David Lindley - lyftet på Cirkus

Mr. Dave - David Lindley - har förmågan att utforska känslan i varje sång, varje stämning, rent av varje ton. Han skulle med sin flyhänthet kunna ägna sig åt ändlös uppvisning som skulle imponera på varenda musiker, men i stället lägger han fokus på stämningen, det unika i varje sångs känsla. Jackson Browne har sagt att det var först när han och Lindley började spela tillsammans som hans sånger började klinga på det sätt han tänkt sig, med en extra dimension av rymd och känsla. Lyssna på hur Lindley spelar "Call It A Loan" på nya liveskivan och jämför med originalet, så helt olika, men ändå känner man direkt igen den redan på introt.... En mästare sätter sin prägel utan att dominera på bekostnad av låtens inre känsla.

Första set innehöll bara några få låtar, men desto längre. Jackson och Lindley gjorde först en Warren Zevon sång och sen en otrolig version av Springsteens "Brothers Under The Bridge", där Lindleys slide och Jacksons stämsång fick mig varm ända ut i tånaglarna. Sedan blev det några långa Lindley-låtar som var så fyllda av ett utforskande att man vävdes in i ett trolskt mönster som hela tiden varierades. Ändå satt jag och önskade att han stoppat in en smutsig "Rag Bag" mitt i alltihop, det hade hjälpt för de i publiken som var ovan med tongångarna. Sen saknade jag förstås "Quarter of a Man", den är ett måste när mina husprofeter står tillsammans på en scen…

Efter paus inledde Jackson med band med fyra nya låtar från "Time the Conqueror". Lite klumpigt ljud och bara bra. När sedan David Lindley åter kliver in på Cirkus scen några låtar in på andra set lyfter plötsligt konserten på ett fascinerande sätt, soundet blir bättre, känslan att "nu nlir det åka av" gör att hela bandet släpper loss och plötsligt sitter varje ton just så bra som de vill, alla tar ett kliv framåt samtidigt som de visar en oerhörd respekt för Lindley, se på bilden hur ALLA följer hans solo intensivt för att inte missa något, för med Lindley kan det bli olika varje gång…


För mig blev de riktiga höjdarna "Your Bright Baby Blues", tårarna kom i ögonvrån, intensiteten hölls kvar i suggestiva "Too Many Angels" trots lågmäldheten, en själfull "Before the Deluge", ett underbart nytt arrangemang av "For A Dancer" och nu kunde jag inte hålla glädjetårarna borta längre och när jag senare för första gången fick höra "The Late Show" live så var lyckan total.

Jackson Brownes avdelning föreföll kort, men med Brownes låtskatt skulle man kunna fylla fyra kvällar på raken utan att en enda sång spelades dubbelt, kanske det till och med är tilltaget i underkant…



Inte den bästa av de 12 Jackson Browne-konserter jag sett, men väldigt bra och ett stort ögonblick att få uppleva Lindleys magiska inflytande på Jacksons musik.