Mycket handlar ju om att jag älskar deras fyra första skivor, som än idag fortsätter att växa, ännu hittar jag nya saker jag gillar hos dem.
Vad är nu detta? Var är alla kluriga melodier som växer fast i sinnet? Var är alla härliga gitarrer? Var är Duanne Betts? Var är alla härliga harmonier mellan bröderna Taylor och Griffin?
I stället får vi trummaskiner, sång genom resonans-filter (eller vad man nu ska kalla det?), skräniga synt-slingor och väldigt få låtar som kommer att växa och bli kärt älskade här hemma... Jag antar att bandet vill bevisa att de kan vara experimentella och utforska nya marker, men för mig funkar det inte riktigt...
"For No Good Reason" är väl den låt jag gillar bäst, där låter de lite mer som de brukar. "Roll With The Punches" och "Picture Of A Man" är väl inte så tokiga de heller, men övriga sju spår lämnar mig ganska oberörd, trots bra och eftertänksam lyrik. Det känns som något som hjärnan säger att jag borde ge fler chanser, men som aldrig kommer att bli något jag vill återvända till gång på gång...
Jag är övertygad om att Taylor Goldsmith och Dawes kommer skapa mycket mer minnesvärd musik i framtiden, men det här albumet vill jag nog helst glömma...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar