Latin Quarter 21 år senare

I mitten på 80-talet lyssnade jag mest på brittiskt folk-rock och folklig akustisk musik.
Kjell Alinge spelade flitigt Latin Quarters "Radio Africa", "No Rope As Long As Time" och
"America For Beginners" på radion och det gjorde mig nyfiken. När jag sen hittade debutalbumet "Modern Times" var jag såld och jag lyssnade gång efter gång. Kommande skivorna "Mick and Caroline" och "Swimming Against The Stream" har även de lyskraft som finns kvar än idag.

Men framgångarna uteblev och bandet splittrades och jag minns min besvikelse att folk inte fattade det som var uppenbart för mig. Steve Skaith fortsatte göra några skivor i gruppens namn och sedan i Steve Skaith Band.

Nu, 21 år senare, har fem av medlemmarna återförenats och gjort en ny skiva, "Ocean Head". Jag var orolig att mina försiktiga förväntningar aldrig skulle kunna infrias, men... Nu har jag de senaste dagarna lyssnat frenetiskt och det här är så vidrigt bra att det bara är att inse:
En svårslagen aspirant till årets bästa album!

If I believed in God I would ask him
Could we start all over again
That’s what I would ask him…..
Do without the kings and those who strive
To live above the rest
And can ‘truth’ mean what it says
And not what power thinks is best.
- Steve Skaith

Bandets texter (oftast av Mick Jones) är lika angelägna som förr: Politiskt brännheta, men fulla av ödmjuk mänsklighet. Frustration över världens tillstånd, men även över förlorad kärlek, men ännu finns kampviljan kvar. Både Steve Skaiths och Yona Dunsfords sång är intensivt närvarande. Musik med rytmer och melodier som känns självklara.

EVEN SUPERMAN by Latin Quarter (Reunited)
Even Superman’s no more
But can you answer the question
‘What did we invent him for?’
Even Superman’s expired
Too weak to wrestle with the world that he inspired
- Mick Jones

Länkar:
Latin Quarter på Bandcamp.com - Här kan du lyssna på hela albumet i förväg och sedan köpa det. Alla texter finns också här.

Radio Africa - Latin Quarters hemsida med bl.a alla texter och om vad som inspirerade dem. Därtill massvis med artiklar, intervjuer och bandets historia, med mera.

En klok 77:åring söker vidare

Leonard Cohen, 77 år, har kommit med en ny skiva, "Old Ideas". Livserfarenheten formligen porlar fram i detta eftertänksamma och melankoliska verk. Rösten är ännu djupare, ofta pratar han nästan fram sången.



Men han berör, lika mycket som någonsin... Och förmedlar någon slags harmoni, konstigt nog... En stor skiva från en mästare. Allt annat är en underdrift!

NPR:s hemsida - Här kan du förhandslyssna på hela skivan !

Allting är som vanligt

"Inget nytt under solen" höll jag på att skriva som rubrik, men då hade det ju blivit fel.
För just nu dyker det upp ny musik både här och där, och en väldans massa bra upptäkter invaderar en vardag där det lunkas på i gamla fotspår, aningen trist, men ganska tryggt...

Rolf Carlsson är väl inget bra artist-namn, men det här är riktigt snyggt i all enkelhet:



Får väl kolla upp både herr Carlsson och Kristin Evegård lite mer när jag hinner bland alla måsten och rutinmässiga vanor...

Fem personer spelar på samma gitarr

Fem personer och en gitarr... lite trångt, men det blir ju riktigt bra:



Vet knappt något alls om "Walk off the Earth", men de ska enligt uppgift vara egensinnade kanadensare som gör roliga videos, med massvis av spelglädje och tokiga påhitt, se själv:

Backin Up Song! - Instrumentbyten och annat överraskande...

Someone Like You - Se hur ukulelen kommer!

Men, det finns innehåll också: Sarah Blackwood (som verkar vara gäst-medlem) visar det tydligt med denna gripande och ödesmättade ballad:

Thierry Henry !!!

Välkommen hem, Thierry Henry! Inget mer behöver sägas...

Blues Run The Game

Jag är kanske inget "blues-freak", men jag uppskattar alltid när en blueslåt kommer på en konsert. Jag tycker att Paul Butterfields spelning på Cambridge-festivalen 1984 är bland de mest känsliga jag sett. En röst och ett munspel som kunde slita ut varje känselspröt ur din kropp och få dig att tappa andan.

Riktigt bra blues ska för mig vara baktung, varje takt ska släpa någon bråkdel av en sekund, som om svanskotan släpade i marken och plågades varje steg... Trumspelet ska vara lite segt och får inte bli hurtigt. Blues ska göra ont och rispa sår i själen... och på så sätt läka den.

Blues Run The Game - Spellista på Spotify !

Här är min blues-lista på Spotify, en blandning av akustisk spelkänsla med stålrör, ylande elgitarrer, darrande munspel och spruckna röster, samt förtvivlan, frustration, en olidlig längtan bort och hem, en desperation av känslor du inte står ut med, om du inte får spela och sjunga ut alltihop!

Jag vet att blues kommer från de färgade, jag vet att min lista till övervägande delen utgörs av vita musiker... men de är de jag lyssnar på, de är de jag känner till... Men, erkänn, en jädra massa känsla finns i dessa 55 låtar! En kur att ta till vid lågvatten-nivå...



Men jag hittade inte allt på Spotify... Min irländske vän Barry McCabe får därför vara front-figur för bluesen med "Full moon on Main street". På Barrys hemsida kan du lyssna på alla, och ladda ner flera av, hans låtar, bl.a "Adam & Eve", en enastående kärlekslåt. Missa inte heller samarbetet med Davy Spillane på säckpipa på albumet "The Peace Within" eller den tänkvärda balladen "Prisoners of Conscience".

Warren Haynes - modig gitarrist

Warren Haynes från förra inlägget förtjänar verkligen lite mer uppmärksamhet här på bloggen! Han måste vara världens modigaste gitarrist, eller besatt av utmaningar. Hans självförtroende kan det ju inte heller vara något fel på. För vad säger man om en man som ersatte självaste Jerry Garcia i Grateful Dead (när de återuppstod som "The Dead" ett tag efter Garcias död).
Innan dess ersatte han Duanne Allman i Allman Brothers Band då de återbildades. Han har också ingått i Dickey Betts Band, Dave Matthews Band och Phil Lesh & Friends. 1994 bildade han sin grupp Gov't Mule och han uppträder dessutom gärna akustiskt solo och med sitt eget Warren Haynes Band. Sedan 1989 arrangerar han sitt "Christmas Jam" där alla intäkter numera går till "Habitat for Humanity" som bygger bostäder till behövande världen över. En riktigt hårt arbetande man alltså.

Jag måste bara bjuda på en låt till från "Live at Bonnaroo", fast här från en nyare show 2011: U2:s "One" blir en exploderande fyrverkeripjäs i hans händer!



Vill du höra mer av Warren Haynes solo?
Live at Gathering of the Vibes 1997 - Ladda hem hela konserten (MP3 eller FLAC) gratis och lagligt! (Haynes är positiv till att inspelningar sprids via internet.)
Warren Haynes - Solo Acoustic Performance 199706-26 Early Show - 63 min på You Tube
Warren Haynes - Solo Acoustic Performance 199706-26 Late Show - 80 min på You Tube
... eller med band:
Warren Haynes Band - WERS-FM Studios Boston 1993 - 75 min med band på You Tube

Till slut ett par videos med Warren Haynes, i Gov't Mule och The Allman Brothers Band:

Att bygga och att rasera

Det kan ta en väldig tid att bygga upp något... och vi människor kan ibland på bråkdelen av en sekund rasera alltihopa. Det slår mig: Vore det inte bättre om det vore tvärtom?

Ett träd kan behöva 30-40 år för att växa upp. Med dagens skogsmaskiner kan man fälla, kvista och kapa ett fullvuxet träd på 15 sekunder. Att bygga upp ett förtroende kräver tid och varsamhet. När vi tror att det är orubbligt, då kan några ord i affekt tillintetgöra alltihop. Till slut är det väl så att allt vi format och lärt oss i våra liv utplånas och försvinner för alltid. Det sista är väl inte mycket vi kan göra något åt, men visst vore det annars bra om vi tänkte först och agerade först därefter.

Warren Haynes får sprida välbehag med några låtar från "Live at Bonnaroo", inspelad 2003: Det tar nog många år att utveckla en sådan känsla, men vilket klös i både fingarar och röst!!!



Hör hur han förädlar Eagles "Wasted Time" och Radioheads "Lucky":



Tack och lov så upptäckte jag den här skivan till slut! Musik med sådan känsla stärker utan like, det är vad jag kallar att bygga upp!

En bra start !

Det nya året inleds med uppfriskande ord till spirituell musik:

Here's to lights and virtues
Here's to truths yet to be known
Knowledge to light the darkness
The search for things of your own

Here's to lights and virtues
Here's to reaching higher ground
A life of hope and purpose
Here's to strength yet to be found
Honor -- though it goes unrecognized
And truth -- though liars abound

The pleasure of love and friendship
The courage to be alone
- Jackson Browne



Låt oss se möjligheter! Ge det en chans!

Ännu ett år...

Nyårsafton. Sitter genomförkyld och snyter ut litervis med snor...

Så mycket att reta sig på: Girighet, besvikelser, skövling av skog och mark, den omöjliga tillväxten, stress, och... men jag tänker inte ge skiten mer tid. För överallt kämpar massvis med människor för en bättre vardag, ett rättvisare samhälle och ett humanare sätt att se tillvaron på. Jag vill lyfta fram det positiva, ge styrka till de som saknar det och tro på förändring. Förr eller senare blir vi drastiskt tvingade att ändra på hur vi lever! Kan jag påskynda den utvecklingen något, så drar jag mitt strå till stacken... Vad kan du bidra med?



May I get what I want, not what I deserve
May the coming year not throw a single curve
May I hurt nobody, may I tell no lies
If I can't go on, give me strength to try

Ring the old year out, ring the new year in
Bring us all good luck
Let the good guys win
- Murray McLauchlan

Gott nytt år!

De bästa skivorna 2011

Åter dags att lyfta fram några av de skivor jag uppskattat mest under det gångna året...

Listor är ju lömska, och egentligen helt meningslösa, men kanske någon blir intresserad av något nytt och då har ju det hela någon mening trots allt.

1) Bruce Guthro - "Celtic Crossing"
- Guthro har verkligen rösten, det vet vi sen åren med Runrig. Nu med Donal Lunny som producent har det överambitiösa och uppblåsta ersatts av äkthet och lågmäld intensitet. Gamla klassiker som "Carrickfergus" och "The Water is Wide" blandas med Guthros egna
"Friends Like You", "My Wings" och "My Old man" och de håller samma klass. Duetten med Fiona MacGillivray i "Through It All" måste vara årets låt alla kategorier! En skiva att älska
och återvända till.

2) Anna Ternheim - "The Night Visitor"

- Äntligen har Anna fattat att hon vinner så mycket på att skala av arrangemangen och låta rösten få mer uppmärksamhet... Vackert och intimt nära!

2) Catherine MacLellan "Silhouette"

- Mer upptempo denna gång med kanadensiske Catherine, men vilka låtar och vilken sång... Läs mer här !

3) Christine Hellqvist - "Ekon I Det Tysta"

- En skiva som leder dig rätt! Lågmälda arrangemang med kristallklar glans. Läs mer här !

3) Paper Aeroplanes - "We Are Ghosts"

- Kanske min mest spelade skiva under året. Sarahs uttrycksfulla akrobatiska sång tar ut svängarna rejält och det täta kompet med gitarrslingor och mandoliner sitter luftigt som en drake vinden just gripit tag i. Kom i ny upplaga, med extra spår, mot slutet av året. Därtill släpptes EP:n "A Comfortable Sleep" med fyra lågmälda pärlor. Borde också vara med på listan.

3) Thea Gilmore / Sandy Denny - "Don't Stop Singing"

- Sandys texter till Theas musik och röst... Ett historiskt mirakel! Läs mer här !

Övriga utgåvor som är värda all uppmärksamhet:

Walkabouts - "Travels In the Dustland"
- Första skivan på länge, med ambition och stundtals makalöst bra! Carla Torgersons sång lika fantastisk som alltid! Och Chris Eckman är en låtsmed med sällsynt förmåga att skapa utsökta melodier med angelägen, dramatisk lyrik!

Gillian Welch - "The Harrow And The Harvest"
- Så mycket känsla inbakad att resultatet blir oerhört gripande!

Decemberists - "The King Is Dead"
- Äntligen så bra som jag trott de kunde bli. Riktigt bra album rakt igenom.

Coast - "The Turning Stone"

- Andra skivan är nästan lika bra som den första. Pampig folkrock från Southampton.

Murray McLauchlan - "Human Writes"

- Första skivan med nytt material på evigheter med den frispråkige kanadensaren.

Bruce Cockburn - "Small Source of Comfort"

- Bästa skivan på bra länge. Bättre än de flesta, ändå en bit upp till sina egna mästerverk...

Live-skivor:

- Har det kommit några sådana?

Covers:

Show of Hands - "Covers 2"

- Ännu en samling med oemotståndliga covers med Phil Beer och Steve Knightley. Som ett komplement till deras så starka egna kompositioner.

Thea Gilmore - "John Wesley Harding"

- Hela Dylans album bättre än någonsin.

Instrumentalt:

Paul Eastham - "An Cuan Siar"

- Vacker och inspirerande piano-musik av Coasts frontfigur.

Pat Metheny - "What’s It All About"

- Akustiskt med mästergitarristen Pat Metheny: Klass och känsla!

Årets debut:
Early Winters - "Early Winters" EP

- Oerhört lovande svängig pop av Justin Rutledge, Carina Round och två till. Mycket tilltalande!

Årets Box:
Richard Thompson "Live at the BBC"

- DVD med Richard & Linda från 1975 och 1981! Plus tre CD med utsökta liveversioner!

Upptäckta alldeles för sent:

Warren Haynes - "Live at Bonnaroo"

- Solo live från 2004. Vilken röst, vilken närvaro! En av de bästa live-skivorna någonsin!

The Once - "The Once"

- Debut från 2010 med tre skönsjungande kanadensare. Underbara Cohen-tolkningar!

Det var mycket kanadensiskt i år! Som vanligt görs det mycket bra musik där. Och då har jag inte nämnt Neil Young, Joni Mitchell eller Leonard Cohen...

Årets fulaste fodral - men riktigt bra!

Tror inte att jag har så många fördomar, men den här skivan hade jag bläddrat förbi utan att notera... Ett riktigt riktigt fult fodral... Men nu dök den upp och hamnade så småningom i CD-spelaren. Helt utan förväntningar... och där blev den kvar...!!
Musiken fångade snabbt intresset, växte och kändes snart väldigt attraktiv.

Det handlar om gruppen Derby. Inte från Derby i engelska midlands, utan från Portland i staterna. Omväxlande akustiskt och elektriskt och med harmonier som breder ut sig som en heltäckningsmatta och får mig att tänka på David Gilmour i Pink Floyd.

Det blev att beställa gruppens två tidigare skivor, "Posters Fade" och "This is the New You", och de är inte så tokiga de heller. Då menar jag musiken, inte fodralen... hmmm...
Det är alltid skönt att bli positivt överraskad och Derby känns som en trevlig bekantskap med en väldigt attraktiv ljudbild och omväxlande arrangemang.

Länk: Derbys hemsida - med mycket att se och lyssna på.

Julen 1965

På julafton 1965, då jag var nio år, fick jag min första bandspelare, en gråfärgad Ferguson spolbandspelare med lock som bara kunde stängas om man tog bort banden. En helt ny era inleddes och brorsan och jag började spela in massvis med låtar från radion. Först via en mikrofon och några månader senare köpte vi en sladd och slapp hålla tyst då vi spelade in... Teknikens under, föreföll det!

Vi bodde i källarens gillestuga och när de där uppe ville något ropade de i trappan:
- Det är mat!
Var det mitt i ett viktigt radioprogram smög vi ut och svarade:
- Det är pop!
Inget mer, vi var upptagna och kunde inte komma upp, diskussion överflödig. Tror att familjens liv delvis styrdes av våra inspelningar...



På nyårsdagen spelade jag in alla låtar på "Tio-i-topp" utom "Positively 4th Street " med Bob Dylan! Idag är det nog den låt jag skulle klassa högst. Så visst är smak något som förändras och utvecklas! 46 år senare sker det fortfarande och kan överraksa mig ordentligt ibland...

Fast "Positively 4th Street" är allra bäst i Byrds version med Skip Battins puttrande bas och Clarence Whites spretiga men så rörande gitarr. Enastående originellt och attraherande!
Det är bilder på fel upplaga Byrds till videon, bara Roger McGuinn var kvar 1970 då "Untitled" gavs ut. Än idag ett makalöst album!



Ferguson skrotades för många många år sen, men en del spolband har jag fortfarande kvar.

En ny och flera gamla

Jullåtar, alltså...

Har hittat en ny, fast egentligen är det en gammal låt från 1990, med John Gorka. Årets jullåt utan tvekan!



I övrigt hänvisar jag till förra årets lista på Spotify, den håller flera år till:

Xmas - Spellista på Spotify

Ha det gott i jul och försök vara lite måttliga...

Ett besök från andra sidan

Sandy Denny dog 1978.
Thea Gilmore föddes 1979. Ändå upptäckte hon Sandy Dennys musik via hennes pappas skivsamling. Nu, många år senare, erbjöds hon att tonsätta några av Sandys sista texter, som hittades av Sandys kvarvarande släktingar. Jag har alltid ansett att Sandy var, och är, i en klass för sig själv. Trots att jag verkligen gillar några av Thea Gilmores plattor var jag lite nervös när skivan kommit och skulle lyssnas på...

Men den lät bra från början och nu, några veckor senare, har den vuxit rejält och är en mycket värdig del av både Theas och Sandys utgivning. Den pusselbit vi aldrig trodde vi skulle få, som ett besök från andra sidan.

Här finns Sandys texter från den tid då hon var deppad och vilsen, osäker på hur hennes karriär skulle fortgå, osäker på vad hon ville med det mesta... Texter som kan vara från hennes sista veckor i livet, då hon ofta drack för mycket, och var ensam, då maken Trevor Lucas tagit med sig den lilla dottern Georgia hem till Australien. "I’m in such a terrible state", skriver Sandy och fortsätter “Get me a bottle of wine/I don’t want to drink/Get me out my mind/I don’t want to think."

Lyssna på "Glistening Bay":Glistening Bay by Don't Stop Singing
Men här finns också lyriska naturskildringar i "Glistening Bay", och sånger av tillförsikt och längtan. Min favorit är den lite snabbare "London", som verkligen borde heta "I'm Gonna Call That Number". Avslutande vaggvisan "Georgia" är bland det vackraste jag hört på länge.

Thea Gilmores har presterat ett mirakel, hennes musik och sång är både respektfull och trogen Sandys texter och samtidigt är detta otvivelaktigt ett "Thea Gilmore-album". Kanske att arrangemangen är något för pompösa ibland. Sandy hade nog själv nog gjort det lite mer sparsamt. Eller nej... eller jo? Sanningen är väl att när Sandy sjöng så stal hennes röst och inlevelse all uppmärksamhet, så det var hennes sång som totalt dominerade ljudbilden, hur mycket man än vräkte på med musiken. Visst kunde Jerry Donahues gitarr i Fotheringay och Richard Thompsons i Fairport förgylla ljudbilden, men det var ändå alltid Sandy som var i fokus.

Thea Gilmore framstår mer och mer som Englands nutida mest intressanta kvinnliga artist, med både ödmjukhet och skinn på näsan. Det är både modigt och livsfarligt att ta sig an ett sådant här projekt, men Thea kommer fram som den verklige vinnaren. Det är egentligen inte klokt: Två otroliga skivor på mindre än ett halvår: Först en egen tolkning av Dylans album
"John Wesley Harding" i sin helhet (också ett farligt projekt att ta sig an) och sen detta
"samarbete" med Sandy Denny. Vad hittar hon på härnäst?

Thea förtjänar verkligen den uppmärksamhet hon fått de senaste åren. Sandy har blivit en kultfigur och sent omsider fått lite mer uppmärksamhet på senare tid med 19 CD-boxen och en del nyfunnet material. Så stor var hennes påverkan att en annan rastlös själ, Phil Lynott i Thin Lizzy, gav ut en singel "Sandy, Why did you have to go?" efter hennes död. Fortfarande så väldigt saknad, men ständigt närvarande för de som behöver hennes musik.

Några länkar:

Thea Gilmore: Bringing Sandy Denny back to life - mycket intressant artikel i The Telegraph.

Thea Gilmores hemsida - med bl.a. en utmärkt biografi.

Phil Lynott and Clann Èadair - A tribute to Sandy Denny - lyssna på Phil Lynotts hyllning.