Ola Magnell med Jonatan Stenson - Biografbarens Källare, Eskilstuna 2019-10-12
Jag lever, men har tappat perspektivet...
- Ola Magnell
Detta citat av Ola Magnell hade jag på väggen
på 80-talet. Ola var då en viktig ledsagare som förklarade den värld jag så enträget försökte förstå för att finna min egen väg.
Jag såg honom senast i Linköping för 34 år sen på ett litet ställe som kallades för "Big Bang".
En fin konsert på ett mysigt ställe och med Ola
i riktig högform.
Ett par år tidigare hade jag sett honom med ett riktigt rockigt band i Stockholm. Bland det mest rockigt intensiva jag sett, faktiskt. Då hade han precis gett ut "Gaia", ett av hans bästa album.
Magnell är nu 73 år gammal och jag visste inte riktigt vad jag skulle ha för förväntningar. Visst har åren gått, men Magnell visade sig vara i god form och gav en drygt 2 timmars föreställning av hög kvalitet. Efter ett par låtars uppvärmning lydde hans fingrar honom och alla de gamla sångerna lät riktigt fräscha. Sången skorrade lite då och då, men det uppvägdes av den stora pondusen i rösten. Bredvid sig hade han Jonatan Stenson, som briljerade med sitt lyhörda spel på akustisk gitarr, lap-steel och piano.
Än finns det tid för en sång innan solen går ner
Jag ville nånting med min dag men jag minns inte mer
Ibland är det svårast att själv bli sin närmaste vän
Det verkar som jag är på väg in i dimman igen
- Ola Magnell
Det är verkligen en stor samling sånger som Ola Magnell har skrivit. Titta här på hans
hemsida så fattar du direkt: Ola Magnell - Sånger
Vi fick höra mängder av starka låtar från olika tidsepoker. Hans uppgörelse av allt möjligt i "Små, Små Ord Av kärlek" satt som en kniv i smör. Mot slutet blev det också lite allsång då vi fick vara med och sjunga refrängen på "Kliff". En annan höjdpunkt var förstås "Tomma tunnor" och dessa rader har väl aldrig varit mer aktuella än idag:
Förmyndare försmår oss
Om och om igen
"Ve det folk som inte
Tuktar sina styresmän"
Dom är störst men inte flest
Men kom ihåg att
Tomma tunnor skramlar mest
- Ola Magnell
Phil Beer lirar gitarr och fiol i Show of Hands, en ovanligt bred och ganska framgångsrik duo med folkliga influenser. Han har varit medlem i Albion Band, mellan 1984 och 1991, och även i gruppen Alianza, som förutom Steve Knightley (parhästen i Show of Hands) även innehöll tre chilenska musiker. Han hade ett tag även en trio, Ridgeriders, med Ashley Hutchings och Chris While. Han har också spelat med Johnny Coppin (f.d. Decameron), Paul Downes och med den suveräna sångerskan Deb Sandland. Några utmärkta solo-skivor har han också hunnit med. Därtill har han gjort gästspel hos självaste Rolling Stones, på deras album "Steel Wheels".
Han har länge uttryckt sin stora fascination för Jackson Brownes musik och för David Lindleys mästerliga spel. Läs mer här: David Lindley fyller 75.
Jag skulle nog vilja påstå att Phil Beer på många sätt är "Englands David Lindley". Oerhört lyhörd och tekniskt briljant, utan att göra avkall på känsla och närvaro.
Vid sidan om allt detta har han även haft flera olika konstellationer av sitt eget Phil Beer Band, ett folkrock-band där han får utlopp för sin något rockigare sida och följaktligen spelar han där mest elgitarr. Stabil och svängig folkrock, med ett stänk av The Band och Little Feat, skulle man kunna kalla det. En officiell skiva plus några utgivna i mindre skala har han och bandet också hunnit med.
På årets Shrewsbury-festival lirade han med sitt Phil Beer Band så det stod härliga till...
Här kan du lyssna och se hela konserten:
Här är låt-listan:
1. Perfectly Good Guitar (John Hiatt)
2. I Cannot Keep From Crying (Bert Jansch / Blind Willie Johnson)
3. For My Next Trick I'll Need A Volunteer (Warren Zevon)
4. ’Drinking Song’ (?)
5. Instrumental
6. Willin’ (Lowell George)
7. Adieu Sweet Nancy (trad)
8. Band members Introduction
9. Don’t Know Where To Go (’Blues set’)
10. I Heard That Lonesome Whistle Blow (Hank Williams)
11. Next Best Western (Richard Shindell)
12. The Devil’s Right Hand (Steve Earle)
13. Border Song
14. Before The Deluge (Jackson Browne) >
15. > Instrumental
Phil Beer – electric guitar, vocals, fiddle (track 15)
Emily Slade - acoustic guitar, vocals
Gareth Turner - accordion
Olivia Dunn – fiddle
Greg McDonald – bass
Steve Crickett - drums
Phil Beer Band är tveklöst ett av de absolut bästa folk-rock-banden just nu. Missa inte...!
Det är mörka moln på himlen, det är hårda ord i luften
Men vi ska aldrig vika oss för sånt
En del måste fly från alla namn de får
Alla etiketter, alla glåpord
Men inte du, aldrig du, du bär din egen orkan
Du kan blåsa bort allt hat i hela stan
- Lars Winnerbäck
Lars Winnerbäck är inte som alla andra. Han är nu en av Sveriges mest erkända och omtyckta artister. Bara det inger ju hopp om att angelägen musik faktiskt kan nå de breda massorna. Ändå känns det som det bara blivit så. Winnerbäck har bara råkat öppnat upp och visat oss sina egna personliga reflektioner. Nya skivan är som ett långt brev från en nära vän man inte hört något från på flera år.
Hans nya sånger är delvis från en ny horisont: Lyckligt gift, med ny dotter, och han verkar ovanligt harmonisk i sin utstrålning. Men de påträngande tankarna och slutsatserna skär ju igenom allt. Det är äkta och det är ärligt och då når man oftast fram...
Inledande "Tror jag hittar hem" anger tonen och 10 starka sånger följer, ganska olika på många sätt, men de känns ändå som en helhet.
"Det skulle aldrig hända oss" kan nog de flesta känna igen sig i: Att oväntat åter vara vid ännu ett uppbrott. Så svårfångat, men genialt skildrat. En av skivans låtar som kan bli en blivande favorit på konserterna.
Vintern faller över oss, det är en istid häromkring
Ingenting är gratis, ingenting
Ett hugg i hjärtat vid tanken på att bryta upp och starta om
Ja, jag har hört att det händer andra, men vi har aldrig varit som dom
- Lars Winnerbäck
Avslutande "Hymn" är kanske skivans allra starkaste ögonblick. Kontrasterna mellan allt och inget, mellan att tro sig förstå och inget alls begripa. Ord som fascinerar och de mystiska gitarrerna som glider fram så vackert i bakgrunden.
Lars Winnerbäck har definitivt gjort mer "direkta" melodier förut, men här finns en helhet och en jämn stryka, som håller mycket långt det med. En sån där samling låtar som får folk att lyssna på annorlunda musik, med större och djupare innehåll än vad de brukar. Det är en stor konst bara det...
Josienne Clarke gav för snart 10 år sen ut sin första skiva "One Light Is Gone", där hennes fascinerande sång och speciella intonation (kan vara nån typ av dialekt?) imponerade stort.
En skiva som i sin enkelhet hade fler dimensioner om man lyssnade mer noga. Lågmält och vackert, sensuellt och mystiskt...
Efter flera skivor med den duktige gitarristen Ben Walker har hon nu flyttat ut till den skotska landsbygden, avslutat samarbetet med Walker och bildat ett nytt band "Pica Pica" med folk-sångerskan Samantha Whates. Hon har även turnerat med Richard Thompson och fått priset "BBC Radio 2 Folk Award", samt skrivit ett riktigt skivkontrakt med Rough Trade. Snart släpper hon sitt andra solo-album "In All Weather"...
Lite tuffare, men med samma melankoliska stämning. Det hörs att hon lyssnat mycket på Sandy Denny, men här finns också en stor portion Suzanne Vega och även en egen klang och något svårdefinierat som får mig att nyfiket lyssna...
Plötsligt verkar allt rulla Josiennes väg efter många års kamp att försöka leva på sin musik...
FJK brukar varje år göra 3 eller 4 spelningar på ångfartyget Blidösund, men i år blev det bara en enda... Men vilken kväll...!!
Vi är en liten privilegierad skara som brukar följa bandet på olika spelningar över landet. Vi är verkligen ovanligt privilegierade eftersom vi gång efter gång får komma "våra favoriter" så nära, höra fantastiska konserter på små intima ställen, där vi även kan prata avspänt med killarna före och efter (och faktiskt även under) själva konserten. För om det hade funnits lite mer rättvisa och aningen större utforska-något-nytt-anda hos det svenska folket så hade FJK spelat på betydligt större arenor. Helt tveklöst!
Varje gång brukar det vara någon i publiken som är med för första gången och som efteråt är alldeles lyrisk. Minns att en kille 2010 på herrtoaletten ropade ut:
- Fan, va bra dom är! De måste vara Sveriges mest underskattade band!
En vän till mig upplevde FJK för första gången i går och efteråt var hon riktigt upprymd: "Vilken musikalitet! Vilken glädje! Vilken avspänd stämning! Nu förstår jag vad du försökt förklara!"
FJK var ruskigt bra igår kväll. En riktigt stor höjdar-upplevelse! Redan i första set satte det fart med "Midnattståget", "Allt jag ville ha" och "Kungsan Glöder". Expressivt! Fyndigt! Efter pausen fortsatte det lika starkt med "Ett Litet Steg", "Man Borde" och den ganska nya "Fågeln Flyger", som verkar bli ett riktigt paradnummer för bandet. Kvällen avslutas som vanligt med "En Gång Jag Seglar I Hamn", där taket nästan lyfter på slutet när alla i publiken tar i för full hals.
Mats Klingström lirar gitarrslingor så det spränger i högtalarna. Christer Jonasson sjunger så närvarande och det finns lite "nu-djävlar"-attityd över hela hans sett att vara på scenen. Anders Forsslund byter mellan olika bas-gitarrer, och ibland dragspel, och hans spel ger musiken den stadiga grund som Mats och Christers gitarrer kan cirkulera ovanpå. Anders brukar också bjuda på några språkliga fyndigheter. Skratten och de spontana gliringarna mellan "grabbarna" på scenen kommer ut så fyndigt, men hjärtligt...!
Här en purfärsk inspelning av "Isglasskis" från igår. (Tack Sandra):
I maj 2010 skrev jag: "Att två gitarrer och en bas kan låta så mycket, att det kan svänga så ruskigt, alla dessa härliga solon, fantastiska stämmor i mängder, avspänd scen-känsla, humor och spontanitet, och ändå djupa poetiska texter, samt en låtskatt som innehåller några av de bästa låtar som skrivits i vårt avlånga land." Allt detta är det bara att upprepa!
Tänk att jag fått uppleva alla dessa härliga och personliga FJK-spelningar så många gånger.
Jag är definitivt privilegierad...!
Det finns många olika definitioner av vad "kultur" egentligen är. Jag tror att den allra bästa förklaringen jag hört är: "ALLT som ser till att vi inte blir tokiga...!"
I det senaste numret av den utmärkta tidningen "Pedagogiskt Magasin" kan man läsa om månadens tema "kultur" och de tar bland annat upp "biblioterapi". Det berättas om hur det kanske vore något om läkare skrev ut recept på lämpliga böcker vid olika kriser. En mycket intressant tanke...!
Vi vet att det är vetenskapligt bevisat att läsa och skriva dikter kan lösa upp knutar vid djupa sorgearbeten. Vi vet hur musik och lyrik kan få oss att se sammanhang vi inte ens kunde ana.
Vi är väl medvetna om hur det känns att bli berörda av olika kulturella yttringar. Det finns en kraft i kulturen som kan stimulera oss at ta de steg vi aldrig kunnat föreställa oss...!
Några böcker jag skulle kunna skriva ut på recept:
Mitch Albom - "Tisdagarna med Morrie"
Lage Johansson - "Bara En Episod"
Christine Hellqvist - "Om kärleken till livet på en vidunderlig planet"
Walter Ljungquist - "Sörj dina träd" eller "Källan"
Milan Kundera - "Varats olidliga lätthet"
och en hel hög med olika diktböcker förstås...
Musik då...? Jo, det finns ju en hel del här på bloggen som skulle kunna vara "tänkbara"...
Musik som berör och förklarar livets mysterium. Som hindrar mig från att bli tokig och som håller mig någorlunda sund och vettig...
You're born with nothing
And better off that way
Soon as you've got something
They send someone to try and take it away
- Bruce Springsteen
Fram för mer kultur i alla former...! Gärna på recept...! Jag tror faktiskt att dagens 70-åring, Bruce Springsteen, skulle hålla med mig...
Bruce Cockburn har blivit 74 år och det syns, men när han plockar up en gitarr märks det verkligen inte.... Denne kanadensiske ikon släpper i dagarna en ny skiva, "Crowing Ignites", denna gång med nyskrivna instrumentala låtar.
Med stor förväntan lyssnar jag på en av de nya låtarna och jag blir, förstås, inte besviken:
Till slut en låt från live-skivan "Slice of Life" 2009: "The End Of All Rivers" är så inspirerande vacker att lyssna på och därtill med en väldigt vacker video:
Med stigande ålder och hårt erövrad klokhet framstår mer och mer det enkla, det avskalade, det ursprungliga, det primitiva som det man strävar efter...
Primitives dress in feathers and masks
To scare away their enemies
The frightening thing is not dying
The frightening thing is not living
-T-Bone Burnett
T-Bone Burnett har något i sin röst som gör att man lyssnar. Frågan är bara om han sjunger att det inte är skrämmande att leva, eller att det är skrämmande att "inte leva"...
Själv tar jag det lugnt idag och trivs alldeles förträffligt med det...!
Kanske allt inte är så krångligt om bara tar det lite lugnt...?
"Cowards in the Halls of Congress..." Så lyder den första textraden på Steve Mednick's nya skiva "Enough". Mednick fortsätter att säga vad han vill om politik och samhälle, men frågan
är om han någonsin varit hetare än på nya "Enough"...
De sju första sångerna handlar om dödsskjutningar och vapenbeståndet i USA och det är ingen tvekan om vad Steve tycker.
Jag hörde Mednick första gången 2007 när hans tredje skiva "Ambling Toward The Unknown" just kommit ut. Nu har han släppt 15 skivor på 13 år, så han är oerhört produktiv.
Nya skivan tillhör hans starkaste och kan mycket väl vara den allra vassaste. Textmässigt har han lätt att få till det och musikmässigt är det denna gång lite rakare och med en lite skarpare profil på det hela. Några rockigare elektriska alster och en hel del mer akustiska sånger med en krispig ljud-bild, som gör låtarna ännu mer angelägna och engagerande.
Inte ett svagt spår på hela skivan, men den avslutande "Raging Across The Land" har tyvärr försätts med inspelat knaster som på en gammal sönderspelad singel, och det har jag endast hört Murray McLauchlan gå i land med...
"Tell Them We Are Rising" måste vara en uppgörelse med en viss ledare, men den kommer denne nog aldrig att få höra. Än sen, han skulle ju ändå inte fatta...
De flesta barn har nog sjungit "Om du har ett äpple, vill du dela det med mig". Denna populära barnsång skrevs av Lollo Asplund, som nyligen gick bort efter en längre tids sjukdom. Han var född i Eskilstuna och bodde senare i Linköping. Han var lärare och skivrecensent, så vi hade en del gemensamt. Lollo skrev skivrecensioner i både Eskilstuna Kuriren och Östgöta Corren.
När hela världen sablade ner Byrds återföreningsskiva 1973 var Lollo den ende som skrev en uppskattande recension. När få förstod sig på Mats Klingströms musik, då skrev Lollo: "I en rättvisare värld vore Mats Klingström ett namn på allas läppar". Han skrev även riktigt fint om Christine Hellqvists andra skiva. En man med ett gediget musikintresse...
Ändå tror jag allra mest att jag minns "Eldsjäl", hans enda skiva för vuxna lyssnare.
En mycket omväxlande LP från 1981. Rockiga "Råckenråll Till Frukost" inleder och sedan följer både tänkvärda ballader och en hel del folkmusik med stänk från hela världen.
Mina favoriter är den kloka "Att Närma Sig Världen Precis Som Ett Barn" och hans avskedssång till sin mellanstadieklass i den riktigt fina "Rusthållartorpet" .
Tyvärr verkar inte "Eldsjäl" finnas varken på Spotify eller YouTube, eller på hela internet över huvud taget. Tråkigt på ett så starkt album.
På Facebook har jag lagt ut bilder på 10 vinylalbum som "kraftigt påverkat min musiksmak".
En skiva per dag. Inga förklaringar, inga recensioner, bara omslag.
Alltså, inte de tio bästa, utan de tio som påverkat min musiksmak mest... Skivor som på så sätt drivit utvecklingen vidare på nya stigar...
Jag kände att jag ville nog ge några kommentarer, trots allt. Så här är de igen, presenterade i tidsföljd, inget annat:
1 Byrds "Mr. Tambourine Man" 1965
- Skivan som fick det att tända till ordentligt med musikintresset. Därtill den skiva som först introducerade begreppet "Stereo" för mig.
2 Quicksilver Messenger Service "Happy Trails" 1969
- Långa flummiga låtar, psykedeliskt laddade... Den experimentella skiva som med tiden ledde mig till Grateful Dead, Mike Oldfield och annan mer improviserad musik.
3 Moody Blues "On The Threshold of A Dream" 1969
- Skivan som fick mig att utveckla intresse för det pampiga, men ändå lågmält reflekterande...
4 Magna Carta "Songs From Wasties Orchard" 1971
- Skivan som satte igång min "akustiska revolution" och fick mig att gilla det avskalade och det äkta. Snart åkte alla mina hårdrocksskivor ut...
5 Ian Matthews "If You Saw Thro' My Eyes" 1971
- Den här skivan fick mig intresserad av hur musik kunde växa av en bra produktion och att ljudet faktiskt spelar roll... Förutsatt att låtarna är bra, och det är de verkligen här....!
6 Strawbs "Grave New World" 1972
- Nytt, fräscht, dramatiskt och väldigt tilltalande... Lite mystik och en rymd som bjuder in dig till det okända...
7 Jackson Browne "Jackson Browne" 1972
- Jacksons första skiva och hans melodier och texter öppnade upp en ny värld för mig...
8 Murray McLauchlan "Day To Day Dust" 1973
- McLauchlan visade hur riktig energi kunde sätta musik och ord i brand och bli så frustrerat angelägna... Som att sätta sig på ett häftstift, ungefär...
9 Fairport Convention "Rising For The Moon" 1975
- Inte den första folk-rock-skivan jag upptäckte, men den som visade hur bra folk-rocken faktiskt kunde vara. Hur sång och musik via en exceptionell röst och ett eruptivt gitarrsolo bokstavligen kunde invadera mitt hjärta...
10 Dransfield "The Fiddler's Dream" 1976
- Folkrock med dialekter och harmonier som gör musiken så ärlig att inget skulle kunna vara längre bort från det kommersiellt tillrättalagda. Glädje, stark närvaro, tydlig musikalitet och en sprudlande känsla, gör att detta än idag är en av de bästa skivor som gjorts...
Några LP-skivor till som jag funderade på att ta med:
Rolling Stones - Min ungdoms hjältar och speciellt stackars Brian Jones...
Hollies - Min första favorit-grupp med Graham Nash, min första stora idol vid 8 års ålder...
Neil Young - Länge den levande symbolen för det som alltid var äkta...
Doors - Kraften och känslan och något som drog iväg med mig...
Byrds "Untitled" - Borde ju varit med bland de tio, men jag satte som regel max en skiva med samma artist, så då fick jag stryka den här. Gud vad jag lyssnade till Byrds skivor och varje inandning kan jag ännu känna igen...
Bruce Cockburn - Lärde mig att ge en artist fler chanser... Tänk vad jag annars hade missat...!
Gene Clark - En del skivor kan ta flera lyssningar innan man fattar hur bra de är...
Richard Thompson - Fick mig att inse hur det suggestiva även består av tystnad och ödslighet...
Jackson Browne "Late For The Sky" - Mästerverket som satte ord på hur livet och kärleken är...
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
