Han brottades alltid med missbruk och bilder på honom har avslöjat en djupt nergången man. De sista åtta åren satt han i rullstol och fick inte mycket gjort, men det han en gång skapade kommer nog värderas mycket högt och länge. Han bildade "Pogue Mahone" (Irländska för 'kyss mig i röven') som senare blev The Pogues, efter att skivbolaget vägrade godkänna det första namnet.
The Pogues gjorde folkmusiken och folk-rock till det som mest var 'inne' ett tag, något som ingen annan lyckats med. Bland medlemmarna fanns ett tag även Terry Woods som många år tidigare var med och startade Steeleye Span.
Men det var alltid kaos runt The Pogues och annu mer kaos runt Shane MacGowan. Redan 1990 skrev Luka Bloom denna starka sång till honom:
Why should you be the one to go out on the edge?
Do you really want to be another dead hero?
I love your music and I love your songs
I love the wild things in your head
I want you here with us
Helping us to stick this mad place
-- -- --
I think of the young ones who make their way home
Through the night after one of your shows
Their lives a little richer
For having been touched by you
They dance and they sweat and they call out your name
The excitement just belts out and flows
You've been singing your guts out
Is that not enough to do?
- Luka Bloom
Det går givetvis inte att skriva om Shane MacGowan utan att nämna "Fairytale of New York", troligen det mest omtyckta jullåten i modern tid. Ett tydligt exempel på denne mans genialitet. Något som han själv hade svårt att kontrollera...
"Fairytale of New York" framfördes som en duett av Shane MacGowan och Kirsty MacColl, dotter till folkmusiklegenden Ewan MacColl. Hon dog bara 41 år gammal då hon blev påkörd av en motorbåt på dyksemester i Mexico samtidigt som hon räddade livet på sin son genom att knuffa undan honom...
Nog finns det livsöden... Men få som kan mäta sig med Shane MacGowan...!
Lite synd att han för de flesta är känd som det där charmiga fyllot som sjunger den där julsången. Ingen kritik mot din artikel, den där låten går inte att komma runt och den är fortfarande lika fantastisk som första gången man hörde den. MEN Pogues andra och tredje plattor är en underbar samling av väl utvalda tolkningar samt MacGowans egna mästerverk som kommer att leva kvar i eviga tider.
SvaraRadera"The last time I saw you was down at the Greeks
There was whiskey on Sunday and tears on our cheeks
You sang me a song that was pure as the breeze
On a road leading up Glenaveigh"
Publicerat av Håkan Gunnarsson.
SvaraRaderaDu har rätt i att andra skivan ("Rum, Sodomy & The Lash") och tredje ("If I Should Fall From Grace With God") är ruskigt bra och borde värderas högre.
SvaraRadera