Now the summer is here

Våren försvann lika snabbt som den kom, men ännu är sommaren fräsch och nyhetens behag skapar energi och handlingskraft.

Dags för långa promenader igen, måtte nu bara foten tillåta det!
Långa promenader som får tankarna att hitta nya vägar och ger vinkar om sammanhang och slutsatser, ja rent ut sagt en klarsynthet som jag normalt får kämpa för att gripa tag i...
För mig brukar långa promenader lösa upp många knutar och fånga ett slags harmoni som tillför hela tillvaron ett perspektiv...


Runrig sjunger acapella om "The Summer Walkers", men hyser en oro:
"But today you took me walking
Through a land that we have lost
While our children sit at websites
With no access to the cost..."

Ut och vandra ungdomar!

Catherine MacLellan live på CBC Radio 2

Jag skrev om den kanadensiska sångerskan/låtskriverskan Catherine MacLellan här på bloggen i januari i år. Jag lyssnar fortfarande mer än gärna på hennes tre fantastiska skivor. När jag häromdagen fann en nyinspelad konsert på webben så blev det ingen sorterad tvätt, ingen deklaration, jag glömde nästan att käka....

Här finns konserten att lyssna på och bedåras av:

Studio H Sessions: Catherine MacLellan · CBC Radio 2 - Concerts On Demand

och här finns 6 av de 9 låtarna på video:

Studio H Sessions: Catherine MacLellan - Videos

Läs också hennes blogg: Catherine MacLellans hemsida

och i maj kommer nya skivan "Silhouettes"...

Nytt album med Marti Jones och Don Dixon

Ibland blir man riktigt glad... Marti Jones och Don Dixon har gjort en ny skiva, "Living Stereo", full med sina suveräna röster! Efter att de släppte "Lucky Stars: New Lullabies for Old Souls" 2008, den första på många år för Marti, så har de börjat spela småskaligt tillsammans igen. Den skivan innehöll den suveräna "Love Is An Ocean", men var i övrigt mest fylld med små instrumenta ljudkombinationer. Nu kommer en skiva med 10 låtar som verkar vara så bra som det bara kan bli...!

Marti's röst har alltid snuddat vid de finaste känselspröt, och tillsammans med Dixon's finurliga och påhittiga produktion och pressade stämsång så gjorde de några kultförklarade album innan Marti lade av och började måla istället. Du kan läsa mer här på bloggen (februari 2010). Du som lyssnar på Ulf Lundell vet att han sjöng "Vi lyssnade på Marti Jones..." på "Klockan och Korset".

Lyssna på:

"Read My Heart" - från "Any Kind of Lie". Varje ton och varje ljud sitter precis rätt!
Till min förvåning har nu min favoritlåt "Read My Heart" lagts ut på You Tube. Tyvärr visar bara videon det hemska fodralet som skivbolaget tvingade fram för att de trodde att det skulle skapa uppmärksamhet... Men bakom den glättiga ytan döljer sig ett fruktansvärd bra album med en så fantasifull produktion jag sällan hört. Läs recensionen nedan!

Några andra höjdpunkter:
"I'm So Lonesome I Could Almost Fly" - från "My Tidy Doily Dream" 2002.

"Show And Tell" - från debutskivan "Unsophisticated Time" 1985.

Några länkar:
CD Baby - här kan du köpa nya skivan och lyssna på samples.
Records To Die For - en recension av "Any Kind of Lie".
Pittsburgh Tribune - mycket intressant artikel om Don och Marti och uteblivet kändisskap.
Don Dixons blogg - en del av Dons MySpace-sida.

Sånger om hemmet - i mängder

Jag har flitigt samlat på bra låtar om hemmet, och det flödar hela tiden till fler och fler, men någon gång måste man sätta deadline. Så nu finns det här 80 sånger som räcker i 5 timmar:

Home Songs - spellista på Spotify!

Här finns flera av mina absoluta favoriter:

Phil Beer och Deb Sandland gör Jackson Brownes "Our Lady of the Well" acapella så jag ryser.

John Gorkas skildring av vardagen i "Down in the Milltown", så man känner vinden träffa huden.

Chris & Carlas rastlösa längtan i "Nights Between Stations" med stämmor som verkligen berör.

Chris Burroughs önskan om att få "Room Enough and Time", så oemotståndligt framfört.

Marti Jones och Don Dixons kärlekshyllning i "Love Is An Ocean". 2 magiska minuter utan like.

... och flera till...

Jag tycker alla dessa 80 på något sätt passar under titeln "Home Songs", ibland är det väl på gränsen, men so what?

Fler förslag välkomnas under kommentarer...

En bok att återvända till

Böcker och ord kan påverka på samma sätt som musik, beröra och provocera, förklara och framför allt kännas... Skillnaden är att din favoritmusik återvänder du till regelbundet, böckerna blir ibland omlästa någon gång...

Men det finns några böcker jag ständigt återvänder till: Lage Johanssons "Bara En Episod" och Mitch Alboms "Tisdagarna Med Morrie" är två sådana. Jag kan plocka upp dem, läsa några rader här och där, jag har skrivit små lappar med sidangivelser och citat. Hela tiden finner jag nya rader med mening och berörs av vissa formuleringar fast jag nästan kan dem utantill. På samma sätt som den musik som berör mig mest.

Jag har de senaste månaderna fått en till sån där bok som jag läser i små doser och lite här och där. Christine Hellqvists "Om kärleken till livet på en vidunderlig planet" innehåller så mycket tänkvärt och så många kloka ord att den räcker länge. Trots att Christine skriver mycket om "tunga" ämnen som hur vi lever, hur vi förstör miljön, om kärlek och förståelse människor emellan, om kreativitet, och om vi verkligen behöver denna ständiga tillväxt, så ger hennes ord så mycket hopp och tillit att jag blir stärkt i min övertygelse att vi människor kan vända utvecklingen till något bättre. Vi kan och vi måste!

Ska du bara köpa en enda bok i år tycker jag att du ska köpa den här!

Länk:
Christine Hellqvists hemsida - här köper du boken direkt utan mellanhänder. Läs också hennes blogg och låttexter när du ändå är där!

Att någon gång förstå att allting är förändring
Också dessa ögonblick längst ut på klippans kant
Att se att själva bergen höjer sig och sänker sig
Att det finns en sanning bortom det du tror är sant
- Christine Hellqvist (några strofer ur "Guldstoft")

Calvin Russell 1948-2011

Det är inte så länge sen jag upptäckte Calvin Russells djupa rossliga stämma och härliga gitarrspel. Hans skivor är lika ojämna som hans liv verkar ha varit... och den 3 april dog han efter att ha fightats med cancern ett tag. Ska plocka fram "Sounds from the Fourth World" eller den akustiska live-plattan "Crossroad". Ruskigt bra skivor, vare sig han kör akustisk blues eller rökig gitarr-rock.





Än en gång: Stor kultur skapas så ofta när tillvaron inte är vad den borde...

Är det tid jag jagar i mitt liv?

Idag är det 20 år sen jag flyttade ut hit på landet... En evighet sen och ändå har det gått så fort!!! Min yngste son var 1½ år och nedersta trappsteget var så högt att han fick vika sig på mitten och kravla sig upp.... nu är han 1.90 lång och kan ta hela trappan i ett enda kliv när han kommer hem. Mycket vatten under broarna sen dess och förhoppningsvis lite kvar än.

20 år blir 7300 dagar... Många finns det kvar fragment av i minnet, några få lyser fortfarande kristallklart, men de flesta döljs i den dunkla bunten av tid som passerat och jag undrar vart alla dagar gick... "Är det tid jag jagar i mitt liv?" sjunger Christer Jonasson i sin "Alla Dagar". Det är nog så...!



Det är april trots allt och våren lurar bakom hörnet. Om det blir så fint och soligt och varmt i helgen som de sagt, ska jag ut och fixa lite, plocka kvistar, kratta ihop lite grus, kanske tvätta bilen, osv.... och den härliga vårluften ska få invadera alla sinnen...

Charm och attraktionskraft

Sarah Howells och Richard Llewellyn i Paper Aeroplanes har gett ut ett nytt mini-album, "We Are Ghosts". Sju låtar med så mycket charm och attraktionskraft att det snabbt invaderat min tillvaro och för en gångs skull hittar jag knappt ord att beskriva det med.

Det börjar med en genialisk två-minuters-låt "Days We Made", så enkelt uppbyggd, men så envist påträngande att du inte har en chans att värja dig. Tänk att vara den person som inspirerat en sån kärleksförklaring... Bland de bästa nya låtar jag hört på bra länge!

Sen följer "Safe Hands", lika oemotståndlig den! Sarahs uttrycksfulla akrobatiska sång tar ut svängarna rejält och det täta kompet med gitarrslingor och mandoliner sitter luftigt som en drake vinden just gripit tag i. Minst lika bra den, eller…?

Följer gör fem låtar till med både glädje och djup, så läckert framförda att man undrar var de hittar dessa melodier… Var och en skulle stå ut på de flesta andra skivor, men här är de bara en i mängden. "My First Love" har klar hit-potential, medan "Same Mistakes" och den avslutande "Save It" båda har en melankolisk styrka och frustration som är så vacker, men ändå berör ordentligt.

"We Are Ghosts" är inspelad hemma i Richards lägenhet i Cardiff och har ändå ovanligt rik klang i dessa torra digitala tider. Om inte deras två första skivor (som Paper Aeroplanes) i framtiden kommer att beskivas som klassiker, mästerverk, ja då beror det på att de kommer göra ännu bättre skivor i framtiden… Hur det nu ska gå till…?

Fodralet pryds av Sarah Jamesons fina träd-teckning, missa inte att kolla in alla hennes teckningar! Imponerande och varierat som gör en trädälskare matt ända ut i tårna…. och de andra teckningarna och även hennes fotografier är minsann inte långt efter….

Länkar:

Paper Aeroplanes hemsida - Du kan lyssna under "Media", och även ladda hem en låt gratis! Sarah Jameson's teckningar - Teckningar och foton du inte kan få nog av!

Fler positiva recensioner:

Plastik Magazine - "If you’re looking for a sweet, lovely album to listen to for days when you leave work feeling like you’re dead, you should get this one".

Like a Skeleton Key - "Every track is evocative and really heart wrenching, but most importantly relatable".

BBC Music - "With songs this good, Paper Aeroplanes deserve a far wider audience".

Lyssna på Spotify:

Paper Aeroplanes – We Are Ghosts

Paper Aeroplanes – The Day We Ran Into The Sea

Inte så gammal som du tror

Ni vet att jag gillar Paper Aeroplanes. Nu finns ännu en rolig och smakfull video med så mycket charm att de utklasser alla dyra och överproducerade alster som sköljer över oss dagligen utan att lämna några avtryck.



Det gör däremot Sarah och Richard med denna tänkvärda låt om att åldern inte får hindra oss att leva fullt ut. Du är inte så gammal som du tror!

Before the Deluge - i förändring

Det finns en låt som påminner om en psalm, om mänskligt liv och sökande, om hur vi utnyttjar naturen tills det brister: "Before the Deluge" av Jackson Browne på hans mästerverk "Late for the Sky".

Some of them were angry
At the way the earth was abused
By the men who learned how to forge her beauty into power
And they struggled to protect her from them
Only to be confused
By the magnitude of her fury in the final hour
And when the sand was gone and the time arrived
In the naked dawn only a few survived
And in attempts to understand a thing so simple and so huge
Believed that they were meant to live after the deluge
- Jackson Browne

Ovan finns originalversionen med David Lindleys makalösa fiol. Under "No Nukes"-protesterna användes låten flitigt och det finns en vidunderlig live-version på "No Nukes"-albumet.

Flera år senare gjorde irländska Moving Hearts en helt annorlunda tolkning, och för en gångs skull lever cover-versionen ett helt eget liv. Lyssna på när Keith Donald på altsaxofon och Davy Spillane på säckpipa drar på helt vansinnigt på slutet! Och Christy Moore slår på sin bodhran så att bashögtalarna håller på att hoppa upp i knät på mig...

Det tillhör inte vanligheten att Jackson Browne gör om sina låtar, som Bob Dylan, till nästan oigenkänlighet. Men på 90-talet kom denna omarbetade version, en ny rytmisk suggestiv skapelse som biter sig fast under skinnet. Och nu lirar David Lindley slide utan jämförelse.

Tre helt olika versioner, tre helt makalösa versioner... Ja, en del låtar lever sitt eget liv...

En del sånger lever sitt eget liv

Jag tror att det var Neil Young som en gång sade att en del sånger "lever sitt eget liv".
De förändras och hittar nya betydelser.
När Sydney Carter för många år sedan skrev "The Crow On The Cradle" hade han nog inte kunnat ana att hans anti-krigslåt skulle användas mot kärnkraft. Men så blev det och det är ju inte konstigt med tanke på dessa rader:
Your mother and father will sweat and they'll slave
To build you a coffin and dig you a grave
Hush-a-bye little one, never you weep
For we've got a toy that can put you to sleep

Här är en underbar tolkning av Jackson Browne och David Lindley från 1986. Lyssna på
Mr. Dave's fiolspel, det fullkomligt sprudlar av känsla och dynamik.



En annan otrolig version görs av Show of Hands med sång och fiol av Phil Beer.
Också mästerligt ända ut i lilltårna...

Nu ska det tystas ner...

Katastrofen har hänt... Tveklöst en ofattbar katastrof... Fyra kärnkraftsreaktorer har
"exploderat" utan kontroll och det är nog inte slut än... Men samtidigt börjar allt förnekas, bortförklaras, och uttalande efter uttalande kommer om att det "inte är så farligt"...
Dra den om Rödluvan! Den tror jag mer på!

Efter en så här stor katastrof finns osäkerhet för de drabbade, och strålningen kan ge hemska konsekvenser långt fram i tiden för de bestrålade, trots att inget syns eller märks idag.
Om... I falll... detta kan leda till att mänskligheten besinnar sig något så... kanske...

Högteknologisk stenålder

Det kunde aldrig hända... Harrisburg 1979.
Det kunde aldrig hända igen... Tjernobyl 1986.
Det kunde aldrig hända igen, åtminstone inte i ett högteknologiskt land... Fukushima 2011.

Hur mycket ska hända innan vi sätter stopp för denna vansinneslek med allas vår framtid?


I hear the thunder three miles away
The Island's leaking into the bay
The poison is spreading, the demon is free
And people are running from what they can't even see
- Dan Fogelberg

Utan kärnkraft hamnar vi tillbaka i Stenåldern, har det sagts gång på gång. Enligt alla historie-böcker jag läst varade inte Stenåldern fram till 1954 då det första kärnkraftverket byggdes i Ryssland! Eftersom det första i Sverige togs i bruk 1963 är jag alltså född på Stenåldern...
I morse hörde jag en expert svara på frågan "Vad ska man nu göra?" Jo, "Hoppas att det blåser åt rätt håll och att det absolut inte börjar regna!". Låter mer som Stenåldern för mig!
Och sanningen är att en riktig olycka blåser oss långt längre tillbaka än Stenåldern!

Det finns inget männsikan kan bygga som klarar sig för all tänkbar påfrestning! Inget! Jordskred inträffar och alla supersäkra reservsystem slås tydligen lätt ut... och då har jag inte ens nämnt slutförvaringen i minst 100 000 år! Exakt VAD ger oss rättigheten att utsätta både nuvarande och kommande generationer för denna tickande bomb?


Just give me the warm power of the sun
Give me the steady flow of a waterfall
Give me the spirit of living things as they return to clay
Just give me the restless power of the wind
Give me the comforting glow of a wood fire
But please take all your atomic poison power away
- John Hall

No Nukes Songs - Spellista på Spotify!

Sätt stopp för detta vansinne medan det ännu finns tid!!

Fler sånger Hemifrån

I augusti förra året körde jag ett litet tema "Hemma-sånger" här på bloggen. Jag tänkte återuppta det, då jag hela tiden hittar fler och fler alster som bör komma med innan jag känner mig färdig.

Jag inledde då att prisa "Hemifråns" ypperliga samling
"I Like It Better Here - Music From Home". För ett tag sedan kom uppföljaren "I Like It Better Here – More Music From Home", denna gång med mer betoning på Americana och country-rock.

Bara idén att samla ihop outgivna sånger om hemmet är ju beundransvärd och jag blir återigen imponerad av den höga kvaliteten projektet igenom. Första utgåvan nådde nästan en nivå som är omöjlig för en samlingsplatta. Denna gång imponeras jag främst över de höga topparna som verkligen är flera.

Jack Tempchin (Eagles "Peaceful Easy Feeling" ni vet) har donerat inledningslåten "You Only Live Once" som framförs helgjutet av svenska Smashing Tempchins. Bluesiga Slowman med "Homeless" och Shiner Twins med "Find Your Way Home" berör med en känsla som sticker ut. Mina favoriter Steve Mednick och Steve Noonan framför sina låtar så självklart men opolerat oemotståndligt.

Svenska Little Green med "For A While" är högklassig country-rock och lovar gott inför kommande skivsläpp. Tätt komp och sång som får mig att tänka på all den country-rock jag lyssnade på under 70-talet.

Kimmie Rhodes gör en ny version av sin "I Just Drove By", så full av ärlig sentimentalitet att jag faller utan att tänka. En klassiker!

Min favorit blir nog ändå Hey Negrita med "Welcome Home". Ett leavnde bevis på att många av de bästa låtarna skrivs när någon mår "shit"….

Läs mer om och lyssna på låtarna gör du här: "I Like It Better Here – More Music From Home".
Glöm inte heller att besöka Hemifråns hemsida med jämna mellanrum! Massvis av artister att upptäcka och städigt nya intressanta recensioner, intervjuer och annat!

Don't Let Us Get Sick

Det har varit lite tyst här... Mycket att göra och mår inte riktigt bra, så jag hyllar Warren Zevon med hans "Don't Let Us Get Sick". Som en psalm, en bön om det vi inte vill ha, och om det vi vill ha.

Det är rörande att en döende man kunde skriva denna gripande sång. Hans vän Jackson Browne sjunger numera en del av Warrens låtar när han inte längre själv kan göra det.


Don't let us get sick
Don't let us get old
Don't let us get stupid, all right?
Just make us be brave
And make us play nice
And let us be together tonight