En stund i harmoni

Efter en hård dags arbete ute på tomten i värmen, så är det höga gräset borta och ligger ner på marken. Jag har ont i rygg och armar och känner mig lite hög av all bensinånga, men känner mig rätt nöjd ändå...
Finns det då nåt bättre än lugn och melankolisk musik som dränker ditt sinne i stiltje och välbehag?

I oktober skrev jag om Great Lake Swimmers fantastiska "Ongiara". Numera är det gruppens andra skiva "Bodies and Minds" som ockuperar min CD-spelare och vägrar lämna den.

Finns det någon vackrare låt just nu än "Song for the Angels"? Vilken kärleksförklaring, med känsla, närhet och bara så jädra vackert att jag blir stående och får inget gjort. Eller så blir jag sittande och drömmer mig bort...


Och sedan kan det ändå sluta så här: Så vansinnigt vackert och melankoliskt att jag inte behöver nåt annat just nu. Dessutom klokt formulerat och framåtsträvande...


Befria dig själv och ge dig tid nu i sommar att ge dig in i dina skrymslen och vrår! Plocka fram skivor och böcker som blivit stående och ägna dem en stund i stället för alla ytliga allsångsprogram och annan smörja de vill trycka ner i halsen på dig. Du förtjänar mer än så och har det ofta inom räckhåll!

45 år sen "Mr. Tambourine Man" släpptes !!!

Idag är det 45 år sedan "Mr. Tambourine Man" släpptes - Milda makter, det är ju evigheter - men än idag en låt som sitter mitt i prick! Jag startade min blogg med denna låt och tänker hylla den än en gång!

45 år - mycket, det mesta rent ut sagt, har ändrats, men en del finns ändå kvar. Minnen och känslor.... Häng med på en liten kavalkad:

Detta är en ovanlig tv-upptagning från 1965, givetvis mimad till skiv-inspelningen:

Här är en upptagning från "Ed Sullivan Show" i December 1965.

1967 var inte Gene Clark med längre och Chris Hillman hade övertagit hans stämma:
En härlig inspelning från Stockholm 1967.

1972 var the Byrds näst sista år innan splittringen och nu var det en akustisk version och alla hade långt hår och skägg:
Tyvärr har klippet låg volym, men denna upplaga Byrds är vansinnigt underskattad!

Här är den sista TV-inspelningen: "The Midnight Special" i februari 1973 - Clarence White, vilken gitarrist!

1978 spelade McGuinn, Clark & Hillman tillsammans igen utan att kalla sig The Byrds:
En härlig version från australisk TV.

Många år senare, 2007 berättade och spelade Roger McGuinn i Woodsongs Old-Time Radio Hour:

Undrar om någon låt som släpps idag kommer att få uppmärksamhet om 45 år....

Erkännande i London

Till min stora förvåning hittade jag denna hyllning till min blogg på en vägg i centrala London:

Eller är det något jag missförstått??

Det jag vet är att det var väldigt trevligt att umgås med mina arbetskamrater i tre dagar utan alla krav och allt strul som lagt en heltäckningsmatta över den arbetsglädje som brukar finnas på jobbet....

Inte konstigt att man blir virrig och glömmer att flytta cash till Visa-kontot och står sen där i en otrolig skivbörs och har inga pengar att handla för... Glömsk? Virrig? Senil? Kanske dags för överförmyndare? Någon intresserad?

Men nu är det sommarlov, semester, tid för reflektion och allt det man normalt måste skjuta upp...
Härligt!

David Lindley - lyftet på Cirkus

Mr. Dave - David Lindley - har förmågan att utforska känslan i varje sång, varje stämning, rent av varje ton. Han skulle med sin flyhänthet kunna ägna sig åt ändlös uppvisning som skulle imponera på varenda musiker, men i stället lägger han fokus på stämningen, det unika i varje sångs känsla. Jackson Browne har sagt att det var först när han och Lindley började spela tillsammans som hans sånger började klinga på det sätt han tänkt sig, med en extra dimension av rymd och känsla. Lyssna på hur Lindley spelar "Call It A Loan" på nya liveskivan och jämför med originalet, så helt olika, men ändå känner man direkt igen den redan på introt.... En mästare sätter sin prägel utan att dominera på bekostnad av låtens inre känsla.

Första set innehöll bara några få låtar, men desto längre. Jackson och Lindley gjorde först en Warren Zevon sång och sen en otrolig version av Springsteens "Brothers Under The Bridge", där Lindleys slide och Jacksons stämsång fick mig varm ända ut i tånaglarna. Sedan blev det några långa Lindley-låtar som var så fyllda av ett utforskande att man vävdes in i ett trolskt mönster som hela tiden varierades. Ändå satt jag och önskade att han stoppat in en smutsig "Rag Bag" mitt i alltihop, det hade hjälpt för de i publiken som var ovan med tongångarna. Sen saknade jag förstås "Quarter of a Man", den är ett måste när mina husprofeter står tillsammans på en scen…

Efter paus inledde Jackson med band med fyra nya låtar från "Time the Conqueror". Lite klumpigt ljud och bara bra. När sedan David Lindley åter kliver in på Cirkus scen några låtar in på andra set lyfter plötsligt konserten på ett fascinerande sätt, soundet blir bättre, känslan att "nu nlir det åka av" gör att hela bandet släpper loss och plötsligt sitter varje ton just så bra som de vill, alla tar ett kliv framåt samtidigt som de visar en oerhörd respekt för Lindley, se på bilden hur ALLA följer hans solo intensivt för att inte missa något, för med Lindley kan det bli olika varje gång…


För mig blev de riktiga höjdarna "Your Bright Baby Blues", tårarna kom i ögonvrån, intensiteten hölls kvar i suggestiva "Too Many Angels" trots lågmäldheten, en själfull "Before the Deluge", ett underbart nytt arrangemang av "For A Dancer" och nu kunde jag inte hålla glädjetårarna borta längre och när jag senare för första gången fick höra "The Late Show" live så var lyckan total.

Jackson Brownes avdelning föreföll kort, men med Brownes låtskatt skulle man kunna fylla fyra kvällar på raken utan att en enda sång spelades dubbelt, kanske det till och med är tilltaget i underkant…



Inte den bästa av de 12 Jackson Browne-konserter jag sett, men väldigt bra och ett stort ögonblick att få uppleva Lindleys magiska inflytande på Jacksons musik.

Here

Det sägs ofta att Jackson Browne skrev sina bästa och mest personliga verk under några år på 70-talet och det är väl så... Men det händer att han fortfarande kan skriva på ett hjärtskärande sett som ingen annan, som om han var en spion bland dina känslor.



Den digitala singeln "Here" från 2009 är bland de sorgligaste låtar jag hört ... och ändå så upplyftande och innerlig att blodet nästan stelnar i mina ådror. Tror dock knappast att han spelar den på fredag...

You wait for the tears to fall, but they won't
You think you should know what to say, but you don't
Here - at the break of day
The world moving on it's way - without her.

En litet stänk av tröst för alla de som saknar någon.

Malmö 1997

Tänker på en magisk kväll i Malmö 1997... Läste vad jag skrev på tåget hem dagen efter och tänkte att någon kanske kunde ha glädje av att läsa det, så här är det:

Jackson Browne & David Lindley, KB, Malmö 26 March 1997


















Will I live happily ever after THIS? Has those two last days changed my life? That's how it feels anyway! First the JB + DL show at the Concert House in Stockholm on Tuesday and then another show at the Culture Company in Malmoe the following day. And I have finally talked to Jackson, got his and David´s autograph, and I have Jackson´s plectrum! Oh my! Gosh! How can this mean so much? Well, Jackson has been part of my life for twenty-five years now, he's been there through all these years, like a close and ever-present friend.

The Stockholm concert was VERY GOOD, but the Malmoe show beats it for me. First of all, I was very close to the stage. When JB played the piano his shoes was only one meter away... I saw him so near, felt every word and heard his singing more from the monitors then from the speakers.

The Culture Company is a place were you stand, the smoke is heavy and the air gets very used. A lot different from the Concert Hall (where the Nobel ceremonies are held, as Jackson pointed out) in Stockholm. It was clear early that both JB and DL felt comfortable and enjoyed themselves! Jackson told me afterwards he had enjoyed both evenings, but as he pointed out it was "a real variety". David showed with all his face and body (I can't describe it!!) how polite the concert hall show was. "Sit still! Applaud! Behave!" I had to tell them we Swedes are a bit shy!

Jackson was wearing the same blue/grey t-shirt and used black trousers as the night before. David had changed from red to black trousers, now with white shoes and a heavily patterned ill-red shirt. For the second time in two days JB had to comment Davids clothing. "Nice shirt" he said, and David responded in rising and then he made a model turn! "A slight racing thing" JB filled in.

The song-list was practically the same with nearly 3 hours of music. The sound seemed better to me, a bit softer but very distinct. In Stockholm David´s guitar was a bit noisy, but here I had no thoughts of complaint. After the intermission things really started to happen. Jackson and David really enjoyed themselves, joked and talked a lot. There were a stunning "Two of me, two of you". Then "Quarter of a Man" and "Mercury Blues" really hit it off. JB managed to get "Call it a Loan" right, despite being unhappy with the tuning. He said it was still one of his favourite songs.

Then David told us about when they first began playing togheter, and Jackson looked straight at me laughing. Did he recognise me from the night before? Oh dear! It felt like we really shared this laugh.
Then came "Come all ye fair and tender ladies" and "Take it easy" and I believe everyone sang along.

The first encore was "The Load Out" and once again Jackson sang "Do a show in Malmoe" and also "Ingemar Bergman on the video". Then "Stay" really lifted the roof. It was a VERY long version.
When we didn't sing Jackson told us: "This is your part, where are you?". Direct responce. And then, suddenly, David did his part a second time! Jackson laughed surprised.

When they came back JB had a long, strange chat about Cuban rom. "You can't get it in my country, I don't know why I'm telling you this, but I think you should get Cuban rom". The second encore was a really beautiful "Alive in the World". It could have closed the evening, but they came on a third time for three songs in a row. First Jackson told us about "his audiences" and had to fill in "...and David´s audiences" a few seconds later. People yelled: "Where is David?". Jackson responded: "Yeah, where is David? Mr. Dave has left the building"! Then Jackson asked David to do the request from Stockholm, "Rag Bag". A really great "Walking Slow" followed, although David said he "had nothing in tune". I thought they would leave, but they stayed on. They tasted the beer, we learned them to say "skael" (Swedish for cheers) and David used all his face to make-believe it was very strong. Finally came "Cocaine". They played and played, then JB told us he had to rewrite it "because I don't take cocaine anymore". But he couldn't remember the lyrics, so they played it instrumentally for a while before he rememered the Reagan lyrics, and finally he remembered one more, but the "million braincells" was missing.

Jackson thanked us all very much and it was all over. By now, there was warmth, sweat, smoke, thirst!! and not any air left. But I was in heaven, floating around. Can anything beat this? I said goodbye to my new friends in the audience and headed for a beer.

Then, a bit later, I met one of my new friends, a girl called Jelena, again and she asked me if I had managed to get an autograph. A few had succeeded just as Jackson and David left the stage. I suggested we could wait outside and try to catch them when they were leaving. We stood there for more than half an hour, Jelena was freezing but I thought it was much better then the cold wind that made us give up outside the Concert House the day before. Even the afternoon rain had stopped. We stood there talking and waiting, just the two of us. Finally Alan (the guitar-tuner) and the boys came out with the equipment and loaded it on the van.

Later Alan told us that JB and DL would come soon. Another car arrived to pick them up. And then: THERE WAS JACKSON! He looked surprised, but stopped to talk, signed his autograph and gave us both a plectrum, which he said he had used on the night. On it was printed "JB DL Malmö 1997". I asked Jackson if he remembered Stockholm 1976, it was at a student place and it was snowing. Yes, he did! He said they had had some problems with the piano. Sure, it made us wait for hours before JB and band came on at midnight. Could he really remember this after more than 20 years? He could!!

I asked him why he had moved to Spain, he seemed a bit confused, but told me he actually had some friends there, and liked it there, both the language and the country. Then David came, signed and started talking. What an incredible man! With that telling face he could become a world-class actor..!? Jackson came back to ask me why I preferred this show to the Concert Hall. I told him I was so close, and felt it was a bit more relaxed. Jackson said he really liked both, even though they were very different. We said "see you, take care" and waved them off.

All I know is, that whatever happens in my life, I will treasure this evening and this meeting. And Jackson's plectrum shall be framed. So, come on life, I just had a taste of something fine! There's no way I could tell you what he means to me. Dear Jackson, I love the times you've come!

Vad att vänta på fredag...

Hur blir det på fredag? Ryktet säger att Jackson och Lindley först kör ett akustiskt set tillsammans och efter pausen blir det hela bandet förstärkt med Mr Dave.

I Sheffield igår inledde Lindley med en egen halvtimme och spelade även covers av både Springsteen och Warren Zevon.

Recensionen från Sheffield förtäljer inte om ryktet ovan var sant, men följande låtar spelades i alla fall:
Doctor My Eyes
In The Shape Of A Heart
Your Bright Baby Blues
Time The Conqueror
Giving That Heaven Away
Before The Deluge
Sky Blue And Black
For A Dancer
Running On Empty
Take It Easy

Törs man hoppas på att "Our Lady of the Well" följde direkt på "Take It Easy"? Som den gjorde på Cirkus 1996. En riktig höjdare...

En vecka kvar...

Nästa fredag spelar Jackson Browne och David Lindley i Stockholm.
Hittade några underbara klipp från 1986. Något yngre men redan då engagerade
i att göra den här världen bättre för alla dess invånare.

"Pretty Girl Rules The World" - en charmerande bagatell med ovanlig infallsvinkel.

"The Crow on the Cradle" - Lyssna på nerven i Lindleys fiol. Fullständigt enastående!!

"How Long" - om Israels ledare hade lyssnat kunde den senaste veckan sett annorlunda ut!

Ett par låtar till från Japan:
For Everyman - Japan Aid 1986
You Can Get It If You Really Want It - Japan Aid 1986

120 miljoner kronor

Vad skulle 120 miljoner kronor räcka till? 500 personer skulle kunna få ett hyfsat jobb. Lärartätheten skulle kunna öka betydligt i de kommuner som ligger sämst till. Vilket skulle leda till lägre kostnader på flera olika områden i framtiden.

Men vad gör Sverige? Lägger rubbet på en enda familj! Dessutom är just denna familj så rika så de skulle kunna klara sig väl så bra på egen hand. Orättvist! Därtill kan kungen köra på en bil bakifrån och smita.
Ostraffbar som han är kliver han bara över i Säpos bil och kör vidare. Han som blev påkörd av knugen fick däremot blåsa...!

Det var väl nån i den där familjen som skulle gifta sig? Kostnaden sägs ligga på minst 65 miljoner, men uppgifterna varierar... Är någon enda persons bröllop värt att sno åt sig så mycket av våra skattepengar? Den som påstår det borde sätta sågspånen i rotation och betvivla sin egen omdömes-förmåga....

The king drank the wine
now he thinks he can take the cup
- Murray McLauchlan

Själv tänker jag inte bry mig de minsta om detta penningslukande uppblåsta party. Låt dom som vill ha eländet betala det! Jag betalar gärna skatt för barnomsorg, skola och vård, men inte för några rika knösars onödiga bröllop. Kan man inte vara lite moderna och vara sambos? Eller särbos, det fiins ju många kungliga slott som står tomma. Och kostar pengar.

Poor man wanna be rich
Rich man wanna be king
and a King ain't satisfied
till he rules everything
- Bruce Springsteen

Sveriges mest underskattade band

- Fan va bra dom är!
- Det måste vara Sveriges mest underskattade band!

Den okände mannen på toaletten på Blidösund är så upprymd av den konsert han just hört att han måste delge mig vad han tänker. Eftersom jag sett FJK minst 25, kanske 30 gånger, så är jag inte så svår att övertyga...

Att två gitarrer och en bas kan låta så mycket, att det kan svänga så ruskigt, alla dessa härliga solon, fantastiska stämmor i mängder, avspänd scenkänsla, humor och spontanitet, och ändå djupa poetiska texter, samt en låtskatt som innehåller några av de bästa låtar som skrivits i vårt avlånga land.

Kvällens höjdpunkt blir Mats "Man Borde" som fyller mig med klarsynthet och jag darrar av välbehag.
Men det gamla mästerverket "Ormen" och Christers "Väntar På En Vän" och "Ett Litet Steg" är inte långt efter... Och den från Bruce Cockburn översatta "Midnattståget" är alltid en favorit på scen.

Dessa klipp är från Blidösund den 23 september 2009 och jag länkar till allihop:



Några hundra åskådare fick en helkväll och mannen på muggen kunde inte för sitt liv fatta varför inte fler gjort den upptäckt han själv just gjort...

I kväll sitter säkert några miljoner och ser schlagerfestivalens urvattnade och innehållslösa skit.
Jag fattar ingenting och tänker tyst för mig själv: - Kulturskymning!
Samtidigt försöker jag undvika tankarna om de "dumma svenskarna" och deras näst intill obefintliga intresse att utforska den rikedom som finns runt omkring oss.

Länkar:
Christer Jonassons hemsida - med ännu mer musik att upptäcka.
Anders Forsslunds hemsida - med kalender för dig som vill se FJK livs levande !
Mats Klingström - Knäckande bra! - en liten översikt över Mats egen utgivning. Fast "Resfeber" är bäst !

Nightdrive home

Det är alltid en speciell känsla att köra hem i mörkret på natten efter en fantastisk kväll i Stockholm. Intryck av musik, människor och känslor att sortera och reflektera kring. Vägen breder ut sig och trafiken är så gles och du äger nästan vägen för dig själv. Det går lätt alldeles för fort och ändå blir man plötsligt omkörd av nån galning som susar förbi och snabbt är bortom synfältet.

Känslan man hade under konserten att "nu har jag allt jag behöver, livet är fulländat" finns fortfarande kvar och trots att man vet att den kulturella baksmällan trolligtvis kommer att besöka dig morgonen efter så gör det ingenting. Livet bara rullar på, pratet och reflektionerna i bilen är ovanligt insiktsfulla och klarsynta. Livet leker. Om så bara för några timmar. En känsla att återvända till och hämta energi från.

Ny Sandy Denny box i höst

Jag trodde att det mesta Sandy Denny skapade i sitt alltför korta liv redan var utgivet. Men nu har nyheten nått mig att i oktober släpps en box med 19 CD-skivor som ska täcka hela hennes karriär.
Det lär blir dyrt, men finns det någon som är värd all uppmärksamhet så är det denna kvinnliga mästare.


Denna opolerade men ack så känsliga version kommer från BBC och han som spelar gitarr så att inälvorna roterar i kroppen heter Hughie Burns, och om honom vet jag bara att han spelat med Jack Bruce...

En hel del outgivet material är utlovat: Kanske vi kan önska lite fler enkla demo-inspelningar som den här:


Eller sånt som sorterades bort - men skulle platsat på vilken annan skiva som helst:

Här kan du läsa mer om den kommande boxen!

Arrogance, Ignorance and Greed

Banker... Jag har väl personligen aldrig haft något direkt ont av dem och jag har en jättebra kontakt-person. Så detta handlar mer om höjdarna i bankerna, eller höjdarna i vilket företag som helst. Eller alla de som utnyttjar sin makt för egen vinnings skull:



Show of Hands, d.v.s. Steve Knightley och Phil Beer, visar med all tydlighet här att den politiska protest-visan lever i allra högsta grad. En av årets klart bästa låtar hitills!

There was a storm of money raining down
It only touched the ground
With a loan I took I can’t repay
And the crock of gold you found
At every trough you stopped to feed
With your Arrogance, your Ignorance and Greed.
...
With your bonuses and expenses
You shovelled down your throat
Now you bit the hand that fed you
Dear God I hope you choke
At every trough you stopped to feed
With your Arrogance, your Ignorance and Greed.
...
I pray one day we’ll soon be free
From your absolute indifference
Your avarice, incompetence
Your Arrogance, your Ignorance and your Greed.

Länkar:
Här finns hela texten ! Ord och inga visor...
Show of Hands - Arrogance, Ignorance and Greed - En annan video av samma låt.
Show of Hands hemsida - utforska denna suveräna duo och här finns många skivor att köpa!
Longdogs - Show of Hands fans on the net - Fansens egna sida och forum.

Take a walk under my skies

Take a walk under my skies
Try to see it the way I do
If you look out through my eyes
You'll find a different point of view

Ödmjukhet och humanitet bygger på en förmåga att försöka se saker på någons annans sätt. Det är inte alltid lätt, men det kommer alltid att fördjupa din förmåga till insikt och förståelse. Samtidigt eliminerar du troligtvis risken att förödmjuka din meningsmotståndare.


"Every fact wears some disguise" sjunger den kanadensiske låtskrivaren James Keelaghan i sin "My Skies".
Så sant, så sant. För vad är egentligen sanningen...? Någon sa att "sanningen är en hop med förutfattade meningar". Klart är i alla fall att sanningen ser olika ut för olika individer. Inser vi inte det, har vi troligtvis svårt att närma oss den... Hävdar vi att vi har ensamrätt på den har vi redan missat hela poängen och placerat oss själva på en piedestal. Då kommer vi aldrig att förstå andra individers sätt att tänka... Och då kommer du aldrig kunna påverka hans åsikter!

James Keelaghan har fått utmärkelsen "Kanadas främsta låtskrivare" - och det är väl att ta i lite väl med tanke på Neil Young, Leonard Cohen och Bruce Cockburn - och han själv tycker det är skamligt att man säger så. Men det säger ändå en del om hans sånger. Nedan kan du höra låtar från hans senaste skiva
"House of Cards". Imponerande är att vara blygsam...

Länkar:
James Keelaghan berättar om och spelar My Skies
James Keelaghans hemsida - med fler låtar att lyssna på.
James Keelaghans My Space-sida - också med en massa bra låtar
James Keelaghan på Reverb Nation - ännu ett alternativ

Konsten att flytta ett berg - och få en grushög

I won't slave for beggar's pay
likewise gold and jewels
But I would slave to learn the way
to sink your ship of fools

Olika åsikter berikar och utvecklar vårt samhälle. Odiskutabelt! Men under en förutsättning: Att man aldrig, absolut aldrig, förnedrar de som tycker annorlunda, att man aldrig utan ödmjukhet anser att man själv har ensamrätt till sanningen och att alla andra är vilsna åsnor som ska ledas in på den rätta vägen...

Jag tror inte någon ändrar åsikt för att de får höra att de "är ute och cyklar" och "inget förstår"!
Sören Kirkegaard skrev för mycket länge sen: "Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där" och "Vill jag ändå visa hur mycket jag kan, så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre i stället för att hjälpa honom".

Lars Hornborg skriver mycket talande på sin blogg "om att flytta berg": "De mest motsträviga, till synes förändringsobenägna kollegorna sitter ofta på den rikaste kunskapen och erfarenheten kring vad som fungerar och vad som riskerar gå fel ..." Lyssnar inte ledarna så har de till slut inte "flyttat ett berg" utan "fått en grushög".

Bertrand Russell sa även han redan på 1800-talet:
"Felet med världen är att de dumma är så tvärsäkra på allting - och de kloka så fulla av tvivel."

Länkar:
Sören Kirkegaard - Till Eftertanke
Bertrand Russell - citat
Lars Hornborg - Den ädla konsten att förflytta berg

Now I cannot share your laughter, ship of fools...