Winnerbäck var tillbaka i Eskilstuna och vi vallfärdade till Stiga Sports Arena. Det är väl inte världens bästa arena för musik, men det lät faktiskt riktigt bra där vi satt på sidan och det var förvånansvärt hur bra man kunde höra texterna. För trots starka melodier är texterna viktiga när det gäller Lars Winnerbäck. Jag blir rörd av hur Winnerbäck gång på gång sätter ord på våra vardagliga känslor, och hur han faktiskt får dem att framstå som vackra.
Bandet är utan minsta tvekan ett suveränt bra kompband som verkligen kan skapa både tryck och känsla: Staffan Johansson och Carl Ekerstam på gitarrer, Jerker Odelholm på bas, Sandra Widman på gitarr, lite keyboards och sång, nya Mikaela Hansson på keyboards och körsång, samt den stora publikfavoriten Jonna Löfgren bakom trummorna. Hon måste vara landets mest intensiva trummis, varje slag sitter som om det gällde livet och hon fick välförtjänt kvällens största ovationer.
Urvalet av låtar domineras förstås av den nya skivan ”Neutronstjärnan”, men det är mycket mer vi får höra under den drygt 2 timmar långa konserten. Han kunde gärna spelat fler låtar från ”Eldtuppen” och jag saknade favoriter som ”Ingen Soldat”, ”Hjärter Dams sista sång”, ”Mareld” och "Innan Mörkret faller". Däremot fick vi oväntat ”Varning för ras”, vilket bara var den andra gången som han spelat den på 14 år.
”Om du lämnade mig nu” hade fått ett nytt tyngre arrangemang som jag tyckte lät mycket bra. ”Hugger i sten” och ”Söndermarken” var briljanta och ”Elden” hade det absolut största draget.
”Elegi” blev nog kvällens höjdpunkt för mig. Trots att jag hört den otaliga gånger väcker den alltid starka känslor hos mig och i kväll var den fruktansvärt suverän...!
Men varför lyfta fram några få av alla hans starka sånger? De säger ju alla så mycket...
I höstas skrev han en debattartikel i Östgöta Corren om betydelsen av föreningsliv, fritidsgårdar och replokaler med en skarp pik till moderater och andra som gör allt för att utplåna kulturens genomslagskraft. Innan ”Själ och hjärta” fick vi höra lite om just detta. Annars säger han inte så mycket under kvällen, men hans ögon lever och värmen är uppenbar.
Det slår mig hur LW tydligen funkar hos alla: Det är i stort sätt alla åldrar representerade och ungefär lika många kvinnor som män. Finns det någon annan svensk artist som är så genuint uppskattad? För genuin det är han, han känns verkligen äkta och så ödmjuk.
I dessa tuffa tider så känns det som om vi behöver honom. På något sätt så sprids hopp och förtröstan och det är många som dansar sig lyckliga under kvällen. Det är mycket gemenskap och kärlek i luften. Och det känns riktigt bra när vi efteråt vandrar mot bilen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar