Marie Selander och Tuomo Haapala med gästerna Hiba Kalou och Elias Kelzi - Beckalin, Eskilstuna 2024-03-28
Tredje kvällen med Marie Selander och Tuomo Haapala och deras "Berättelseer"-serie. Den llla mysiga lokalen på Köpmangatan är välbesökt trots regn och påskens start. Marie och Tuomo inledde med fantasifulla klanger och skapelser. Det är så fräscht och jordnära. inte en ton som känns onödigt tillrättalagd, utan mer som en öronsköljning, kliniskt fri från allt kommersiellt dravel.
Efter pausen var det dags för två musiker från Syrien, sångerskan Hiba Kalou och gitarristen Elias Kelzi. De framförde med stor inlevelse några sånger från sitt hemland och även en stark version av "Gabriels sång" på svenska.
Att Hiba och Elias älskar att sjunga och spela lyste tydligt och klart. De blev också intervjuade och berättade om hur de kommit hit till Sverige, två av många livsöden med dramatiska händelser och uppslitande uppbrott i bagaget. Det kändes som att när man möts på det här sättet då blir det riktiga möten som skapar bättre förutsättningar att förstå varann när vi möts i vardagen.
Hoppas verkligen att det blir fler "Berättelser" i höst...!
Karin Kardia är verkligen produktiv just nu... Hennes senaste låt "Bring You Angels" är bland det finaste hon gjort.
Hennes sång är full av inlevelse och hon har verkligen en stark röst med stora resurser. Men det märkliga är att hon behåller intensiteten när hon går ner och blir tystare. Det är det svåraste, att inte tappa kraften då, och det är få förunnat.
Kompet är denna gång lite mer avskalat, men det låter verkligen mycket ändå. Hennes gitarr följer med intensiteten i sången och lägger sig runt rösten och tillsammans blir det så kraftfullt och övertygande.
Jag har nu lyssnat flera gånger varje dag i en vecka och "Bring You Angels" blir bara bättre och bättre. Under videon kan du läsa vad som inspirerade henne att skriva låten. Så fint skrivet att det också berör.
För en dryg vecka sen lanserade hon även sina nya hemsida: Karin Kardia.
Jag träffade bara Malin Berglund en enda gång, men det var ett speciellt möte: Hon höll på att springa omkull mig på Skebopuben och erbjöd en kram som kompensation. Och jag fick en kram som var något alldeles speciellt. Jag skrev om det på bloggen, se här: En enda kram...
Några dagar senare fick jag använda några av de bilder hon tog på konserten med Ice Quartet.
Vi började chatta lite på Facebook, delade tankar om musik, texter, bilder, livet. Det kändes fort som om jag känt henne länge. Snart så förstod jag att hon var sjuk och sedan gick det snabbt utför och plötsligt var hon borta.
Hon var nästan klar med sitt andra album och hon var mycket nöjd med vad hon och Anders Forsslund hade skapat tillsammans. Med Anders musik till hennes egna texter kände hon att det äntligen "satt" och hon förklarade gång på gång hur härligt det var att spela med honom.
Nu har Anders färdigställt skivan och den släpptes för några veckor sedan. Det känns nästan kusligt när hon i första låten, "Göra 'Allt", sjunger om allt hon vill göra och lägger till "Men jag vill aldrig dö". Hon förmedlar också starka känslor om t. ex. en ensam kväll i hemmet, om ett fingerat möte med en främling och hon beskriver hur hon kan finna ro i mörkret. Det är starkt, det berör och det är otroligt bra...!
Musiken är varierad och full av snitsiga arrangemang. Bland musikerna märks, förutom Anders Forsslund på bas och dragspel, bl.a. Martin Tallström på gitarr och Jonas Lindeborg på makalös trumpet. Men det är som sagt varierat och musiken lyfter fram Malins fina texter och det blir liksom lite mer än modern visa.
Jag hoppas verkligen att Malin postumt får uppmärksamhet för denna skiva. Den är otroligt bra och jag saknar hennes omtänksamma meddelanden med reflektioner om allt möjligt. Här får jag mer av dessa till härlig musik. Hon berörde som människa och hennes låtar fortsätter göra det nu...
FJK - Club FJK (Gustav Vasas församlingslokal), Stockholm, 2024-03-16
Efter mängder av årliga spelningar på Blidösund så började FJK för tre år sen att i stället ha sin årliga Stockholms-konsert på Gustav Vasas församlingslokal och i lördags så var det dags för tredje gången. De utlovade 37 gånger till, vi får väl se hur det går med det... Musikaliskt är "gubbarna" fortfarande lika förträffliga och de ser fräscha ut även i övrigt...
Bland kvällens avbsoluta höjdare var den nya ""Månen igen", som Christer och Annika Fehling skrivit tillsammans på Gotland. Även "Vägen Hem" och "Jag Undrar Vem Du Sover Hos I Natt" berörde långt inne, medan "Känn Dig Blåst" börjar bli en riktig publik-favorit och Anders satte för en gångs skull till och med texten, med alla de olika ordspråken.
Vi fick också höra två gamla covers från "Schlager och Hits"-programmen på radion från 1984: "From A Jack To A King" och "Blame it on the Bossa Nova". De svängde som tusan...!
Det är alltid lika roligt och trevligt att se grabbarna i FJK. Jag börjar undra om man kan skriva om dem varje gång, men det skulle ju kunna missuppfattas om jag inte gjorde det...
Så, varför inte...? Vi siktar väl på 37 år till...!
Det är åtskilliga gånger jag sett West of Eden uppträda och jag har recenserat flera av deras skivor och blivit imponerad av den höga kvaliteten på deras musik. Det är nästan som jag väntat på att de skulle göra ett nytt album som "bara" var bra, men de fortsätter att övertyga. De har ju inte gjort det lätt för sig med album om Taube och utvandringen till Amerika. Nu kommer ännu ett tema-album om kvinnorna som skulle bli Jack the Rippers offer i 1880-talets London. Resultatet är en av gruppens allra bästa skivor...!
Trots det dystra och vidriga helvete i historien som skildras så blir låtarna på "Whitechapel" glada och medryckande. Mycket tack vare att de berättar om dessa kvinnor som levande människor med drömmar om en bättre tillvaro. Det är imponerande och en anmärkningsvärd stryrka i den musik West of Eden skapar.
Annars är det som vanligt: Jenny Schaubs stämma firar stora triumfer till tongångar av irländsk musik, medryckande och varierat framfört, med en kristallklar produktion och en stor mängd glädje. Det hörs att de tycker om den musik de framför. Martin Schaub sjunger också riktigt bra och har en stark förmåga att komma på nya arrangemang. I övrigt så liras det så det är svårt att sitta still.
Det är bara att lyfta på den hatt jag inte har och konstatera att "Whitechapel" kommer jag att lyssna på många gånger. Avslutande "We Will Never Be Afraid Again" är bland de finaste sånger som gruppen gjort.
Thomas Blomgren - "Drömmen om Livet", Paraply Records 2024
Jag tror att det finns många personer som har en dröm om att skapa något speciellt, att sjunga och spela, att måla, att skriva... Men att drömmen ofta stannar kvar som dröm. Det är ofta ett stort projekt att dra igång och det är inte gratis. Jag visste inte att Thomas Blomgren, som jag träffat på åtskilliga konserter, bar på en sådan dröm. Nu har han äntligen förverkligat den och hans första egna skiva släpps på fredag.
Han har fått hjälp av en grupp vänner/musiker som verkligen tål att lyftas fram: Olivier Durand, eminent gitarrist i Elliott Murphy's band, spelar förutom gitarrer även andra stränginstrument och klaviaturer. Olivier har också hjälpt till som medproducent och har troligen även arrangerat en del.
Vidare är Elliott Murphy själv med och blåser ihärdigt munspel på "En sommarmorgon", en av mina favoriter på skivan. En annan sång, "Så Mycket Kvinna", förgylls av Basse Wickman's härliga stämma. Även Slowman (vilket gitarr-spel...!), Maj-Britt Niklasson and Kettil Medelius är med på ett hörn.
Thomas Blomgren har skrivit 10 låtar och jag imponeras av den jämna kvaliteten och en ganska stor variation. Visst är de flesta låtarna möjliga att sortera in under "Singer-Songwriter", men här finns också t.ex. ett par bluesiga nummer som bryter av på ett friskt sätt. En av dessa, "Motor På Vägen" känns viktig för att få flödet att fungera, om du förstår vad jag menar...
Thomas har också producerat, med viss hjälp av Olivier, och det är en riktigt snyggt jobb. Det låter både luftigt och fräscht.
Han har även en behaglig röst som funkar alldeles förträffligt och man lyssnar mer än gärna igen och igen. Som helhet ett debutalbum som jag blir glad av...
Marie Selander och Tuomo Haapala med gäst Kristina Bäck - Beckalin, Eskilstuna 2024-02-29
Marie Selander och Tuomo Haapala fortsätter med sitt musikcafé i gammal stimulerande miljö på Köpmangatan i Eskilstuna. Denna gång var deras gäst miljökämpen Kristina Bäck från den aktiva organisationen 'Skydda Skogen'.
Marie och Tuomo började med att spela några låtar med en del udda instrument och med en fingertoppskänsla för passande val av låtar. De berättar trevligt om låtarnas bakgrund och det sprids en gemytlig stämning i lokalen. Vi får också höra om den delvis framgångsrika kampen med att rädda skogen i Hammarbyhöjden i Stockholm och kamplåten som Marie skrev framförs.
Efter en kort paus börjar samtalet med Kristina Bäck. Det blir en diskussion och frågestund med stort engagemang och intresse. Kristina berättade om vad som hänt i Hedlandet trots att det är ett så kallat Naturskyddsområde. Hon menar dock att det vettigaste man ändå kan göra är att protestera och överklaga beslut med sakliga fakta. Trots de dystra berättelserna om hur vidrigt man behandlar skogen i vårt land så känns det ändå lite hoppfullt. Här i lokalen finns många som ännu inte gett upp.
Marie och Tuomo avslutar sedan den lyckade kvällen med "Havet", en gripande sång som förstärker gemenskapen och det nytända hoppet.
Visst är det en brant uppförsbacke för skogsfrågorna och miljökampen, men en sån här kväll spetsar kraften att kämpa på...
Han stod där bakom sin kundvagn och sade lite blygt:
- Får jag fråga: Är det Tom...?
- Jovisst, det är det.
- Du hade mig som elev.
Jag undrade på vilken skola och vad han hette. Han sade skolan och sitt efternamn.
- Aha, Staffan...!
- Oj! Du kommer ihåg mig...!
Vi pratade om vad han gjorde nu och han berättade att det gått bra för honom. Jag frågade vilka mer lärare han hade haft. Han sken upp och sade att han fick mycket hjälp av Per!
Jag sade att jag just var på väg till denne Per, en gammal vän och kollega som jag fortfarande träffar regelbundet.
Han tackade för hur vi hade uppmuntrat honom att ta ansvar och på så sätt hjälpt honom att fixa skolan. Han kallade oss "fantastiska" och sedan så fortsatte han:
- Du ska veta att det ni sade verkligen var helt rätt, men vi var inte kloka nog att fatta det. Då. Det ni sade har på många sätt varit vägledande för mig genom livet...!
Vad svarar man på sådant..?
Jag kände glädjen bubbla upp, men var ändå nära tårar...
Jag tackade för det han sagt och att jag var glad att han kom fram och tog kontakt.
Åter blir det uppenbart för mig att det här livet handlar om möten och att ta till vara på dem.
Jag är tyvärr också övertygad om att det idag finns alldeles för lite tid och utrymme för möten i skolan och att vi därmed sopar undan förutsättningen att bli tydliga och nå fram...
Jag är glad att jag tydligen gjort något bra när det fortfarande var möjligt...
Vad passar bättre än "Good At What I Do" från Sarah Jarosz nya platta...?
Am I good at what I do
Do I live up to the kings
Will my words go on forever
When my voice no longer sings
Is it all up in my head
Or is it all up to you
I don’t really know
If I’m good at what I do
- Sarah Jarosz
Jag brukar inte gilla de flesta klipp där man "stalkar" kändisar.... Men lite nyfiken är man ju ibland och här fick jag se mycket som jag tidigare bara läst om. Så, här är Jackson Brownes intressanta uppväxt:
Om man talar om Jacksons uppväxt måste man ju också ha med huset som hans farfar Clyde Browne byggde helt själv under en period av 10 år. Boytan lär vara ganska begränsad, men både Jackson och hans bror och syster växte upp där och det satte spår i deras liv. När familjen flyttade till ett modernare hus liftade Jackson för att besöka huset som han saknade. Några år senare skrev han en sång om alltihop, "Looking Into You". Jackson bodde senare själv i "The Abbey" med sin första fru Phyllis och sonen Ethan.
Här visas huset av hans äldre bror Severin, som numera bor där med sin fru. Severin är också låtskrivare och försörjer sig som gitarrlärare.
PS: Du vet väl att Jackson också heter Clyde och det var först när han började spela som han tog sitt andra namn Jackson som tilltalsnamn. Hans pappa hette för övrigt Jack...
Karin Kardia - Hemma-konsert, Hällberga 2024-02-17
Det är tydligt vilken glädje Karin Kardia utstrålar då hon sitter på kanten på sin bastrumma och sjunger och spelar gitarr. En äkta glädje som det inte går att ta miste på. Den sprider sig snabbt till åhörarna som kommit till hennes vardagsrum för att höra musik som är kliniskt fri från inövade fraser, inlärda danssteg eller planerad spontanitet, det vill säga total motsats till ett visst dötrist tv-program som går samtidigt...
Här är det glädje och ett äkta utbyte mellan artist och publik. Det skrattas mellan nästan varje sång och det känns tryggt och avslappnat trots den intimitet som uppstår av sig själv när det inte finns så mycket avstånd mellan scen och publik.
Vi får höra flera av Karins egna kompositioner, några välvalda covers och även några halvfärdiga nyskrivna låtar. Karin överraskar att mitt i "I've Been Dreaming" börja sjunga på svenska och den funkar lika bra på modersmålet. Publiken får sjunga med i omkvädet på "Yeah Yeah Yeah" och i John Lennons "Imagine".
Karin är riktigt produktiv just nu: Hon håller på att skriva klart flera nya alster, en EP ska snart släppas och den nya hemsidan är nästan färdig...
Vi får höra att hon tänker ha fler huskonserter inne under våren och därefter ute i trädgården. Sådana löften gör ju en inte mindre glad...
Alan Hull - "Singing A Song In The Morning Light: The Legendary Demo Tapes 1967-1970" 4CD Box
Om några dagar är det julafton för oss Alan Hull-fanatiker: Då släpps en box med 90 demos, inspelade 1967-1970. Alan Hull var främste låtskrivare och en av sångarna i Lindisfarne. En melodisnickrare med många infall och med en röst som alltid kändes angelägen även om det kunde bli lite falskt emellanåt...
Jag vet inte om det går att komma på någon som liknar Alan Hull när det gäller att beskriva arbetarklassens vedermödor och glädjeämnen, klarsynta och helgalna på samnma gång. De enda själsfränder jag kan se vissa likheter med är i så fall John Lennon och Ronnie Lane. Alla tre nydanande och helt oförutsägbara. Och alla tre dog på tok för tidigt...!
Jag avslutar med originalversionen av Winter Song från Lindisfarne's debutskiva "Nicely Out of Tune": Lyssna på det geniala gitarrspelet, känslan, orden, ja, alltihopa, så obeskrivligt bra...!
90 sånger - och de flesta helt okända... Det är väldigt spänande det...!
Om man har sett ett band mer än 40 gånger, är det ett tecken på att man är lite tokig, eller är det kanske ett bevis på att bandet är väldigt bra...? Jag tror ju mer på det sista alternativet...
Jag har ju skrivit förr om närvaro, djup och känsla i FJK:s musik. Har skrivit om hur otroligt avslappnade de är på scenen, om hur de spontant kan vara fyndigt roliga... Om hur skickligt de väver samman sitt spel på sina instrument. Om vilken kraft som finns i deras texter...
Lite nytt från spelningen i Katrineholm:
- "Månen igen": Världspremiär på en ny låt som Christer skrivit tillsammans med sin spel-kompis på Gotland, Annika Fehling. En riktig höjdarlåt, som kan växa ännu mer till en ny favorit.
- "Vila och Bida": Det var mycket länge sen de senast spelade den...
- "Irrland": En spontant framvärkt tolkning av denna vackra instrumentala låt. Det var inte heller igår...
I övrigt var det fullt med låtar som alltid känns lika inspirerande och som hjälper till att vässa tankarna...
foto: Fredrik Blomberg, Tom Arvidsson, Sandra Almström Krusenholtz
Just nu lyssnar jag gång efter gång på Sarah Jarosz när hon sjunger och spelar "Take Me Back" med olika gitarrister. Allra bäst är det nog när Mike Robinson eller Anthony da Costa låter sin gura tala så det nästan gör ont.
Under videon finns bland annat den här kommentaren: This is one of the most beautiful songs ever recorded. By anyone. Sarah Jarosz really knocked it out of the park when she wrote this song. And the vocals are so spot on. I play this song all the time - have been for years - will for many years to come.
Jag kan bara instämma. Det är så vackert så jag storknar...
Take me back in time again
Stay with me like you did then
Take me as you find me here
Take me now, feel me near
Love like I never knew before
Someday will fade and be ignored
Nothing is forever anymore
Wrap me up in quiet sins
Take me lost, make me found
Hold me silent in the night
Say I'm wrong, make me right
Love, like I've never knew, before
Someday will fade and be ignored
Slipping through my fingers wanting more
Hanging on to every word
Whispered as the morning stirs
- Sarah Jarosz / Joseph Paul Ryan
Hela texten är som en dikt av yttersta klass. Enkelt. Känsligt. Vackert. Det rör om i min själ.
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
