Neil Young sjunger "Whip My Hair", eller...? Visst, jag hade ju med detta klipp redan för 10 år sen, men det är ju så bra att jag inte kunde undvika att ta med det igen. Jimmy Fallon som Neil Young och Bruce Springsteen som sig själv. Så himla bra och ruskigt roligt dessutom. Fallon har verkligen talang att plocka fram det typiska och sedan efterlikna det.
En uppmärksammad succé måste ju följas upp och det har blivit några gånger. Här är Bruce och Neil, nej Bruce och Jimmy, ännu en gång, nu med "Sexy and I know it":
Här är Jimmy Fallon som Neil Young med "The Fresh Prince Of Bel-Air"
Till slut fick Neil Young vara med själv också: "Two Neil Youngs on A Tree Stump":
Neil Young, en av de absolut största, blir 75 år idag och jag tänker inte tjata om hur sällan hans nya utgåvor är lika bra som på den gamla goda tiden. Men denne motsträvige man med spröda känselspröt, vare sig han spelar lågmält på akustisk gitarr eller klöser vilt på sin elgura, gör vad han känner för.
Tack och lov fortsätter han ge ut tidigare icke utgivna mästerverk, varav "Homegrown" i år sett dagens ljus. Att en så bra skiva aldrig gavs ut när det begavs sig för snart 45 år sen är ju helt obegripligt. Ovanstående "Little Wing" är en av de sånger som i och för sig getts ut på andra album, men de flesta av låtarna har aldrig hörts tidigare, åtminstone inte i de här versionerna.
Det finns de som säger att Neil inte kan sjunga... Han berör det själv i det här roliga talet när han 2017 blev invald i "Canadian Songwriters Hall Of Fame":
Själv vet jag bara att han har känslan och att just det är mycket svårare än att sjunga. Känslan finns i rösten, i hans gitarr, hans sånger och i hela hans uppenbarelse, som här i "Change Your Mind" från 1994 med Cray Horse.
Rösten har börjat blekna, men han kompenserar det på något sätt, som här på nya EP:n där han gör Dylans "The Times They Are A-Chaning" på ett lågmält sätt, men likväl fullt av närvaro.
Det finns bara en Neil Young. Inte alltid som man förväntat sig, men aldrig utan känsla...!
Så har då pandemin tagit ännu en av mina förebilder: Sven Wollters kropp kunde inte stå emot ytterligare påfrestningar. Igår lämnade han in omgiven av sin familj.
Lyssna på hans kloka tankar, fyllda av nyfiket sökande och egna slutsatser, men ändå alltid med humorn i närheten:
Han var kommunist. Jag minns hans svar på frågan om han var den siste kommunisten:
"Siste? När man skriver historien kommer det att stå: Han var den förste...!"
Men varför kommunist? Lyssna på det här och du kanske inser vad han menar:
Jag brukar ofta citera att han sagt "När jag vaknar på morgonen och känner den där förbannade värken i axeln... Då känner jag tacksamhet, för det betyder att jag är med ännu en dag". Nu är han inte det längre. Han kommer att bli saknad....!
Phil Beer, ena halvan av "Show of Hands", är en av de som verkligen levererar mycket musik via streaming i dessa konsert-fria tider.
Igår besökte han sina rötter och bjöd på en lektion i blues på akustisk gitarr. Trevligt, intressant och mycket gitarr, och lika mycket blues förstås. Den som är det minsta intresserad av gitarr-spel och blues har en riktig fin timme att se fram emot. På slutet får vi även höra Phil Beer Band spela lite elektriskt.
Phil Beer är en stor beundrare av David Lindley och med tanke på det kanske det inte är så underligt att han är den brittiska musiker som mest påminner om Mr. Dave.
Steve Knightley, den andra halvan av Show of Hands har också lagt ut många konserter och även diskussioner om gitarrspelande kallat "Strum with Steve". Här är första delen, där han berättar om Dylans "Don't Think Twice" på ett roligt och pedagogiskt sätt:
Show of Hands, tillsammans som grupp, har också streamat flera konserter. Får man inte spela för folk direkt, kan man ju göra det indirekt i en vacker miljö, som de gör här, och oj vad de gör det bra...!
Visst är det underliga tider, men även tider då vi spränger nya gränser och hittar nya vägar...
Kanske finns det en gnutta framsteg, trots allt...? Det verkar som om Trump inte får fortsätta och om det blir så är det ju otvivelaktigt något bra för oss alla här på planeten.. Begreppet "dålig förlorare" har dessutom fått ett nytt ansikte.
Pandemin har satt fart igen och vi ska åter isolera oss... Svårt att se omfattningen av denna kris, men kanske det kan leda till att vi lär oss att uppskatta "det lilla" och börjar stressa av från denna hysteri med konsumtion och ständig tillväxt... Det vore ju verkligen något...!
Det finns givetvis oräkneliga sånger om mörkret och saknaden av ljus. Man kan skildra det rent naturligt eller mer symboliskt...
Här är några mörka låtar som på något underligt sätt ändå skapar ljus i mitt sinne:
"It's Dark In Here" med Dransfield från "The Fiddler's Dream", en av de bästa skivor som gjorts. Finns i sin helhet varken på Youtube eller Spotify, men är värd all uppmärksamhet...
Lucinda Williams har ju alltid ett känsligt uttryck och "When The Way Gets Dark" från senaste skivan visar det med tydlig kraft:
Iain Matthews tolkning av Jesse Colin Youngs "Darkness Darkness" får mig verkligen att rysa... Så stämningsfullt att det framkallar helande melankoli:
Ken Dunn sjunger sin "Absence of Light". Vi behöver och mår bra av att beskriva det vi känner. Ett delat mörker är inte lika mörkt...!
För visst påverkar mörkret hur vi mår: Gillian Welch och Dave Rawlings visar det här med suggestiv ödslighet, utan att släta över :
Walkabouts skapar djup dramatik med sin "Nightbirds": Men även mystik, melankoli, mörker, ensamhet, och till slut ändå en trygg reflekterande insikt...
Jag har sagt det förr, men återupprepar: I stunder av tvivel, oro, sömnlöshet, då hjärnan virvlar in sig i labyrinter utan utgångar, då tar melankolisk musik tag i dig och leder dig till de små öar av insikt och harmoni som vänder tillvaron på rätt köl igen...
Mörkret kan således vara en inspirationskälla av stora mått!
Jag har ett speciellt förhållande till mörkret. Jag måste erkänna att jag faktiskt gillar mörkret...! Åtminstone i lagom stora doser.
I mörkret kan jag finna det lugn och den fridfullhet som jag annars kan ha svårt att fånga in.
I mörkret ser jag ofta lösningar som jag inte finner i det stressiga dagsljuset. Att promenera i mörkret kan vara som att knyta ihop tillvaron och plötsligt se positiva sammanhang... Som en rejäl dos av mindfulness. Som en oas av helande insikter och ett välförtjänt lugn.
Visst skulle jag föredra att det var ljust lite längre på dagarna. Visst är det trist att vi kryper in i våra hus när mörkret kommer. Men jag tycker det är värre att allt är så grått när det är "ljust". Det påverkar mitt sinne mycket mer än mörkret. För mörkret ger mig lugn och harmoni...!
Om man skriver en låt som "Mr. Bojangles", då blir man lätt uppskriven som "Den Nye Dylan". Detta hände tidigt Jerry Jeff Walker och det lyckades han ju inte leva upp till, liksom de flesta andra som kallats så...
Jerry Jeff Walker gick bort för några dagar sedan och jag kan inte säga att jag är så väl insatt i hans karriär, men "Mr Bojangles" har alltid varit en favorit, speciellt i Nitty Gritty Dirt Bands liv-fulla version. Här är den kanske allra bästa inspelningen de gjorde:
I met him in a cell in New Orleans I was
Down and out
He looked to me to be the eyes of age
As he spoke right out
He talked of life
He talked of life
- Jerry Jeff Walker
Här berättar Jeff Hanna inspirerat lite om hur och när de började spela låten, samt om hur den arrangerades och växte fram:
"Mr Bojangles" har däreftrer spelats in av många olika artister, från Sammy Davis Jr, via Elton John och John Denver, till Nina Simone och... jodå... Bob Dylan.
Tjejgruppen Ace of Cups bildades redan 1967 i San Francisco, men först 2018 släpptes deras debutalbum. Nu har de gett ut uppföljaren "Sing Your Dreams" och fått hjälp av stora namn som Jackson Browne, Bob Weir och David Freiberg.
Visst finns det ett stänk av flower-power, men än sen...? Det här är imponerande bra!
Denise Kaufman i gruppen säger i en intervju i tidningen Rolling Stone: “We felt that with the coronavirus, we just wanted to put something out that expressed how we felt. We wanted to dig down into the place that we ultimately all know we’re connected. We’re all here together, and we’re made for love.”
So close your eyes and listen
Your road unfolds and glistens
Being here is a reason
If reason need there be
Cause no one lives forever
And fortunes rise up never
And even the slowest river
Winds ever to the sea
- Mary Gannon Alfiler/Denise Kaufman
- Men pappa, du vickar ju på foten till musiken, det har jag aldrig sett förr...!
Den unge sonen utbrast detta när jag var hembjuden till dem för 38 år sen och man hedrade min närvaro genom att sätta på "The Road And The Sky" med Jackson Browne.
Det är nog en medfödd instinktiv förmåga att vi rör på foten när vi känner rytmer. Så många rytmer finns naturligt i våra kroppars rörelsemönster, från våra hjärtslag till hur vi går "i takt".
Här är det helt omöjligt att sitta still:
Marcus Eaton är en ny bekantskap för mig, men det visar sig att David Crosby har sagt att han är "one of the best young singer-songwriters in America... maybe even the world"". Här spelar Marcus Eaton så det ryker med bassisten Mai Leisz (Greg Leisz estniska hustru sedan 2018) och slagverkaren Pedro Segundo. Se hur varenda rörelse, hur varje slag känns i hela hans kropp....! Vilken inlevelse...!
Kan du sitta still till "Step Aside" så är läget allvarligt...
Den låga solen sken in bland träden i går morse och jag blev tvungen att stanna bilen för att ta några foton. Ett av resultaten ser ni här ovanför.
Nu är det definitivt höst och löven lämnar träden för att bli jord på nytt, fåglarna drar söderut och vi håller oss inne. Ännu mer denna höst när vi bör undvika all form av mänsklig kontakt... Vi har redan ett större behov av beröring än vad vi faktiskt får. Vad kommer att hända när vi inser det?
Grace Potter har på sin nya singel hjälp av bl.a. Jackson Browne, Lucius och Jonathan Wilson. En suverän skildring av den bristvara som vi tvingats in i. Visst förstår jag varför, jodå, men vilka konsekvenser kommer det att få på längre sikt?
Streets are all empty
Shelves are all bare
The world is holding its breath
like we're running out of air
It's the first in our lifetime
Might not be the last
But I remember when my grandmama told me
Once she said 'This too shall pass"
I don't know where we're going
But if the going gets rough
We've got Eachother
And for now, that's enough
- Grace Potter
Idag är det 100 år sedan USA:s kvinnor fick rösträtt och detta firas i kväll (här i Europa "i natt") med en streamad konsert kallad "Concert Across America to End Gun Violence". Medverkar gör bland annat Jackson Browne, Bonnie Raitt, John Fogerty och Melissa Ethridge.
Det är obegripligt att det världen över fanns ett så stort motstånd mot att ge kvinnor politiskt inflytande. Här hemma röstade högern mot både allmän och kvinnlig rösträtt. De flesta vettiga reformer har motarbetats av moderaterna och deras föregångare. Låt oss inte glömma det...!!
Visst finns det skillnader på mäns och kvinnors sätt att vara. Men i det stora hela är vi nog ganska lika. Keb Mo har nog rätt.
När Katie Blount 18 sekunder in på sin debutskiva börjar sjunga, då måste jag snart släppa vad jag har i händerna och sätta mig ner och lyssna. Hennes stämma kan först verka lite entonig, men där finns en angelägen envishet som griper tag om alla dina sinnen och intensivt gör klart att den här tjejen har något att berätta...
Hennes texter har mycket svärta, men vad gör det när varje ord ska fram som om just det betydde allt här i världen? Hon berättar i en intervju att henes texter är viktiga för henne och det råder det inget tvivel om. Men här finns så mycket mer.
Den sparsmakade musiken består till största delen av hennes komp på akusitisk gitarr. Hon varierar kompsättet och det finns mycket rytmer i hennes sätt att spela gitarr. Det blir ibland ödsligt påträngande, som om hon stod där och stirrade rakt in ditt liv.
Katie Blount bor i London och när det gäller sin musik gör hon i stort allt själv: Skriver texter, komponerar musik, spelar gitarr, samt även lite munspel och trum-maskin, producerar och hon har även klippt ihop sina officiella videos med gratisbilder från nätet. Hon har till och med byggt sin egen studio, där skivan är inspelad...
Det är få förunnat att släppa en så här stark debutskiva, med en sån självklar självkänsla att du inte kommer undan. Du bara måste lyssna mer...! Det är ingen lättsam musik hon gör, snarare så kräver den en hel del av lyssnaren. Det är sådana egenskaper som brukar ge riklig belöning för de som fortsätter lyssna...
Andrew Darlington i musiktidningen RnR skriver så här:
"Never confuse self-pity with artistic inspiration. Katie doesn’t. Pain is a shared currency that unites us. When scars need words, there are songs and poems to articulate them. "Dark Water" is a mirror of phrases; songs that capture images the way a painting captures the view... And it has all those classic magical singer-songwriter alchemies, with dreams as dark as molasses."
Länk:
Katie Blount's hemsida - med bl.a. alla texter och mycket information om allt möjligt.
PLEASE NOTE: There is a translation in the comment section.
The dollar went down
and the President's sick
Who's in charge, now?
I don't know, take your pick.
A new disease every day and the old ones are coming back
Things are looking kind of gray, like they're going to black
---
It's been a hard day on the planet
How much is it all worth?
It's getting harder to understand it
Things are tough all over on earth.
- Loudon Wainwright III
När jag i morse fick höra nyheten om att Trump blivit smittad av Corona-viruset, då kunde jag inte låta bli att dra lite på smilbanden. Inte för att jag önskar någon riktig olycka, men Trump... Han kan gärna få ta sin del av skiten...!
Loudon Wainwrigths "Hard Day on the Planet" känns plötsligt hyper-aktuell igen. Observera att texten ovan är den korrekta, en felaktig har spridit sig på nätet och det visar hur lätt något fel blir det som alla tror är "rätt". Ovanstående inspelning är en ny version för mig och det hörs tydigt att det ska vara "sick" på rad två och inte något annat...! Så det så! En otroligt bra låt är det hur som helst...!
Jag inser givetvis att önska livet ur Trump inte är någon bra lösning på problemet med korkade missnöjespartier. Det finns fler dumskallar redo att ta över. Men, i sin tur, ska man hitta någon lika korkad och empatilös person, då får man nog leta väldigt noga...
Om jag minns rätt sa väl Trump tidigt i våras något om att hans pengar var viktigare än alla männsikors hälsa... Nu lär han väl få inse att inte ens hans stålar kan köpa honom bättre hälsa. Men det lär han väl aldrig erkänna...
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
