Gene Clark - Tivoli, Köpenhamn 1979
tisdag 5 december 2023
Advent del 3: Gene Clark (nr 2)
En av mina favoritbilder på Gene Clark.
Gene Clark - Tivoli, Köpenhamn 1979
Gene Clark - Tivoli, Köpenhamn 1979
måndag 4 december 2023
Advent del 2: Gene Clark (nr 1)
Det är med stolthet jag kommer att visa några osedda bilder på Gene Clark. Liksom Chris Hillman tillhörde ju Gene Clark The Byrds och fick en jättehit med "Mr. Tambourine Man" 1965. Följde gjorde bl.a. Gene's komposition "Eight Miles High" innan Gene Clark lämnade för en solo-karriär. Hillman stannade ett tag till och hann vara med om den första country-rock-skivan "Sweetheart of The Rodeo", då Gram Parsons gjort entré i gruppen. Trots att Parsons och Hillman skrev det mesta tillsammans var det Parsons som fick berömmelsen och hyllningarna innan de två bildade Flying Burrito Brothers.
Hillman spelade därefter åter "andra-fiolen" i Stephen Stills grupp Manassas. Senare gjorde Chris Hillman flera riktigt bra skivor, men han är än idag inte mer än halvkänd. När Tom Petty producerade Hillmans förra skiva så blev det mer uppmärksammat att det var Pettys sista skiv-projekt än hur bra Hillmans skiva var. Typiskt för Hillman att hamna i skymundan...
Gene Clark hade ämnu mer oflyt i sin solo-karriär. Flera skivor blev inte ens utgivna och ett mästerverk som "No Other" ratades först av både skivbolag, lyssnare och recensenter. Det är först många år efter hans död 1991 som han fått lite av den kultstatus han så väl förtjänade. Jag hävdar att han är en av de största sångarna, bästa låtskrivarna och mest känslosamma textförfattarna. Skivor som "White Light" och "No Other" är helt suveräna och självaste Bob Dylan har ju sagt att "For A Spanish Guitar" är den bästa låten någonsin.
Tillsammans med Roger McGuinn hade Clark och Hillman en "nästan-Byrds"-konstellation några år i slutet av 1970-talet, kallad "McGuinn Clark & Hillman". Jag och min vän åkte spontant till Köpenhammn och såg dem på Tivoli 1979. Båda bilderna på Hillman och Clark är därifrån och har tidigare aldrig visats offentligt. Det kommer fler...!
Gene Clark - Tivoli, Köpenhamn 1979
Hillman spelade därefter åter "andra-fiolen" i Stephen Stills grupp Manassas. Senare gjorde Chris Hillman flera riktigt bra skivor, men han är än idag inte mer än halvkänd. När Tom Petty producerade Hillmans förra skiva så blev det mer uppmärksammat att det var Pettys sista skiv-projekt än hur bra Hillmans skiva var. Typiskt för Hillman att hamna i skymundan...
Gene Clark hade ämnu mer oflyt i sin solo-karriär. Flera skivor blev inte ens utgivna och ett mästerverk som "No Other" ratades först av både skivbolag, lyssnare och recensenter. Det är först många år efter hans död 1991 som han fått lite av den kultstatus han så väl förtjänade. Jag hävdar att han är en av de största sångarna, bästa låtskrivarna och mest känslosamma textförfattarna. Skivor som "White Light" och "No Other" är helt suveräna och självaste Bob Dylan har ju sagt att "For A Spanish Guitar" är den bästa låten någonsin.
Tillsammans med Roger McGuinn hade Clark och Hillman en "nästan-Byrds"-konstellation några år i slutet av 1970-talet, kallad "McGuinn Clark & Hillman". Jag och min vän åkte spontant till Köpenhammn och såg dem på Tivoli 1979. Båda bilderna på Hillman och Clark är därifrån och har tidigare aldrig visats offentligt. Det kommer fler...!
Gene Clark - Tivoli, Köpenhamn 1979
söndag 3 december 2023
Adventskalender: Osedda konsert-bilder Del 1: Chris Hillman
Jag har haft en liten hög med mestadels svartvita bilder som en vän tog på konserter, de flesta på 70-talet. En del är riktiga kanonbilder, andra inte lika bra men historiskt intressanta. Nu har jag scannat in några av dem.
Jag har kompletterat med några andra bilder för att få ihop en kalender som räcker till julafton.
Chris Hillman - Tivoli, Köpenhamn 1979
Jag har kompletterat med några andra bilder för att få ihop en kalender som räcker till julafton.
Chris Hillman - Tivoli, Köpenhamn 1979
fredag 1 december 2023
torsdag 30 november 2023
RIP Shane MacGowan
Han levde hårt och tog ut svängarna som en galning. Men han skapade musik som var nervöst närgången och alltid full av känslor.
Han brottades alltid med missbruk och bilder på honom har avslöjat en djupt nergången man. De sista åtta åren satt han i rullstol och fick inte mycket gjort, men det han en gång skapade kommer nog värderas mycket högt och länge. Han bildade "Pogue Mahone" (Irländska för 'kyss mig i röven') som senare blev The Pogues, efter att skivbolaget vägrade godkänna det första namnet.
The Pogues gjorde folkmusiken och folk-rock till det som mest var 'inne' ett tag, något som ingen annan lyckats med. Bland medlemmarna fanns ett tag även Terry Woods som många år tidigare var med och startade Steeleye Span.
Men det var alltid kaos runt The Pogues och annu mer kaos runt Shane MacGowan. Redan 1990 skrev Luka Bloom denna starka sång till honom:
Why should you be the one to go out on the edge?
Do you really want to be another dead hero?
I love your music and I love your songs
I love the wild things in your head
I want you here with us
Helping us to stick this mad place
-- -- --
I think of the young ones who make their way home
Through the night after one of your shows
Their lives a little richer
For having been touched by you
They dance and they sweat and they call out your name
The excitement just belts out and flows
You've been singing your guts out
Is that not enough to do?
- Luka Bloom
Det går givetvis inte att skriva om Shane MacGowan utan att nämna "Fairytale of New York", troligen det mest omtyckta jullåten i modern tid. Ett tydligt exempel på denne mans genialitet. Något som han själv hade svårt att kontrollera...
"Fairytale of New York" framfördes som en duett av Shane MacGowan och Kirsty MacColl, dotter till folkmusiklegenden Ewan MacColl. Hon dog bara 41 år gammal då hon blev påkörd av en motorbåt på dyksemester i Mexico samtidigt som hon räddade livet på sin son genom att knuffa undan honom...
Nog finns det livsöden... Men få som kan mäta sig med Shane MacGowan...!
Han brottades alltid med missbruk och bilder på honom har avslöjat en djupt nergången man. De sista åtta åren satt han i rullstol och fick inte mycket gjort, men det han en gång skapade kommer nog värderas mycket högt och länge. Han bildade "Pogue Mahone" (Irländska för 'kyss mig i röven') som senare blev The Pogues, efter att skivbolaget vägrade godkänna det första namnet.
The Pogues gjorde folkmusiken och folk-rock till det som mest var 'inne' ett tag, något som ingen annan lyckats med. Bland medlemmarna fanns ett tag även Terry Woods som många år tidigare var med och startade Steeleye Span.
Men det var alltid kaos runt The Pogues och annu mer kaos runt Shane MacGowan. Redan 1990 skrev Luka Bloom denna starka sång till honom:
Why should you be the one to go out on the edge?
Do you really want to be another dead hero?
I love your music and I love your songs
I love the wild things in your head
I want you here with us
Helping us to stick this mad place
-- -- --
I think of the young ones who make their way home
Through the night after one of your shows
Their lives a little richer
For having been touched by you
They dance and they sweat and they call out your name
The excitement just belts out and flows
You've been singing your guts out
Is that not enough to do?
- Luka Bloom
Det går givetvis inte att skriva om Shane MacGowan utan att nämna "Fairytale of New York", troligen det mest omtyckta jullåten i modern tid. Ett tydligt exempel på denne mans genialitet. Något som han själv hade svårt att kontrollera...
"Fairytale of New York" framfördes som en duett av Shane MacGowan och Kirsty MacColl, dotter till folkmusiklegenden Ewan MacColl. Hon dog bara 41 år gammal då hon blev påkörd av en motorbåt på dyksemester i Mexico samtidigt som hon räddade livet på sin son genom att knuffa undan honom...
Nog finns det livsöden... Men få som kan mäta sig med Shane MacGowan...!
lördag 25 november 2023
Vi behöver Winnerbäck
Lars Winnerbäck – Stiga Sports Arena, Eskilstuna 2023-11-24
Winnerbäck var tillbaka i Eskilstuna och vi vallfärdade till Stiga Sports Arena. Det är väl inte världens bästa arena för musik, men det lät faktiskt riktigt bra där vi satt på sidan och det var förvånansvärt hur bra man kunde höra texterna. För trots starka melodier är texterna viktiga när det gäller Lars Winnerbäck. Jag blir rörd av hur Winnerbäck gång på gång sätter ord på våra vardagliga känslor, och hur han faktiskt får dem att framstå som vackra.
Bandet är utan minsta tvekan ett suveränt bra kompband som verkligen kan skapa både tryck och känsla: Staffan Johansson och Carl Ekerstam på gitarrer, Jerker Odelholm på bas, Sandra Widman på gitarr, lite keyboards och sång, nya Mikaela Hansson på keyboards och körsång, samt den stora publikfavoriten Jonna Löfgren bakom trummorna. Hon måste vara landets mest intensiva trummis, varje slag sitter som om det gällde livet och hon fick välförtjänt kvällens största ovationer.
Urvalet av låtar domineras förstås av den nya skivan ”Neutronstjärnan”, men det är mycket mer vi får höra under den drygt 2 timmar långa konserten. Han kunde gärna spelat fler låtar från ”Eldtuppen” och jag saknade favoriter som ”Ingen Soldat”, ”Hjärter Dams sista sång”, ”Mareld” och "Innan Mörkret faller". Däremot fick vi oväntat ”Varning för ras”, vilket bara var den andra gången som han spelat den på 14 år.
”Om du lämnade mig nu” hade fått ett nytt tyngre arrangemang som jag tyckte lät mycket bra. ”Hugger i sten” och ”Söndermarken” var briljanta och ”Elden” hade det absolut största draget.
”Elegi” blev nog kvällens höjdpunkt för mig. Trots att jag hört den otaliga gånger väcker den alltid starka känslor hos mig och i kväll var den fruktansvärt suverän...!
Men varför lyfta fram några få av alla hans starka sånger? De säger ju alla så mycket...
I höstas skrev han en debattartikel i Östgöta Corren om betydelsen av föreningsliv, fritidsgårdar och replokaler med en skarp pik till moderater och andra som gör allt för att utplåna kulturens genomslagskraft. Innan ”Själ och hjärta” fick vi höra lite om just detta. Annars säger han inte så mycket under kvällen, men hans ögon lever och värmen är uppenbar.
Det slår mig hur LW tydligen funkar hos alla: Det är i stort sätt alla åldrar representerade och ungefär lika många kvinnor som män. Finns det någon annan svensk artist som är så genuint uppskattad? För genuin det är han, han känns verkligen äkta och så ödmjuk.
I dessa tuffa tider så känns det som om vi behöver honom. På något sätt så sprids hopp och förtröstan och det är många som dansar sig lyckliga under kvällen. Det är mycket gemenskap och kärlek i luften. Och det känns riktigt bra när vi efteråt vandrar mot bilen.
Winnerbäck var tillbaka i Eskilstuna och vi vallfärdade till Stiga Sports Arena. Det är väl inte världens bästa arena för musik, men det lät faktiskt riktigt bra där vi satt på sidan och det var förvånansvärt hur bra man kunde höra texterna. För trots starka melodier är texterna viktiga när det gäller Lars Winnerbäck. Jag blir rörd av hur Winnerbäck gång på gång sätter ord på våra vardagliga känslor, och hur han faktiskt får dem att framstå som vackra.
Bandet är utan minsta tvekan ett suveränt bra kompband som verkligen kan skapa både tryck och känsla: Staffan Johansson och Carl Ekerstam på gitarrer, Jerker Odelholm på bas, Sandra Widman på gitarr, lite keyboards och sång, nya Mikaela Hansson på keyboards och körsång, samt den stora publikfavoriten Jonna Löfgren bakom trummorna. Hon måste vara landets mest intensiva trummis, varje slag sitter som om det gällde livet och hon fick välförtjänt kvällens största ovationer.
Urvalet av låtar domineras förstås av den nya skivan ”Neutronstjärnan”, men det är mycket mer vi får höra under den drygt 2 timmar långa konserten. Han kunde gärna spelat fler låtar från ”Eldtuppen” och jag saknade favoriter som ”Ingen Soldat”, ”Hjärter Dams sista sång”, ”Mareld” och "Innan Mörkret faller". Däremot fick vi oväntat ”Varning för ras”, vilket bara var den andra gången som han spelat den på 14 år.
”Om du lämnade mig nu” hade fått ett nytt tyngre arrangemang som jag tyckte lät mycket bra. ”Hugger i sten” och ”Söndermarken” var briljanta och ”Elden” hade det absolut största draget.
”Elegi” blev nog kvällens höjdpunkt för mig. Trots att jag hört den otaliga gånger väcker den alltid starka känslor hos mig och i kväll var den fruktansvärt suverän...!
Men varför lyfta fram några få av alla hans starka sånger? De säger ju alla så mycket...
I höstas skrev han en debattartikel i Östgöta Corren om betydelsen av föreningsliv, fritidsgårdar och replokaler med en skarp pik till moderater och andra som gör allt för att utplåna kulturens genomslagskraft. Innan ”Själ och hjärta” fick vi höra lite om just detta. Annars säger han inte så mycket under kvällen, men hans ögon lever och värmen är uppenbar.
Det slår mig hur LW tydligen funkar hos alla: Det är i stort sätt alla åldrar representerade och ungefär lika många kvinnor som män. Finns det någon annan svensk artist som är så genuint uppskattad? För genuin det är han, han känns verkligen äkta och så ödmjuk.
I dessa tuffa tider så känns det som om vi behöver honom. På något sätt så sprids hopp och förtröstan och det är många som dansar sig lyckliga under kvällen. Det är mycket gemenskap och kärlek i luften. Och det känns riktigt bra när vi efteråt vandrar mot bilen.
lördag 18 november 2023
Ken Dunn’s andra samling
Ken Dunn – ”Anthology, Volume 2” - 2023
Det finns en tydlighet och en övertygelse i kanadensiske Ken Dunn’s musik. De flesta låtskrivare skulle vara stolta att ha en sådan här sångskatt att ösa ur. Inte undra på att hans samling fick delas in i två volymer.
Här finns en mängd låtar av ypperlig kvalitet. Ken Dunn’s röst gör det omöjligt att inte lyssna. Kanske är den inte direkt vacker, men angelägen och ödmjuk på samma gång. Han är även en uttrycksfull gitarrist.
Musikaliskt finns inspiration från folkmusik och både rock och visa, men alltid kryddat med ett stänk av blues. Kanske är det därför han känns så äkta.
Hans partner Anna Green bidrar med piano och fina stämmor.
Jag skule kunna lyfta fram de flesta av sångerna här, men nöjer mig med att nämna ”The Rain and The Snow”, en djuplodande sång om hur fort tiden går, samt ”Cross of Lorraine”, en envis förundran över kärlekens styrka och intensitet. Men jag saknar ”Absence of Light” från 2000, i mina öron hans allra starkaste sång.
Efter 10 album med eget material så har Ken Dunn nu gett ut två samlingar. Det borde betyda att nästa skiva kan bli kanonbra.
Han har ett stort hjärta för både fred och rättvisa och skriver sina sånger utifrån en orubblig övertygelse att kärlek och förståelse kan rädda världen. Hans sånger är lågmälda, men intensivt proppfulla med positiva budskap.
PLEASE NOTE: There is a translation in the comment section !
Det finns en tydlighet och en övertygelse i kanadensiske Ken Dunn’s musik. De flesta låtskrivare skulle vara stolta att ha en sådan här sångskatt att ösa ur. Inte undra på att hans samling fick delas in i två volymer.
Här finns en mängd låtar av ypperlig kvalitet. Ken Dunn’s röst gör det omöjligt att inte lyssna. Kanske är den inte direkt vacker, men angelägen och ödmjuk på samma gång. Han är även en uttrycksfull gitarrist.
Musikaliskt finns inspiration från folkmusik och både rock och visa, men alltid kryddat med ett stänk av blues. Kanske är det därför han känns så äkta.
Hans partner Anna Green bidrar med piano och fina stämmor.
Jag skule kunna lyfta fram de flesta av sångerna här, men nöjer mig med att nämna ”The Rain and The Snow”, en djuplodande sång om hur fort tiden går, samt ”Cross of Lorraine”, en envis förundran över kärlekens styrka och intensitet. Men jag saknar ”Absence of Light” från 2000, i mina öron hans allra starkaste sång.
Efter 10 album med eget material så har Ken Dunn nu gett ut två samlingar. Det borde betyda att nästa skiva kan bli kanonbra.
Han har ett stort hjärta för både fred och rättvisa och skriver sina sånger utifrån en orubblig övertygelse att kärlek och förståelse kan rädda världen. Hans sånger är lågmälda, men intensivt proppfulla med positiva budskap.
PLEASE NOTE: There is a translation in the comment section !
måndag 13 november 2023
42 år med samma grupp
FJK - Saltskog Gård, Södertälje 2023-11-12
FJK bildades 1981 och har under sina 42 år haft exakt samma sättning med Anders Forsslund, Christer Jonasson Tolv och Mats Klingström. Det måste vara ett rekord...! Jag betvivlar att någon annan svensk grupp har varit tillsammans utan medlemsbyten under ens bråkdelen av den tiden.
Men det är lätt att förstå varför gruppen fortfarande håller ihop. De tre musikanterna har så roligt tillsammans, de skämtar och kommenterar spontant både rått och hjärtligt. De är så oerhört samspelta och väver samman sitt spel så det känns fullständigt självklart. Samtidigt balanserar de från djupt filosoferande till vardagligt komiska texter. Jag tror att de flesta som var där skulle kunna skriva under på att FJK är unikt bra på att nå publiken. De berör på många sätt, men ändå är slutprodukten både underhållande och lätt att ta till sig.
De tar ut svängarna och det gör ingenting om det någon enstaka gång skulle bli lite fel. De är så avslappnade och trygga i sitt spel att de bara "rullar igång" nästa låt.
De kommande dagarna ska FJK gå in i studion och spela in "Vägen Hem" och "Se Dig Inte Om", två ganska nya låtar med typiska "FJK-drag":
Saltskog Gård var för mig ett ny bekantskap, ett ställe med trevlig atmosfär, kulturell bredd och en egen historik. Det ligger vackert med bokskog omkring och när den yttre renoveringen så småningom blir klar så kommer man åter få se den vackra byggnaden.
Jag såg FJK för första gången 1982. Sen dess har det blivit så många gånger att jag helt tappat räkningen. Hoppas det blir många fler tillfällen och gärna på Saltskog Gård...!
FJK bildades 1981 och har under sina 42 år haft exakt samma sättning med Anders Forsslund, Christer Jonasson Tolv och Mats Klingström. Det måste vara ett rekord...! Jag betvivlar att någon annan svensk grupp har varit tillsammans utan medlemsbyten under ens bråkdelen av den tiden.
Men det är lätt att förstå varför gruppen fortfarande håller ihop. De tre musikanterna har så roligt tillsammans, de skämtar och kommenterar spontant både rått och hjärtligt. De är så oerhört samspelta och väver samman sitt spel så det känns fullständigt självklart. Samtidigt balanserar de från djupt filosoferande till vardagligt komiska texter. Jag tror att de flesta som var där skulle kunna skriva under på att FJK är unikt bra på att nå publiken. De berör på många sätt, men ändå är slutprodukten både underhållande och lätt att ta till sig.
De tar ut svängarna och det gör ingenting om det någon enstaka gång skulle bli lite fel. De är så avslappnade och trygga i sitt spel att de bara "rullar igång" nästa låt.
De kommande dagarna ska FJK gå in i studion och spela in "Vägen Hem" och "Se Dig Inte Om", två ganska nya låtar med typiska "FJK-drag":
Saltskog Gård var för mig ett ny bekantskap, ett ställe med trevlig atmosfär, kulturell bredd och en egen historik. Det ligger vackert med bokskog omkring och när den yttre renoveringen så småningom blir klar så kommer man åter få se den vackra byggnaden.
Jag såg FJK för första gången 1982. Sen dess har det blivit så många gånger att jag helt tappat räkningen. Hoppas det blir många fler tillfällen och gärna på Saltskog Gård...!
måndag 6 november 2023
Wendy Webb - En uppenbarelse....
Wendy Webb gjorde för sex år sen en ypperlig skiva med den helt fantastiska låten "In The Night". Det måste vara en av de allra finaste kärleksförklarande sånger som gjorts.
En låt jag ofta återvänder till... Wendys röst känns så innerlig och äkta.
En dag i förra veckan fick jag för mig att kolla upp om Wendy möjligtvis gjort något nytt. Nej, det verkade inte så...
Några timmar senare gick jag nerför backen för att hämta posten. Förstå min förvåning då jag finner en ny CD med Wendy Webb i ett kuvert. Nästan en spöklik uppenbarelse...!
Nya skivan "Silver Lining" är hennes sjätte album sedan debuten 2003. Under inspelningen förstördes hennes hem på Sanibel Island av en förskräcklig orkan. Däremot räddades studion där inspelningen gjordes. Wendy sjunger och spelar piano. Nästan alla andra instrument spelas av John McLane och Danny Morgan. Produktionen är kristallklar och låter förträffligt..
"Silver Lining" släpps den 15 november och är tveklöst en fin fortsättning på förra plattan, även om det inte finns någon ny "In The Night". Wendys röst firar stora triumfer.
Visst finns det likheter med Joni Mitchell och Carole King, men det är sekundärt. Kvalitet är kvalitet.
PLEASE NOTE: There is a translation in the comment section !
En låt jag ofta återvänder till... Wendys röst känns så innerlig och äkta.
En dag i förra veckan fick jag för mig att kolla upp om Wendy möjligtvis gjort något nytt. Nej, det verkade inte så...
Några timmar senare gick jag nerför backen för att hämta posten. Förstå min förvåning då jag finner en ny CD med Wendy Webb i ett kuvert. Nästan en spöklik uppenbarelse...!
Nya skivan "Silver Lining" är hennes sjätte album sedan debuten 2003. Under inspelningen förstördes hennes hem på Sanibel Island av en förskräcklig orkan. Däremot räddades studion där inspelningen gjordes. Wendy sjunger och spelar piano. Nästan alla andra instrument spelas av John McLane och Danny Morgan. Produktionen är kristallklar och låter förträffligt..
"Silver Lining" släpps den 15 november och är tveklöst en fin fortsättning på förra plattan, även om det inte finns någon ny "In The Night". Wendys röst firar stora triumfer.
Visst finns det likheter med Joni Mitchell och Carole King, men det är sekundärt. Kvalitet är kvalitet.
PLEASE NOTE: There is a translation in the comment section !
fredag 27 oktober 2023
Mats Klingström och Unit - Unikt bra
Mats Klingström & Unit - "Live I Studio" 2023
Jag råkade av misstag skriva
lite fel och gruppen "Unit" blev "Unikt". En felskrivning skulle väl knappast kunna bli mer korrekt... Det här är unikt bra.
Mats Klingström behöver ingen presentation för er som läser min blogg då och då. Unit består av Nicklas Höglind (elgitarr), Jonas Castell (kontrabas) och Kristoffer Johansson (trummor).
Unit måste vara det idealiska kompbandet för Mats musik och deras mer jazziga och lugnt flytande harmoniska spel passar Mats reflekterande uttryck som handsken.
Efter en lång paus på arton år så har de de senaste åren börjat samarbeta igen: 2019 kom EP:n 'Budbäraren', 2021 gjorde de en liten turné och nu har de spelat in 5 låtar och gett ut dem som "Live I Studio" på t.ex. Spotify och YouTube.
De bjuder på live-versioner av "Örnarnas Bo" och "Kärlekens Bot" från nämnda EP, samt nya arrangemang av "Som en fågel" och "Farväl, Marianne" från Mats skiva med Leonard Cohen-översättningar som släpptes för 23 år sen. Därtill finns Bob Dylans "Make You Feel My Love"
i en underbar version på singel.
Elgitarristen Niclas Höglind imponerar med sitt lågmälda men expressiva och finurliga spel, som dekorerar musiken till riktiga höjder. Mats Klingströms eget spel på akustisk gitarr är ju givetvis också en utsmyckande läckerhet. Tillsammans så väver de samman sitt spel på ett mycket fascinerande sätt.
Det här är fyra musiker som verkligen kan spela, men de låter även sitt spel ödmjukt lyssna in de övrigas spel och kompletterar det snarare än överröstar det. Det är en svår konst, men åh så underbart när det väl inträffar...
Jag råkade av misstag skriva
lite fel och gruppen "Unit" blev "Unikt". En felskrivning skulle väl knappast kunna bli mer korrekt... Det här är unikt bra.
Mats Klingström behöver ingen presentation för er som läser min blogg då och då. Unit består av Nicklas Höglind (elgitarr), Jonas Castell (kontrabas) och Kristoffer Johansson (trummor).
Unit måste vara det idealiska kompbandet för Mats musik och deras mer jazziga och lugnt flytande harmoniska spel passar Mats reflekterande uttryck som handsken.
Efter en lång paus på arton år så har de de senaste åren börjat samarbeta igen: 2019 kom EP:n 'Budbäraren', 2021 gjorde de en liten turné och nu har de spelat in 5 låtar och gett ut dem som "Live I Studio" på t.ex. Spotify och YouTube.
De bjuder på live-versioner av "Örnarnas Bo" och "Kärlekens Bot" från nämnda EP, samt nya arrangemang av "Som en fågel" och "Farväl, Marianne" från Mats skiva med Leonard Cohen-översättningar som släpptes för 23 år sen. Därtill finns Bob Dylans "Make You Feel My Love"
i en underbar version på singel.
Elgitarristen Niclas Höglind imponerar med sitt lågmälda men expressiva och finurliga spel, som dekorerar musiken till riktiga höjder. Mats Klingströms eget spel på akustisk gitarr är ju givetvis också en utsmyckande läckerhet. Tillsammans så väver de samman sitt spel på ett mycket fascinerande sätt.
Det här är fyra musiker som verkligen kan spela, men de låter även sitt spel ödmjukt lyssna in de övrigas spel och kompletterar det snarare än överröstar det. Det är en svår konst, men åh så underbart när det väl inträffar...
söndag 22 oktober 2023
Nytt med Sarah Jarosz på gång
Sarah Jarosz lät på konserten i Manchester oss förstå att ny musik var på gång och nu har det meddelats att nytt album kommer redan i slutet av januari. Ett par låtar från skivan har redan sett dagens ljus.
"Columbus & 89th" är en underbar låt och en mycket fin video släpptes för några dagar sedan. Drömskt, vackert, utforskande... Så suggestivt och så helande...!
Sarah överraskade ju på konserten i Manchester med att en hel del var så elektriskt och så rockigt. Ett "tätt" sound med en stor dos americana. Detta märks tydligt på den andra nya videon, "Jealous Moon", som kom i förra veckan:
Jag ser verkligen fram emot att få höra mer från Sarah Jarosz nya album "Polaroid Lovers".
"Columbus & 89th" är en underbar låt och en mycket fin video släpptes för några dagar sedan. Drömskt, vackert, utforskande... Så suggestivt och så helande...!
Sarah överraskade ju på konserten i Manchester med att en hel del var så elektriskt och så rockigt. Ett "tätt" sound med en stor dos americana. Detta märks tydligt på den andra nya videon, "Jealous Moon", som kom i förra veckan:
Jag ser verkligen fram emot att få höra mer från Sarah Jarosz nya album "Polaroid Lovers".
tisdag 17 oktober 2023
lördag 14 oktober 2023
Nina Åkerblom Nielsen fortsätter imponera
Nina Åkerblom Nielsen - "Nobody Knows This Little Rose" - Kakafon Records 2023
Nina Åkerblom Nielsens "Tid" var en av förra årets bästa skivor. Från konvolut, via sånger och texter, samt framförande, ända till produktionen var allt av mycket hög kvalitet.
Kommande vecka så släpps hennes nya album, "Nobody Knows This Little Rose", där hon tonsatt Emily Dickinsons poesi och hon gör det strålande. Således så sjunger hon denna gång på engelska.
Förmågan att få allt detta veckra att låta så angeläget, det som lyste igenom på "Tid", det är uppenbart även här. Jag förundras över att hon fått till så starka melodier, så att det låter som om man hört dem många gånger förut. Instrumenteringen varieras också föredömligt och allt är elegant och spännande producerat av Axel Dahlin och Nina själv.
På "We Grow Accustomed to the Dark" gästar Sofie Livebrant, en sångerska med en helt annan pipa och på något underligt sätt blir dessa två så olika röster tillsammans något alldeles extra.
Det enda man kan anmärka på skulle väl i så fall vara den begränsade speltiden på 29 minuter. Jag minns att det förr i tiden fanns någon regel att om en LP var kortare än 30 minuter skulle det tydligt stå angivet på fodralet. Men Nina Åkerblom Nielsen hinner ju bjuda på åtta låtar av genuin kvalitet, så det finns absolut inget att klaga på...
Länk:
Nina Åkerblom Nielsens hemsida
Nina Åkerblom Nielsens "Tid" var en av förra årets bästa skivor. Från konvolut, via sånger och texter, samt framförande, ända till produktionen var allt av mycket hög kvalitet.
Kommande vecka så släpps hennes nya album, "Nobody Knows This Little Rose", där hon tonsatt Emily Dickinsons poesi och hon gör det strålande. Således så sjunger hon denna gång på engelska.
Förmågan att få allt detta veckra att låta så angeläget, det som lyste igenom på "Tid", det är uppenbart även här. Jag förundras över att hon fått till så starka melodier, så att det låter som om man hört dem många gånger förut. Instrumenteringen varieras också föredömligt och allt är elegant och spännande producerat av Axel Dahlin och Nina själv.
På "We Grow Accustomed to the Dark" gästar Sofie Livebrant, en sångerska med en helt annan pipa och på något underligt sätt blir dessa två så olika röster tillsammans något alldeles extra.
Det enda man kan anmärka på skulle väl i så fall vara den begränsade speltiden på 29 minuter. Jag minns att det förr i tiden fanns någon regel att om en LP var kortare än 30 minuter skulle det tydligt stå angivet på fodralet. Men Nina Åkerblom Nielsen hinner ju bjuda på åtta låtar av genuin kvalitet, så det finns absolut inget att klaga på...
Länk:
Nina Åkerblom Nielsens hemsida
måndag 9 oktober 2023
Jackson Browne 75 år
Så fyller då Jackson Browne hela 75 år...
Man sade länge att det aldrig syntes att han åldrades... Nu syns det, men han är fortfarande ytterst aktiv och engagerad...! Det förefaller faktiskt som om han mår riktigt bra.
För en månad sen släpptes en nyinspelad version av hans första "hit", 'Doctor My Eyes'. Den är inspelad lite här och där över hela världen och sammanfogad via internet.
Den gamla rytmsektionen med Leland Sklar och Russ Kunkel är med igen. Chavonne Stewart, som länge varit med och sjungit i hans band, släpps fram i rampljuset och får sjunga hela andra versen. Totalt är hela 16 olika musiker och sångare med och de bidrar till en verkligt levande version av denna gamla klassiker.
Man sade länge att det aldrig syntes att han åldrades... Nu syns det, men han är fortfarande ytterst aktiv och engagerad...! Det förefaller faktiskt som om han mår riktigt bra.
För en månad sen släpptes en nyinspelad version av hans första "hit", 'Doctor My Eyes'. Den är inspelad lite här och där över hela världen och sammanfogad via internet.
Den gamla rytmsektionen med Leland Sklar och Russ Kunkel är med igen. Chavonne Stewart, som länge varit med och sjungit i hans band, släpps fram i rampljuset och får sjunga hela andra versen. Totalt är hela 16 olika musiker och sångare med och de bidrar till en verkligt levande version av denna gamla klassiker.
söndag 1 oktober 2023
RIP Bruce Guthro - En av de största sångarna
Bruce Guthro har lämnat oss. Efter en lång kamp mot cancern i sin kropp så avled han den 5 september, bara några dagar efter sin 62 årsdag.
Bruce Guthro var en av de allra bästa sångarna någonsin, med en alldeles speciell röst som var både stark och lågmäld på samma gång. Han var älskad hemma på Cape Breton, men även i Skottland, Tyskland och Danmark, de länder där Runrig var "världskändisar".
1998 fick han en inbjudan att provsjunga för skotska Runrig, som efter Donnie Munro's avhopp för att bli politiker, letat efter en ny sångare i nästan två år, utan att finna någon lämplig. Han tackade nej eftersom varken han eller hans manager hade hört talas om gruppen. Men en gratis resa till Skottland fick honom att åka över till slut. Det blev 20 år som medlem i Runrig. Hans röst blev ett nytt kännetecken för gruppen och han bidrog även med en del egna sånger, t.ex. "All The Miles", som visar den något tyngre sidan av Guthro's musik:
Nu har vi fått veta att den främsta orsaken att Runrig lade av var för att Bruce Guthro hade en hopplös cancer.
Parallellt med Runrig hade Bruce Guthro en tämligen framgångsrik solo-karriär hemma på Cape Breton och han gav ut åtskilliga album med sina egna sånger och ibland en del traditionella. Han var också mycket omtyckt som ledare för "Songwriters' Circles", och på senare år hade han ofta med sin son Dylan och sin dotter Jodi på scenen..
Guthro har med sin enorma röst och trevliga jordnära attityd blivit väldigt omtyckt och älskad av publik, bandmedlemmar, andra kollegor och vänner.
Jag avslutar med hans fina tolkning av Runrigs tidiga "Going Home". Den passar speciellt bra nu när Bruce Guthro lämnat ett stort tomrum i mitt hjärta.
Bruce Guthro var en av de allra bästa sångarna någonsin, med en alldeles speciell röst som var både stark och lågmäld på samma gång. Han var älskad hemma på Cape Breton, men även i Skottland, Tyskland och Danmark, de länder där Runrig var "världskändisar".
1998 fick han en inbjudan att provsjunga för skotska Runrig, som efter Donnie Munro's avhopp för att bli politiker, letat efter en ny sångare i nästan två år, utan att finna någon lämplig. Han tackade nej eftersom varken han eller hans manager hade hört talas om gruppen. Men en gratis resa till Skottland fick honom att åka över till slut. Det blev 20 år som medlem i Runrig. Hans röst blev ett nytt kännetecken för gruppen och han bidrog även med en del egna sånger, t.ex. "All The Miles", som visar den något tyngre sidan av Guthro's musik:
Nu har vi fått veta att den främsta orsaken att Runrig lade av var för att Bruce Guthro hade en hopplös cancer.
Parallellt med Runrig hade Bruce Guthro en tämligen framgångsrik solo-karriär hemma på Cape Breton och han gav ut åtskilliga album med sina egna sånger och ibland en del traditionella. Han var också mycket omtyckt som ledare för "Songwriters' Circles", och på senare år hade han ofta med sin son Dylan och sin dotter Jodi på scenen..
Guthro har med sin enorma röst och trevliga jordnära attityd blivit väldigt omtyckt och älskad av publik, bandmedlemmar, andra kollegor och vänner.
Jag avslutar med hans fina tolkning av Runrigs tidiga "Going Home". Den passar speciellt bra nu när Bruce Guthro lämnat ett stort tomrum i mitt hjärta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
