undrar vad det var för krafter som drog iväg med mig...


Här kan du läsa hela recensionen:
Mystiskt och omtumlande med Caroline Wickberg.

Här kan du se och höra Carolines framträdande och intervju på P4 Göteborg:
Caroline Wickberg live i P4 Göteborg.

Här kan du lyssna på Spotify:


Tilde Hjelm på Popmani.se skrev i sin recension så här:
"Caroline Wickbergs musik balanserar tryggt genom mörka ödsliga stigar som sluter upp till en stor äng där man landar och ser tillbaka med mod i blicken.
Med stråk, bärande stämmor och otroligt vackra, vilande låtar får Caroline Wickberg mig att undra hur det överhuvudtaget är möjligt att skriva så bra musik".


Stora ord, men det är bara att hålla med... Nu gäller det bara att fler som lyssnar också skall upptäcka Caroline Wickberg...!


torsdag 27 december 2018

Bäst 2018 nr 5 - Dawes "Passwords"

Dawes "Passwords" 2018



I juni skrev jag lite om Dawes nya skiva, "Passwords". Jag erbjöd också en länk att lyssna i förtid och denna länk funkar än idag: Lyssna på Dawes "Passwords".

Den stora skillnaden med "Passwords" och tidigare skivor är den stora fokusering som Taylor Goldsmith gjort på texternas betydelse och detta medför en ovanligt lågmäld skiva. Men här finns också fyndiga arrangemang och en grupp som medvetet och kompromisslöst utvecklas vidare.

Inledande "Living In The Future" och "Crack The Case" är de som man först tycker sticker ut, men nu tycker jag de två "lyckliga" kärlekssånger Taylor skrivit är de verkliga pärlorna: "I Can't Love" och "Never Gonna Say Goodbye". Det är inte lätt att skriva trovärdiga kärlekssånger när man är lycklig, men detta klarar Taylor så det verkligen berör, i synnerhet den sistnämnda. Årets kärlekslåt, alla kategorier. Vi tar en akustisk version också:



Dawes är verkligen värda all uppmärksamhet. Även om detta inte är deras bästa skiva.


måndag 24 december 2018

Dag 24 - Whitehorse - God Jul !!

Whitehorse - "A Whitehorse Winter Classic" 2018

Jaha, då var vi framme vid julafton och bara tanken på julmusik får mig att vilja fly... Men, vänta, det har ju faktiskt kommit några riktigt bra julskivor de senaste åren. Thea Gilmore's julskiva i synnerhet...! Även Josienne Clarke och Ben Walker gjorde en väldigt bra julskiva för några år sen.



Nu har Luke Doucet och Melissa McClelland i Whitehorse gjort en helt ok julskiva med enbart egna melodier. Så kan det gå när man har två små barn...



Men, Whitehorse är faktiskt ännu bättre när de gör sin vanliga musik... Om några månader släpper de "The Northern South Vol. 2" med sina tolkningar av gamla bluesklassiker. Här är
en konsert från december förra året, med enbart egna låtar, däribland "Die Alone", en av de starkaste låtar jag vet...



God Jul! Ta det nu lugnt...

PS: Under mellandagarna kommer jag att presentera några av årets bästa skivor...


söndag 23 december 2018

Dag 23 - Morgan Erinas Jul-EP

Morgan Erina - "Safe" 2018 Jul-EP

Det är lätt att glömma bort att julen för många kan vara en väldigt ensam helg, långt ifrån den lyckliga bild vi så lätt vill föreställa oss.

Morgan Erina, den andra hälften av f.d. Broken Fences, har satt ihop tre mycket annorlunda julsånger och lagt ut på sin bandcamp-sida.

Där du kan lyssna, men även köpa låtarna och på så sätt stödja hennes musikskapande.

Morgans tre jullåtar berör i sin frustration och sin längtan efter någon att dela helgen med. Ändå så lyckas hon känna sig trygg och inser "You have all the love you need inside".



När du ändå är där, lyssna också på hennes härliga "October":




lördag 22 december 2018

Dag 22 - Me and My Friends

Me and my Friends - "Look Up" 2018



Gruppen "Me and My Friends" är visserligen från England, men de känns som väldigt afrikanska med sitt sound med mängder av rytmer, tungt bas-gung och melodislingor som liksom virvlar runt sig själva. Därtill finns det lite jazz-feeling med olika blås-instrument, främst klarinett, och en cello som skapar stämning.

Allt som allt är det musik som det är svårt att sitta still till. Den helt instrumentala titellåten får mig att tänka på David Lindleys första skiva, det svänger som tusan...

Den ljusa sången är ok, men känns mest som ännu ett instrument, har inte en aning om vad de sjunger om. Kanske de allra bästa stunderna är de instrumentala partierna, och de är många och långa.



Det här är väl en lite annorlunda skiva här på bloggen, men det är lätt att ryckas med, bli glad och vilja dansa. Bandets sound är väldigt tajt och här finns fullt av fina insatser med läcker finger-picking på gitarren, rullande basgångar, luftigt och fantasifullt spel på klarinetten, lite djup och lite dramatik från cellon, samt ovanliga 7/8-takter som gör det hela både lite avigt och ändå lättsamt.


fredag 21 december 2018

Dag 21 - Darkness Darkness

Nu är det som mörkast, men nu närmar vi oss ljuset igen... Nu är jag som tröttast, men det är ett naturligt tillstånd... Iain Matthews tolkar Jesse Colin Youngs fina låt om mörkret:



Darkness, darkness, be my pillow
Take my hand and let me sleep
In the coolness of your shadow
In the silence of your deep.

Darkness, darkness had me yearning
For the things that cannot be
Keep my mind from constant turning
Toward the things I cannot see now
All the things I cannot see
- Jesse Colin Young


Richie Havens tolkar på sitt speciella sätt: En röst som angick och aldrig lämnade mig oberörd...



De flesta klagar på mörkret, ibland även jag. Men egentligen älskar jag lugnet och tryggheten där... Men att allt är grått på dagarna... Det är mycket värre...!


torsdag 20 december 2018

Dag 20 - Guy Russo

Guy Russo - "Part of It All" 2018

Guy Russo utgjorde ena halvan av duon Broken Fences, vars debutalbum 2012 var årets bästa enligt mig. Hans harmonier tillsammans med Morgan Erina var helt otroliga. Två röster som passade varandra så ypperligt att de smälte samman. Därtill skrev de starka låtar med stora känslor. Men kärleken tog slut och gruppen upplöstes ett par år senare.



Guy har sedan dess skaffat ny familj, blivit pappa och jobbar vidare som piano-stämmare i Pittsburgh. Mitt i allt detta har han också gjort en ny solo-skiva. Guy's fina stämma firar stora triumfer och arrangemangen är varierade och ibland storslagna, ibland mer avskalade. Visst kan man skönja några små likheter med det Broken Fences gjorde, men det här är ändå ganska annorlunda.

Allra bäst blir Guy Russo när hans ljusa, uttrycksfulla röst får dominera, som i "Lost Boy" och "No One Came", en av årets bästa låtar. "All That We Have" är en annan melankolisk betraktelse som verkligen berör.

Här kan du lyssna på hela "Part of It All" och även hans tidigare "Home Sessions" (se bloggen i mars 2014) finns fortfarande att lyssna på och att ladda hem helt gratis. Den samlingen har nu vuxit från 13 till 20 låtar.



Broken Fences gjorde faktiskt ett kortare framträdande tillsammans i somras, så vem vet...?


onsdag 19 december 2018

Dag 19 - Young Waters

Young Waters - "Young Waters" 2018



Det fanns en gång i tiden grupper som Incredible String Band, Amazing Blondel och Pentangle, som alla på ett irrationellt sätt närmade sig brittisk folkmusik och blandade in influenser från jazz, rock och även lite klassisk musik. Säreget, introvert eller bara experimentellt? Kanske lite av alltihop!

"Young Waters" heter en ung grupp som beskriver sin egen musik så här: “Twisted neo-folk.
A tapestry of emotionally powerful vocals, stirring harmonies, lyrical strings and finely mastered acoustic guitar.” Summerar nog ganska bra, tycker jag.

Det är inte lättillgängligt precis, men med lite tålamod och fräscha öron så växer musiken fast inom dig och första intrycket av "intressant" fylls på av "fascinerande" och "spännande".

Young Waters består av Theo Passingham (sång och gitarr), Kerry Ann Jangle (sång och olika slagverk), Liam O’Connell (kontrabas och sång), Calum Smith (violin) och Rowen Elliot (viola).




tisdag 18 december 2018

Dag 18 - Joan Baez

Joan Baez - "Whistle Down the Wind" 2018



Joan Baez har varit ute på en lång avskedsturné och släppte innan dess albumet "Whistle Down the Wind". Visst börjar rösten bli lite dimmig, men jag vill ändå påstå att detta är en av hennes finaste låt-samlingar.

Titellåten, av Tom Waits, Mary Chapin Carpenter's "The Things That We Are Made Of", "Another World", "Silver Blade" och "The President Sang Amazing Grace" sjöng hon alla på konserten på Waterfront i början på mars.



Eliza Gilkyson's "The Great Correction" och avslutande "I Wish the Wars Were All Over" är väldigt starka och verkligt berörande. Faktum är att det inte finns ett enda svagt nummer på hela skivan.

Jag visste faktiskt inte att Joan även är en duktig porträtt-målare. Ta en titt här: Joan Baez Art.
Kolla in hennes självporträtt och målningen av Jackson Browne. Wow...!


måndag 17 december 2018

Dag 17 - Gregg Stewart

Gregg Stewart - "Twentysixteen" 2017



Jag vet inte så mycket om denne Gregg Stewart, men han har varit med ett tag i musikkretsar
i Los Angeles. Han släppte två skivor förra året och av dem sticker den här ut. Den består av olika covers, som en slags hyllning till avlidna rock-ikoner som lämnade oss 2016.

Gregg Stewart har en röst som tränger sig på och den huvudsakliga akustiska inramningen passar hans röst som handsken. Det blir väldigt trevligt och jordnära.

"If I Could Only Fly" i sin akustiska skrud och den drömska "Pure Imagination" är exempel på hur trevligt det är att spendera en stund med Gregg Stewart.



Länk:
Gregg Stewarts hemsida - Här kan du läsa mer om Gregg.

söndag 16 december 2018

Dag 16 - Underverk och en liten julklapp...!



Igår var det fyra år sedan Christine Hellqvist släppte sin senaste skiva "Underverk". Den är lika aktuell idag och lika angelägen.

Christines musik är en källa att återvända till, gång efter gång... Behöver jag lyssna på något ansvarsfullt, men ändå fyllas av positiv energi och tilltro till våra mänskliga möjligheter att ta itu med det vi ställt till med, ja, då plockar jag fram Christines musik. Det får alltid samma effekt!

Hon skriver också både blogg och böcker. Även där sprider hon kloka tankar att inspireras av. I april 2011 skrev jag så här om hennes bok "Om kärleken till livet på en vidunderlig planet":

Christine Hellqvists bok "Om kärleken till livet på en vidunderlig planet" innehåller så mycket tänkvärt och så många kloka ord att den räcker länge. Trots att Christine skriver mycket om "tunga" ämnen som hur vi lever, hur vi förstör miljön, om kärlek och förståelse människor emellan, om kreativitet, och om vi verkligen behöver denna ständiga tillväxt, så ger hennes ord så mycket hopp och tillit att jag blir stärkt i min övertygelse att vi människor kan vända utvecklingen till något bättre.
Vi kan och vi måste!


Boken är nu slutsåld, men du kan ladda ner den gratis i pdf-format från hennes hemsida:
Ladda ner här: Om kärleken till livet på en vidunderlig planet !

Det får bli min julklapp till er alla där ute. Läs och låt dig påverkas... Jag har mycket svårt att tro att du därefter kan undvika att ta ditt ansvar...! Tillsammans kan vi styra åt rätt håll...!
Vi kan och vi måste...!



lördag 15 december 2018

Dag 15 - Bob Weir

Bob Weir – "Blue Mountain" 2018



Jag har alltid gillat Bob Weir, det är något med hans röst som känns både tufft och trevligt. Förutom alla skivor med Grateful Dead, och det är ju oräkneliga, samt medverkan i Kingfish, Bobby and the Midnites, Ratdog och några till grupper, så har han också nu gjort sin tredje soloskiva.

En ovanligt lågmäld och akustisk skiva som det är lite svårt att komma in i... Kanske saknar jag det temperament som han alltid haft i sin röst och det fyndiga gitarrkompet som blivit hans signum. En trygg 71-åring som börjat ta det lugnt? Men, det är ändå så äkta och sympatiskt...

Samtliga låtar på nya "Blue Mountain" har Weir skrivit tillsammans med Josh Kaufman och Josh Ritter. Fina låtar som vinner mest på grund av den täta stämningen och det mjuka anslaget. Han har ju tidigare skrivit flera riktiga höjdare, då ofta i samarbete med John Barlow's texter. Till exempel "Black Throated Wind", här i ett sällsynt solo-framträdande 2011:



I sina bästa stunder så tolkar han också andras kompositioner så de blir som hans egna.
Jag måste ta med Bob Weirs känsliga tolkning av "Me and Bobby McGhee", en formidabel sånginsats som givetvis inte blir sämre av Jerry Garcias makalöst fina gitarrspel.



Då var vi där igen, alltid i skuggan av Jerry Garcia... Men tålmodig i sin självklara plats vid mästarens sida. Bob Weir i ett nötskal...


fredag 14 december 2018

Dag 14 - We can run...

We don't own this place, though we act as if we did
It belongs to the children of our children's kids
The actual owners haven't even been born yet
- Brent Mydland, John Barlow




Det är bara några år sedan jag upptäckte den här låten, den fanns nämligen inte med på
den dåtida LP:n, utan var bara med som bonuslåt på CD-utgåvan av "Built To Last", den
sista studio-skivan med Grateful Dead 1989. Året efter dog Brent Mydland efter en överdos.
Han hann dock vara med i gruppen i elva år och bidrog mer än vad han uppmärksammats för.
"We Can Run" är en av hans bästa låtar och han sjunger med en röst som det inte går att ignorera. Men, som vanligt när det gäller Grateful Dead, så är nog "We Can Run" bäst live:



We can run
But we can't hide from it
Of all possible worlds
We only got one
We gotta ride on it
Whatever we've done
We'll never get far from what we leave behind
Baby, we can run, run, run
But we can't hide
- Brent Mydland, John Barlow


torsdag 13 december 2018

Dag 13 - Årets tal

När en 15-åring kliver rakt in i maktens korridorer och säger sanningen utan att tveka det minsta... Då kanske det finns hopp...?



När hon kommer till raderna "You are not mature enough to tell it like it is. Even that burden you leave to us children"... ja, då får jag tårar i ögonen...

Årets tal...!! Utan konkurrens...!


onsdag 12 december 2018

Dag 12 - John Prine - nu och då

John Prine är givetvis en av de stora låtskrivarna och i år kom han med första nya skivan på många år... Har bara lyssnat lite på "The Tree of Forgiveness", så jag har inte mer att säga än att det förstås är bra...

Prine har krympt ihop lite kroppsligen, men i sinnet är han fortfarande skarp...

Så här framförde han "Dear Abby" 1973:



och 40 år senare:



Ett levande bevis för att det vi är och har inom oss är det viktigaste...


tisdag 11 december 2018

Dag 11 - Löv i massor...

Löven ligger kvar i massor... Jag har inte hunnit kratta och ta bort dem denna höst...

Kommer kylan nu och det fryser på... Då kan det bli halt att ta sig upp för min backe...



Marti Jones visar vad det handlar om och bilderna talar för sig själva....


måndag 10 december 2018

Dag 10 - Chris Eckmans nya projekt

Chris Eckman var under lång tid en av frontfigurerna i The Walkabouts, en av historiens mest underskattade grupper. Numera bor han i Ljubljana i Slovenien. Det är fem år sedan senaste solo-skivan, "Harney County", och sju år sen senaste Walkabouts-albumet och efterföljande live-skiva 2012. Men Eckman är mer aktiv än någonsin, bland annat i dessa två olika projekt:



Distance, Light & Sky - "Gold Coast" 2018

Andra skivan med gruppen Eckman har tillsammans med Chantal Acda och Eric Thielemans.
Det är till viss del som den lugna, innovativa sidan av Walkabouts musik. Chris Eckman delar
på sången med Chantal Acda och hennes röst låter i vissa stunder ganska lik Anna Ternheims stämma.

Det tar lite tid att lyssna in sig, men är väl värt besväret. Förra skivan, "Casting Nets", är en favorit här hemma, vi får se om "Gold Coast" kommer att nå upp till samma höjder...



Dirtmusic - "Bu Bir Ruya" 2018

Mer experimentell musik med Eckman's andra grupp och deras femte skiva på elva år. Det är mycket rytmer och olika gitarrljud. Det är nog enklast att kategorisera det hela som någon slags världsmusik, uppblandat med lite rock och kanske lite fusion.



Dirtmusic's skiva tar också tid att lyssna in sig på, men det är fullt med fina ögonblick och en hel del överraskningar...


söndag 9 december 2018

Dag 9 - Latin Quarter

Latin Quarter - "Pantomime of Wealth" 2018



Latin Quarter hade sin storhetstid i mitten på 80-talet och skapade några skivor som står sig än idag. Lite rock, lite reggae, mycket politik och ett engagemang som känns idag. Gruppen lades ner 1990, men har återuppstått två gånger, 1993 och sedan 2012. Den senaste upplagan är i mindre format, men fortfarande mycket hörvärda och Steve Skaith skriver än idag låtar som verkligen har något att säga.

"Pantomime of Wealth" är fjärde albumet sedan nystarten 2012 och den andra skivan utan Yona Dunsford och hennes sång saknas. Men det är fortfarande hög kvalitet och jag fascineras av påhittigheten i arrangemangen. Denna gång är några opolitiska låtar de kanske allra bästa: "Free As A Bird" och "Four Leaf Clover" är så innerliga betraktelser av livet och kärleken.



Och titellåtens budskap tål att återupprepas gång på gång: "We are many. They are few"
Så sant...!


lördag 8 december 2018

Dag 8 - Winnerbäcks dokumentär

Lars Winnerbäck - "Ett Slags Liv" DVD
Jag tittade på dokumentären "Ett Slags Liv" med Lars Winnerbäck för tredje gången och den väcker känslor i mig som gör att jag tappar fokus för ett tag. Absolut ingen har beskrivit så exakt hur det kändes att växa upp så som Winnerbäck gör.



Känslorna kommer tillbaka. Det var trist i skolan. Det var inte bara nyponbuskar, kalla och kala korridorer, urtråkiga matteuppgifter (inte så svåra, men mängden...). Det var äckliga potatisar med en avfrätt hinna på, det var mattanter som kastade på mängder av det man inte alls ville ha, det var långa, gråa skoldagar. Musiken-ämnet i skolan var väsensskilt från mitt största intresse. Det var skolleda nästan jämt. Det var linjerade papper som begränsade. Just det, det var begränsningar överallt...

Jag kan minnas glädjen när man stod vid skolbänken vid skoldagens slut och hur man skyndade sig ut i friheten. Glädjen att komma hem och sätta på "Tell Me" med Rolling Stones eller senare "Question" med Moody Blues. "I'm looking for a miracle in my life"...

Livet var ändå enkelt... Så mycket man inte visste... Men det var musiken och drömmarna som fick en att stå ut med skolan. Senare kom även leenden från tjejer med de mest förtjusande hårsvall, och sedan kom allt det andra...

Winnerbäck berättar och sjunger om just detta så att jag är där igen. En del av soundtracket är utgivet på en LP, men allt finns digitalt på Spotify. Det är bra, bland de bästa live-upptagningar som finns med honom. Och minnesbilderna får du på köpet...



Rolf Lassgård och Melissa Horn är med och delar med sig av sina minnen, medan Per Gessle i och för sig är med, men verkar ha haft en helt annan infallsvinkel och hans medverkan blir som en käpp i hjulet.

I övrigt är det en underbar biografi och jag kommer säkerligen att se den flera gånger till...


fredag 7 december 2018

Dag 7 - Tracey Browne

Tracey Browne - "The Doctrine of Song" 2017
Tracey Browne & Raevennan Husbandes - "East by North West" 2014
Tracey Browne - "Everyone Is Ordinary" 2012
Tracey Browne - "Live at Words & Music Festival" (Digitalt album) 2012
Tracey Browne - "Live @ Platt Chapel" (Digitalt album) 2012
Tracey Browne - "The Cat and the Moon" (EP) 2009
Tracey Browne - "Tooth and Nail" (EP) 2008
Tracey Browne - "Tracey Browne" 2003


Att upptäcka en för dig helt ny artist... Att fatta hur bra denne är.... Det är en av tjusningarna med att lyssna på och skriva om musik. Det händer ju inte heller så speciellt ofta nu för tiden...



Hon heter alltså Tracey Browne. Ett efternamn som förpliktigar... Och hon är ruskigt bra...!
En tjej från Manchester som gör sin egen musik och har jobbat med bl.a. Thea Gilmore och Thea's make Nigel Stonier. Därtill producerar Tracey andra independent-artister.

Den senaste skivan, "The Doctrine of Song", släpptes i november 2017 och är en lite tuffare skiva än de tidigare. Omväxlande arrangemang och en väldigt hög kvalitet på låtmaterialet.
Och så Traceys sång som berör mig rakt in i hjärtat.



Men det album jag lyssnat mest på är "Everyone Is Ordinary" från 2012. Det påminner en del om Thea Gilmore's musik, fast det gör ju inget när det är så här bra.

"River City" är en ypperlig låt som jag har lyssnat på oräkneliga gånger och jag fascineras bara mer och mer. Så spröd och rörande, så sårbar, men ändå så dramatiskt vacker...

"The Cat and the Moon" är nästan lika bra. Avslutande "Kate Rusby" är fasktiskt en låt om att låtsas vara Kate Rusby, men med en klok slutsats på slutet. Helt enkelt: En ren fyndskiva...!

Duo-projektet med Raevennan Husbandes är mer akustiskt och stämmorna sitter så suveränt. Stämningsfullt med innehåll.



De digitala live-skivorna från 2012 visar att Tracey klarar sig gott både på egen hand och med ett band. Kan köpas för endast ett pund...

Jag har inte hunnit lyssna så mycket på alla de andra skivorna än, men jag ser fram emot det... Tro mig, det här är grejen...!

Länkar:
Tracey Browne's hemsida - Både innehållsrik och dekorativ...
Tracey Browne på Bandcamp - Här kan du lyssna på hela hennes utgivning.



Note: There is a translation in the comment section.


torsdag 6 december 2018

Dag 6 - Allan Thomas

Allan Thomas – "Two Sides To Every Story" 2018



Allan Thomas förra skiva "Deep Water" kom 2012 och hans nya album följer samma mönster. Lite laid-back attityd, en hel del jazz-feeling och ett stort musikaliskt kunnande. Allan Thomas lirar delikat på sin gitarr och kompet sitter hundraprocentigt. Musiken tar tag direkt och drar med dig på en angenäm resa, gång efter gång.

Harmonierna sitter perfekt och Allan Thomas sjunger trevligt utan att det tar fokus från det musikaliska.

De instrumentala låtarna är dock fler denna gång och de är de som jag kommer återvända till och det kan bli rätt ofta. "Aquadesiac", "El Sueno de Repotido", "On Another Note", Still LIfe" och en låt med den passande titeln "There Are No Words" är alla så gemytliga att de sprider en harmonisk känsla och ett fridfullt lugn.



Den akustiska "In Search of..." är så intensivt vacker och kanske min favorit just nu...


onsdag 5 december 2018

Dag 5 - Ad Vanderveen

Ad Vanderveen - "Denver, Nevada" 2018



Ad Vanderveen är holländaren med halvkanadensiskt påbrå som spelar gitarr som en gud, skriver ruskigt bra låtar och sjunger med en angelägen närvaro. Vare sig det är mer akustiskt eller stökigt garage-stuk. Liksom sin förebild Neil Young.

Den här gången en ganska akustisk skiva och många låtar med ett rastlöst sökande efter en större helhet. Depppigt? Kanske, men med en nerv och känsla som angår....



Ibland undrar jag vad Ad ska göra för att få den uppmärksamhet hans innerliga och uttrycksfulla musik verkligen förtjänar. En annan favorit som också borde få större uppskattning, John Gorka, gästar och dyker upp nästan som ett spöke...


tisdag 4 december 2018

Dag 4 - Luka Bloom

Luka Bloom - "Sometimes I Fly" 2018



Det är alltid med stor förväntan jag lyssnar på något nytt med Luka Bloom. Nya skivan är ännu en live-skiva och min första tanke var om det verkligen går att få till en bättre än "Amsterdam" från 2003. Det visar sig att "Sometimes I Fly" är inspelad 2001 i Bremen och att sex låtar är med på bägge (fast i olika live-upptagningar, förstås).

"Diamond Mountain" inleder och det krävs bara några sekunder att förstå att detta är ännu en odiskutabel utgivning av Luka Bloom. Helt suveränt! Mer finns egentligen inte att tillägga. Suveränt!!




måndag 3 december 2018

Dag 3 - Great Lake Swimmers

Great Lake Swimmers - "The Waves, The Wake" 2018



Kanadensiska Great Lake Swimmers musik handlar mycket om ljud och akustik. Musik att krypa in i och bli sofistikerat lugn och harmonisk av... Toni Dekkers sång lyser av en skir sprödhet, på gränsen att brista, en lågmäld intensitet som kilar in under huden och etsar sig fast.

Gruppen har på senare år poppat upp sig något och gjort det mycket bra, men de har inte nått de höjder de gjorde på "Bodies and Minds" 2005 och på "Ongiara" 2007.

På nya skivan, "The Waves, The Wake", har de något överraskande slopat sitt grundläggande instrument, den akustiska gitarren, och ersatt den med diverse blås och klaviaturer. Samtidigt har de återgått till lite lugnare, mer sofistikerade låtar. Resultatet är imponerande vackert och som en dos lugnande harmoni. "In A Certain Light" och "Falling Apart" är underbara skapelser. Ändå saknar man avhoppade Miranda Mulholland på fiol, men bara lite. Great Lake Swimmers klarar sig utmärkt i sin nya form med färre medlemmar.



Den snabbare "Alone But Not Alone" visar att de fortfarande även behärskar mer up-tempo sånger. Det är omöjligt att inte vifta på foten till en sån låt.

"Visions of A Different World" framförs a capella och är kanske årets mest harmoniska låt.


söndag 2 december 2018

Dag 2 - Ny julsingel med Jackson Browne och Phoebe Bridgers

Mitt i mitt sorterande av skivor att ta med i adventskalendern... så kommer en annorlunda julsingel med Phoebe Bridgers och Jackson Browne. En mycket annorlunda julsingel...!



You don't have to be alone to be lonesome
It's easy to forget
The sadness comes crashin' like a brick through the window
And it's Christmas so no one can fix it
- McCarthy Trenching


Phoebe Bridgers, en ny bekantskap för mig, berättar: "The first time I heard this song it hit me like a ton of bricks. A lot of McCarthy Trenching songs do that. It's not that often that I hear a Christmas song that doesn't make me want to quit music. I played a show in L.A. around the holidays last year where I covered it for the first time. Jackson Browne was there, and he came up to me after the show to tell me how much he loved the song. A couple days later, Dan [McCarthy] got a Bandcamp notification on his desktop computer that someone paid 50 bucks for his record and wrote a nice note and signed it Jackson Browne. He thought someone was fucking with him. So when I decided to record a version of the song, I knew who I wanted to sing on it. Plus, I have wanted to make music with Jackson as long as I've wanted to make music.

En stor låt,, definitivt...!


lördag 1 december 2018

Dag 1 - John York

John York var ett kort tag bassist i The Byrds och han fick även sjunga "Fido" på deras album "Ballad of Easy Rider". En riktigt kantig låt med mycket slagverk och en väldigt distad gitarr av Clarence White. Jag har alltid älskat den låten...!



John York var också 1985 med i Gene Clark's "Byrds Tribute Band" där han bland annat bidrog med den helt oemotståndliga "Old Paint":



Senare har han gjort flera egna skivor och den senaste månaden har jag lyssnat otaliga gånger på "Arigatou Baby" från 2006 och jag kan inte sluta att fascineras av Yorks hesa stämma och påtagliga närvaro.



John Yorks skivor är ganska svåra att få tag på, men de finns på Spotify, men de är där uppblandade med en annan snubbe med samma namn...

fredag 30 november 2018

Adventskalender - The Rails

Då är vi snart inne i december och jag tänker i år varje dag lyfta fram ett album, oftast från det gångna året. Jag har ju inte hunnit skriva om så många utgåvor, så nu får det helt enkelt bli en snabbversion... Några dagar kan det i stället bli en ny artist eller en ny grupp som jag tänkt skriva om, men som inte blivit av...

Så nu blir det några korta fakta och så något att lyssna på...

Vi tjuvstartar med The Rails och låter deras "Other People" ställa in rodret med en ovanligt vettig och tydlig låttext. The Rails består av Kami Thompson och maken James Walbourne.
Kami är Richard och Linda Thompsons dotter och det är omöjligt att inte komma att tänka på Richard och Linda när man lyssnar. Men Kami och James gör det bra!



There are other people in this world
Not just you...!
Not just you...!
- Kami Thompson och James Walbourne


Just det...!!!


tisdag 27 november 2018

En stor portion Lucinda

Efter hyllningskonserten till Lucinda Williams på Twang i lördags har jag fullkomligt "dränkt mig" i Lucindas egen musik.

En fin konsert med en ung Lucinda från 1981, på KUT FM, Austin, TX:



Vi fortsätter med en mörkhårig Lucinda och den fräcka "Right In Time" från en konsert
1998 i Austin, Texas:


Här kan du höra hela konserten: Lucinda Williams - Live From Austin, TX (1998)

Den kanske allra bästa showen på nätet är den här från Berlin 2003:

Lyssna speciellt på "Side of the Road" som börjar 1.16.08... Helt magiskt...!!

Vi hoppar fram till 2015 och Lucinda blir intervjuad av WFUV's Rita Houston och spelar därtill några låtar solo i studion:


Missa inte den akustiska versionen av "When I Look At the World" som börjar 1.03.02.
Helt enastående...!

Varför inte en radiospelning till från 2015...? Nu på KEXP's studio med band, inspelat
i februari 2015:


Lyssna speciellt på den bluesiga Lucinda i "Protection" som börjar efter 18.57.

Lucinda må ha tappat en hel del av den sensuella röst hon en gång hade, men det vägs upp av en känsla och nerv som bara fortsätter utvecklas...


söndag 25 november 2018

Lucinda Williams med kärlek

A Lucinda Williams Tribute # 2 med Fanny Holm, Christer Jonasson och band
- Twang, Stockholm 2018-11-24



Det finns en slags mystik och underfundighet i Lucinda Williams musik. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är, men Fanny Holm med band lyckas ringa in det exakt, både känslan och mystiken.

Under en och halv timme har de valt ut några av sina favoritlåtar från Lucindas utgivning. Här finns tidiga "Crescent City" och flera alster från "Car Wheels On A Gravel Road", men även några nyare låtar. De gör det så bra att man nästan känner som om Lucinda stod backstage och att någon av hennes eminenta gitarrister spelade i smyg. Men det är Fanny Holm som sjunger och Christer Jonasson som klämmer fram gitarrljuden. Kompet med Jonathan Ekvall och Niklas Lindström sitter tajt, men ändå luftigt. Ibland smyger munspelaren Roland Friberg upp på scenen och förgyller det hela med sitt härliga spel.


Det är americana, lite blues, lite country, lite rock och allt detta kryddat med en äkta kärlek till Lucinda musik.


onsdag 21 november 2018

Slow Learner

Varför är det så svårt att lära sig det viktigaste?
Varför gör vi om samma misstag gång på gång?
Varför krävs det att något speciellt ska hända för att vi ska vakna upp?
Kanske det finns en ingrodd tvekan till förändringar, oavsett om det är bra eller dåligt?

Spirit of the West personifierar mina tankar med sin utsökta "Slow Learner", en favorit här hemma allt sedan jag hörde den första gången för många år sedan...!



Hoppas vi om några dagar kan använda begreppet "Slow Learner" även om de svenska politiker som försöker få till en ny regering...! En regering som kan vara i majoritet trots att den är utan både SD och moderater. Låter alltid bättre än en regering med någon av dessa två avarter till politiska grupperingar.


söndag 18 november 2018

"Carrickfergus" i toppversion



Jag har just nu Allison Moorer i bilen och jag imponeras av kraften och skörheten i hennes sång. Och hur hon nästan obemärkt kan glida mellan dessa skillnader.

För ett tag sedan såg jag spelmannen Aly Bain och han imponerade stort med sitt "virtuosiska" spel, men även för den närvaro och känsla han bygger in i spelandet.

Hittade för ett tag sedan den gamla 'Carricfergus" i en underbar version. Allison sjunger så man berörs ända in och Aly spelar så obeskrivligt fint.

Känsla. Närvaro. Kunnande. Och att kunna sammanföra alla dessa på en gång. Det är väl det musik handlar om ändå...?


onsdag 14 november 2018

Tack - Alltid något...

Det kunde jag inte se komma... men det är dags att ge ett stort tack till Annie Lööf och Jan Björklund. De röstade mot Kristersson som statsminister och stod för sitt ord. Alltid något...!

Moderaterna har sedan SD dykt upp på banan ansetts mer och mer rumsrena och det retar mig till vansinne... Och nu ville den där Ulf säkerligen fortsätta ge bort vår gemensamma egendom till underpris och se till att ett litet fåtal blir rikare på den stora massans bekostnad.

Och det kan väl aldrig vara fel att förse sig själv med en lägenhet som är helt ouppnåbar för de flesta...? Allt under täckmantlar av "frihet", "ansvar" och nu även "lika för alla"... Jag får sura uppstötningar...

Dags att plocka fram en av de bästa politiska sånger som gjorts: "Sea Never Dry"... Den säger allt!!



måndag 12 november 2018

Neil Young 73 år, men utan hus...

Ett speciellt GRATTIS till Neil Young på 73 års-dagen. Han går samtidigt ut hårt i 'Rolling Stone' och kritiserar Donald Trump och hävdar: "That’s What Climate Change Looks Like".

Neil Young skriver så här: “California is vulnerable – not because of poor forest management as DT (our so-called president) would have us think. As a matter of fact this is not a forest fire that rages on as I write this. We are vulnerable because of Climate Change; the extreme weather events and our extended drought is part of it.”

Neils eget hem nära Malibu har blivit offer för Los Angeles-bränderna, vilka Trump alltså skyller på "dålig skogs-planering". Så urbota dumt och så vidrigt farligt att en man med så mycket makt förnekar varje form av miljöproblem och därtill själv skapar ännu fler...



I never knew a man
who could tell so many lies
He had a different story
for every set of eyes.
How can he remember
who he's talkin' to?
'Cause I know it ain't me,
and I hope it isn't you
- Neil Young


Ovanstående rader från "Ambulance Blues" gavs ut 1974 på mästerverket "On The Beach", men de förblir en absolut favorit för mig. Vilken känsla och vilken mänsklig omtanke i dessa rader...!!

Det sägs att de 1974 var riktade mot Richard Nixon, men jag tycker att de passar utmärkt även mot Trump, 44 år senare.


söndag 11 november 2018

Höst


Det är höst. Överallt. Grått. Fuktigt. Det är faktiskt ganska trist. Trött ser jag mig omkring. Grått. Oreda. Ofärdiga projekt. Tillkortakommanden. Och inte ens en regering att klaga på. Inget ansvar och inga visioner.

Det vore lätt att tappa lust och tro. Men jag har faktiskt lärt mig hantera det lite annorlunda. Även gråa dagar är dagar. Dagar som vi väljer att fylla med något. Denna söndag fyller jag med lite reflektioner...

Hundra år sedan första världskriget slutade. Jag är övertygad om att det för hundra år sedan tänktes "Aldrig mer". Jag är säker på att man då trodde att mänskligheten hade lärt sig något...

Ibland när jag känner den värme, kärlek och gemenskap, och allt som vi delar, tror jag att vi ska kunna bygga en bättre framtid. Samtidigt växer hat, rädsla och misstänksamhet, och vi kommer allt längre från det faktum att vi delar en enda jord, och att vi måste göra något radikalt innan det är för sent...



Motherland, cradle me
Close my eyes
Lullaby me to sleep
Keep me safe
Lie with me
Stay beside me
Don't go, don't you go
- Natalie Merchant


Mitt land. Vårt land. Det kan i höstrusket vara svårt att se klart, men desto viktigare att inte ge efter för de krafter som vill att vi ska göra just det. Att vi genomskådar de som vill lura oss och inte begriper vad de därmed ställer till med...

Vägen ligger där öppen, men den måste väljas... Utan rädsla. Utan prestige. Utan egoism. Det är inte lätt och kommer bli ännu svårare... Men jag väljer att tro det är möjligt...!


tisdag 6 november 2018

Positivism

To be a sovereign people
Is not determined by finance
But how we are with each other
How we work and we play
How we sing and we dance
With dignity and backbone
Dignity and backbone
- Luka Bloom


Luka Bloom har alltid fokuserat på det positiva. Ett föredöme att efterlikna...! Tänk om vi svenskar kunde försöka leva upp till budskapet i hans "Dignity and Backbone"...



Girighet har aldrig lyckats riva broar utan har bara byggt nya, större och mer avskräckande.
Vi är nu i en situation när vi kommer att tvingas att agera tillsammans för att rädda miljön och vi kommer inte undan att vi måste värdera livskvalitet i andra termer än i pengar och ägande. Tillväxtens ideal måste omvärderas. Är då Ulf Kristersson rätt man att leda den utvecklingen?
Är Jimmy Åkesson den ledaren som kan ta oss dit? Frågorna är så dumma att jag inte ens besvarar dem...

Vi kommer att få höra att det inte går... Faktum är att deras väg definitivt inte funkar, utan leder oss rakt in i en återvändsgränd som vi kanske aldrig kan ta oss ur.

Vi behöver inte mer av det som orsakat problemen... Vi behöver tänka i helt nya banor...!
Vi behöver vara lite mer positiva och se möjligheter...!


måndag 5 november 2018

Vissa dagar...


Vissa dagar vissnar allt omkring dig.
Förhoppningar...
Drömmar...
Visioner...
Allt bara rasar...

Men titta noga: Ingen är helt ensam...! Med lite perspektiv kanske det inte är så uselt att känna sig som ett vissnat löv...

Senare kan nya drömmar uppstå. Kanske bättre och fler, som Joni sjunger i "The Circle Game".

Under tiden får vi försöka stå ut med Kristersson vid makten, om det nu blir så... Och därtill fler vidriga krafter cirkulerande däromkring...

Vi får stå emot,
visa bättre alternativ
och hoppas...!

Men först får vi ett kort tag känna oss riktigt eländiga. Det hjälper nog för att skapa nya krafter att orka med och ta nya tag...!



Fast jag har ju alltid älskat Tom Rush's tolkning. Varje liten ton känns absolut livsviktig och varje känsla förstärks så kristallklart och sensuellt.




torsdag 1 november 2018

33 artister bjuder på en gratis låt och uppmanar USA att rösta


Det är "Mellanårsval" i USA på tisdag nästa vecka, den 6 november. Samtliga 435 platser i representanthuset och 35 av de 100 platserna i senaten skall väljas.

33 artister har valt att gå ut och uppmana folk att rösta och bjuder dessutom på en specialinspelad låt att gratis ladda hem eller lyssna på direkt.

"Songs for Swing Left" kallas projektet och det finns här:
"Songs for Swing Left - Bandcamp"

Jackson Browne ger oss en nyinspelad fantastisk version av "Far From the Arms of Hunger", med Greg Leisz på vidunderlig pedal steel och Alathea Mills och Chavonne Stewart på lika vidunderlig sång. Nästan som en psalm om en mer human värld och ett bättre bemötande mellan människor:


Taylor Goldsmith i Dawes gör en ny version av "Living in the Future" som jag nog tycker är bättre än originalet på senaste skivan:


Jag fastnar även för en fräsch version av gamla "Deportees" med Cass McCombs and The Chapin Sisters. Andrew Bird bjuder på en dramatisk "Archplago". Vidare låtar med Blake Mills, Sean och Sara Watkins, Tom Chapin, Inara George och åtskilliga nya bekantskaper.

Jim James enkla "Over and Over" sammanfattar väl ganska bra vad det hela handlar om:


Men allra bäst är kanske "Camouflage" med för mig okända gruppen Lo Moon:


Why don't we call this
What we konew it is
Put the Ghost to bed...!
- Lo Moon