'10 skivor jag borde skrivit om' - del 3:
Martin Lorentzson - "Together" 2014 (Bamalama Recordings)
Martin Lorentzson heter en svensk låtsnickare som gör välklingande och sökande musik som växer vid varje lyssning. Suggestiva gitarrtoner, som långsamt får klinga ut, målar upp bilder av mystiska landskap. Martins varma röst förstärker intrycket av en ensamvarg som iakttar omgivningen och förmedlar de känslor han får.
Jag kommer lite att tänka på min kanadensiske följeslagare Scott Merritt i sättet att skapa ljudbilder och även svenske Christian Kjellvander när det gäller den lågmälda stämningen.
Men Lorentzson skriver lite mer melodiösa låtar, som håller riktigt hög klass rakt igenom. Mycket sympatiskt och varierat...!
'10 skivor jag borde skrivit om' - del 2:
Latin Quarter - "Tilt" 2014
När Latin Quarter återbildades för ett par år sedan blev jag både överraskad och glad, och senare även imponerad av resultatet. Nu har ännu en skiva kommit och jag vidhåller att detta är en av tidernas mest förbiseddda grupper.
Nya "Tilt" är en oerhört stark skiva. Kanske de är lite lugnare nu, men engagemanget finns där fortfarande. Mike Jones har som vanligt skrivit de flesta av texterna. Steve Skaith bidrar med låtar, sång och akustisk gitarr. Steve Jeffries är viktig för gruppens sound med sina keyboards och han har även skrivit bl.a. "The Cat", en av mina favoriter på albumet.
Framför allt har Yona Dunsford fått en mer framträdande roll. Hon har en av de definitiva tjejrösterna inom rockmusiken, en karakteristisk och bedårande stämma som berör på djupet. Därtill har hon tillsammans med bassisten Greg Harewood skrivit både musik och text till några låtar. Nye Martin Ditcham på trummor har gett gruppens sound mer 'flyt'.
Från inledande rockiga "Nico" till avslutande "One Stone, The Avalanche" är "Tilt" en samling mycket tilltalande sånger med meningsfulla texter. Allt visar med tydlighet att Latin Quarter fortfarande förtjänar mycket mer uppmärksamhet...!
'10 skivor jag borde skrivit om' - del 1:
Ashtray Hearts - "The Strangest Light" 2013
Träden står ödsligt men tätt på Ashtray Hearts tredje album och lika ödsligt suggestivt väver denna grupp ihop envisa melodier med läckert 'Americana-stuk'. Över allt ligger sångaren Dan Richmond med sin personliga och delikata stämma, som en vän man känner igen så väl men ändå inte. Gitarristen Steve Yernberg lägger till stämningsfulla melodislingor och några vresiga solon, kompet är tätt och ljudbilden blir sällsynt luftig och energisk på samma gång.
Trots att gruppen bor på skilda kontinenter så har de fortsatt och gjort en helt suverän skiva med både akustiska och mer skräniga elektriska sånger, alla dock med en harmonisk känsla och tilltalade utstyrsel. En riktigt riktigt bra skiva....!
Länk: Astray Hearts hemsida - där man kan läsa mer och lyssna på alla deras låtar i sin helhet.
Alla tre skivorna finns även på Spotify. Tänk vilken skattkista som finns där och nästan ingen vet om det...
Looking out at the road rushing under my wheels
Looking back at the years gone by like so many summer fields
- Jackson Browne
Inte längtar man till hösten nu när sommaren är här och i full blom, nej, men det finns ljusglimtar i höst i form av ny musik utlovad att släppas:
Catherine MacLellan's nya kommer redan i slutet på augusti. DET ser jag verkligen fram emot!
Jackson Browne ger ut sin tredje studioskiva på 18 år... Det KAN bli riktigt bra...
Magna Carta släpper den länge borttappade liveinspelningen från Royal Albert Hall 1971.
Loudon Wainwright III ger ut "Haven't Got the Blues (Yet)". Blotta titeln kittlar...
Coast har efter en hel del medlemsstrul en ny EP klar för utgivning...
Kate Rusby's nya "Ghost" kommer redan i juli.
Likaså Richard Thompson's "Acoustic Classics", där han gör nya akustiska versioner av några av sina mästerliga låtar.
Det finns ett liv efter sommaren med...!
Törs man hoppas på att Jim and Sam (fd Jim Hanft med Samantha Yonack) äntligen ska släppa något nytt? Det har en sällsynt energi...!
Våren bara rann iväg och så mycket jag tänkt skriva om... Därför ska jag snart kort presentera '10 skivor jag borde skrivit om', men som jag av skilda anledningar inte kommit till skott med...
Jag minns för länge sen när jag på en konsert med FJK mitt under "En Gång I Livet" tänkte: 'Jag har allt här i livet, från och med nu ska jag leva i nuet och sluta grubbla...'
Jag har ju sett och hört FJK oräkneliga gånger, så rubriken ovan är nog lite missvisande, men "En Gång I Livet" framkallar alltid denna lycko-känsla...! Så även denna fina och varma kväll på Blidösund. De här grabbarna (nå, kanske gubbarna då...) har en sångskatt som innehåller flera av de bästa låtar som skrivits i vårt avlånga land.
Efter pausen följer mina favoriter på rad: "Ett Litet Steg", Mats enorma "Man Borde", Christers nya "Allt Jag Ville Ha", Bruce Cockburn's "Stora Midnattståget" med makalöst gung och två duellerande gitarrer, "Alla Dagar" med den tänkvärda strofen 'Är det tid jag söker i mitt liv?', "Sydkorsets Stjärna"... och litet senare "Ormen" med sitt kraftfulla klimax.
Jag lever...!! En sån här kväll känner jag mig dessutom sjusärdeles lycklig...!
Vernissage 2014-06-06: Fotoutställning av Åsa Hejneman på Arsenalen, Sveriges Försvarsfordonsmuseum, Härad utanför Strängnäs.
På nationaldagen satte jag mig i bilen med en vän och åkte till Arsenalen, Sveriges Försvarsfordonsmuseum utanför Härad. När man kliver in och ser dessa hemska schabrak till stridsvagnar känner man sig både liten och miljön känns verkligen avskräckande. Längst bort i en liten röd stuga har Åsa hängt sina fotografier med temat "Aldrig mera krig!". Foton som berör på flera olika plan.
Även här finns allt det otäcka med militärfordon, rök och eld, men bilderna tar liksom fram även det vackra i detta vansinne, det finns ett avståndstagande mot kriget i de tonade bilderna med de effektiva svarta inramningarna på vit botten. Bilderna hänger sommaren ut, så passa på när ni åker förbi...
Ännu bättre gillar jag den imponerande mångfalden, de oväntade infallen, idérikedomen, den genomarbetade kvaliteten, och därtill de fyndiga titlarna på Åsas egen fotoblogg:
Jag vet att Åsa gillar Dougie MacLean, så valet av musik blir lätt: "Marching Mystery":
There is majesty, there is tragedy all in its place
Rank and file ever turning and moving the space
On paths of black and gold
They come with tales too dark to speak
But the fascination holds
Compels us on to search and speak
- Dougie MacLean
Det har lagt sig ett mörker över Europa och över Sverige. När nästan var femte person röstar på ett parti som står för en så vidrig människosyn, då blir jag både upprörd och ledsen. Jag vägrar att tro att alla dessa har en så skrämmande syn på andra människor, vill tro att de är oinformerade, eller felinformerade, att de inte tänkt igenom det så noga... men så hör man hur en del resonerar och jag blir medveten om att det nog är värre än det verkar...
Just då upptäcker jag att en vän på Facebook länkat till 24-åriga Andréa Lundquist:
Hon sjunger så att värmen återvänder, hoppet vaknar till liv och likaså övertygelsen att vinden måste vända. Tack Andréa!
Det finns förändringar som är så avgörande att man kan avgränsa livet före och livet efter...
För 26 år sedan blev jag pappa för första gången och det är kanske den största förändringen i livet. Jag var då 32 år och nu fyller han 26 och är färdigutbildad psykolog, vilket jag hade viss påverkan på kan man väl säga... Tiden går så fort...
If I can place it all together
Make out the nature of the call
I start to feel the love and the silence
That was always at the root of it all
And in my constant quest for truth
I am condemned to facts alone
And though my dreams all lead me nowhere
I won’t forget my way back home
- Taylor Goldsmith
I don't want to be second best
Don't want to stand in line
Don't want to fall behind
Don't want to get caught out
Don't want to do without
And the lesson I must learn
Is that I've got to wait my turn
- KT Tunstall
Efter nio år så tog då Arsenal äntligen ännu en pokal, efter ett drama som går till historien. Underläge 0-2 mot Hull efter åtta minuter blev till slut seger med 3-2 efter förlängning och en match som hade allt och mer därtill...
Att vinna... eller att förlora... Skillnaden är verkligen hårfin ibland och det flyt Hull hade i början försvann till slut, när orken tog slut och alla uteblivna straffar inte kunde rädda dom trots allt, men jag känner sympati för dem... De gjorde verkligen en kämpainsats utan pardon och det räckte till att rubba alla förväntningar om en självklar utgång. Starkt gjort och lite av tjusningen med idrott och att vara supporter.
Arsenal kämpade sig till segern till slut, med klass, Cazorlas frispark och Girouds klack, och med en fighting-spirit, Laurent Koscielny personifierad. Under matchen var det en pina, men efteråt är en sån här seger mer glädjefylld är en enkel storseger.
Varför tycker jag att hyllningen till Jackson Browne med dubbel-CD:n "Looking Into You" känns lite begränsad, trots att den är så bra...? Tror jag inser orsaken när jag upptäcker att det nog uteslutande är amerikanska artister... Uttryckssätt och 'approach' är väl det som skiljer mest mellan kontinenterna... Så jag satte ihop en alternativ hyllning:
Det är fortfarande flest amerikaner, men engelsmännens bidrag ger en annan 'touch'. Tycker också att Tom Rush måste vara med när man pratar om covers på Jackson Browne. Liksom Bonnie Raitt när hon är som bäst. Richie Havens och Pops Staples adderar också en intensitet och andra klanger. Tycker nog att den här samlingen är minst lika bra och lite bredare...
Jag sorterade bort de flesta tidiga inspelningar som gjordes. Tom Rush, Nitty Gritty Dirt Band, Nico och Steve Noonan spelade ju tidigt in låtar av Jackson Browne, en del ännu idag outgivna av honom själv.
Dessa är lite mer märkta av tiden och en del är faktiskt inte så bra... Men de är ändå viktiga historiskt och har sin charm och väckte intresset för Jackson's sångskapande. Så de fick helt enkelt bli en egen lista:
"Looking Into You - A Tribute to Jackson Browne" 2014
Många har spelat in Jackson Brownes olika låtar, men om man bortser från den spanska "Cántame Mis Canciones" från 1998, har det aldrig gjorts en hyllningsskiva, förrän nu... Multimiljonären Kelcy Warren har satsat på det han länge önskat: Att hans favorit ska få den hyllning han förtjänar. Behjärtansvärt, men när jag fick höra det fick jag kalla kårar av oro:
Min husprofet nummer ett har ju själv gjort sådana excellenta versioner att det mesta bleknar i jämförelse. Men mest var jag skraj för att behöva höra mina favoritlåtar kraschas eller bli missförstådda. Sett ur detta perspektiv är resultat enastående och laguppställningen oerhört imponerande.
Eliza Gilkyson tillhör de som har lyckats allra bäst med "Before the Deluge". Modigt och nyfiket med en egen touch visar hon ändå respekt och kärlek för originalet.
Venice har gjort "For A Dancer" förut och gör den lika briljant nu med. Don Henley gör nästan en kopia av "These Days", men med den rösten kan han ju inte bli oangelägen. Bruce Hornsby överraskar med en akustisk 'country-stomp'-version av "I'm Alive".
Gamla vännen Shawn Colvin gör en mycket engagerad tolkning av "Call It A Loan", egensinnigt och med en kraftfull känsla.
Andra lyckade bidrag kommer från Griffin House ("Barricades of Heaven"), Bob Schneider ("Runnning On Empty"), Keb Mo' ("Rock Me on the Water"), Karla Bonoff ("Something Fine") och Joan Osborne som till och med lyckas med en långsam men känslig version av "Late For The Sky". Samtliga vågar ta ut svängarna något och därför blir resultatet intressant och inspirerande.
Marc Cohn, Ben Harper, Bonnie Raitt & Dave Lindley, Jimmy LaFave, Sean & Sara Watkins och Kevin Welch gör inte heller bort sig...
Klart sämst är överraskande nog Bruce Springsteen som av någon konstig anledning har valt "Linda Paloma", vilken inte passar honom alls och han 'smörar' ner den därtill... Obegripligt och nästan outhärdligt...!
Hur mycket jag än älskar Lucinda Williams tycker jag inte att hon klarar av "The Pretender".
Lyle Lovett, som är ensam med två bidrag, gör en hyfsad "Our Lady of the Well", men "Rosie" känns ansträngd. Paul Thorn tillför inget nytt till "Doctor My Eyes". Indigo Girls gör en trist och intetsägande "Fountain of Sorrrow". JD Souther sjunger helt simpelt för vackert, så jag måste fimpa hans "My Opening Farewell" innan jag får spader.
Trots dessa klavertramp är "Looking Into You" som helhet en klart imponerande samling med överraskande många friska idéer och spännande arrangemang.
Ett extra bonus är bilderna på konvolutet, hämtade från 'The Abbey', det fantastiska hus där Jackson Browne växte upp och inspirationen till den låt som fått ge namn åt denna samling. Läs mer om 'The Abbey' här !
Jag har en tvådelad hatkärlek till covers. Att spela någon annans låt och tolka den, det är både en möjlighet och en fälla. För det första väljer många alltid den mest kända låten. Behöver vi verkligen en till cover av t.ex. "Knockin' On Heaven's Door"...? Välj någon mer okänd pärla i stället..!
Sen kan jag få nervösa utbrott av covers. Det finns ju de låtar som redan har sin definitiva version, där allt bara "är" och till och med varenda inandning sitter fullständigt oantastligt rätt. Därför kan jag ofta bli så besviken när någon försöker göra den igen... Jag vet, felet sitter i min hjärna, men... Många covers fastnar liksom på tvären för mig.
Men när det stämmer: Man tolkar med kärlek och respekt, men sätter ändå egen prägel på det hela, då... då kan det bli så här bra:
Richard Thompson, med Clive Gregson och Christine Collister, gör Gene Clark's "Here Without You" så vidunderligt, så rörande, så känsligt, ja så fasansfullt bra...
Jag såg lite av partiledardebatten... och en rad frågor dyker upp:
- Är detta verkligen den samling vi litar på och som ska leda oss mot bättre tider?
- Finns det några visioner? Jo, hos Sjöstedt och Fridolin, de tror åtminstone på det de säger. Och Löfvén då...?? Jo, han har nog några visioner, men i sin iver att inte stöta sig med någon så blir det inte mycket sagt...
- Den arrogans som Björklund, Hägglund och Lööf visade i miner när de kommenterade sakliga inlägg av Sjöstedt och Fridolin... Nedlåtande och arroganta floskler i stället för svar... Avslöjar dock en hel del om deras människosyn...
- Finns det något område förutom skolan som en regering så totalt kunde överlåtit åt en forskningsfientlig och kontrollälskande f.d. militär...? När historien en gång skrivs kommer Björklund att beskrivas som en katastrof och ingen kommer att begripa hur han kunde få så mycket makt och lyckas riva ner hela skolväsendet likt ett korthus...
Och nu...
Jag blir så trött på den borgerliga regeringen: En samling kostym-nissar, och en Thatcher-dyrkare, som alla tillber tillväxten likt en religiös sekt, som anser att kärnkraften är en ren energi-källa, som tror att elever lär sig mer om de blir kontrollerade utan att bli sedda, och som tycker att ska vi rusta upp för att få fred....
Men hur kunde vi (eller ni, inte jag!!) ge dem makten...??!!
Tack Jonas Sjöstedt för ditt klara ställningstagande mot vinster i välfärden och dina precisa iakttagelser om läget i skolan. Och tack Gustav Fridolin för din biljett för att resa och se uranbrytning i Ryssland: "Sen så får vi se om ni fortfarande tycker kärnkraften är 'ren'"...! Tack för att ni visade lite hopp, att ni har visioner kvar...
Stefan Löfvén: 'Come on' och stå för något utan att vela, vi behöver er...
Till de andra fyra (och en annan vilsen typ, mer fyrkantig än sina glasögon): Jag önskar ni alla var lika trötta som Reinfeldt förefaller... Ju mindre ni uträttar, ju mindre skada... Ta bort dessa arroganta och vilseledande typer från allt inflytande...! Gör dem arbetslösa...! Det är dags...! We can make it...!!!
Vad jag önskar att Alan Hull var kvar bland oss, en fullständigt briljant låtskrivare, en stor iakttagare mitt bland norra Englands arbetslöshet och fattigdom, och ändå en positiv kraft med drömmar och visioner som aldrig sinade... "We Can Make It" var bland det sista han skrev och känns full av förhoppningar...
Jag var bara 6 år när jag av en slump råkade höra ett samtal mellan mina föräldrar. Ett samtal som har präglat mig för evigt, även fast jag först långt senare skulle inse det.
Min pappa bedrev ett litet hantverk, en liten firma med en anställd. Han jobbade sex dagar i veckan och var på jobbet från 7 på morgonen tills han stängde då klockan var 18. På lördagar stängde han vid ett. Åtminstone 56 timmars jobb varje vecka... På sommaren hade han oftast råd att ta semester en vecka... En slags prototyp av en verklig arbetare...!
Han och mamma, som skötte hem och barn, samt ekonomin, hade sparat ihop pengar till att bygga en liten villa för 93 000 kronor och när jag var fem år flyttade vi in... Året efter kom en ekonomisk svacka och det var problem att få allt att gå ihop.
Tillbaka till det samtal jag inte skulle höra:
- Det här går inte, pengarna räcker inte....
- Jag vet att det är svåra tider, men vi kan väl vänta lite...
- Du måste säga upp din anställda, annars kommer vi bli tvingade att flytta ifrån huset!
Pappa blev tyst och så sade han lågmält:
- Jag kan inte! Det går inte... Om han inte har kvar jobbet kommer han att ta till flaskan igen och gå under... Jag kan inte göra det!
- Men din familj och dina barn... Går inte dom först?
- Jo, men jag kan inte... Det måste finnas något annat sätt!
Sedan hörde jag inte mer och höll tyst om vad jag hört... Jag vet att vi bodde kvar och den anställde jobbade kvar, fast lite mer oregelbundet. Jag antar att konjunkturen svängde...
Jag vet att jag inte riktigt förstod vad jag hört... Då... Men senare insåg jag att det var då jag verkligen lärde mig vad solidaritet är...!!
Jag har skaffat mig högskole-utbildning, hus och en massa annat, gjort en liten klassresa... Men jag skulle aldrig kunna ta för mig på någon annans bekostnad, hävda min egen frihet om den inkräktade på någon annans... Jag skulle aldrig kunna slå mig för bröstet och hävda att "alla slöa" får skylla sig själva... Jag skulle aldrig kunna sympatisera med borgare, eller ännu värre, högerextremister...
För jag vet, tack vare min pappa, vad verklig solidaritet är och det sitter inpräntat under huden. Jag var bara 6 år, men han visade mig att man kan tänka på andra före sig själv.
Det är många år sedan Natalie Merchant skrev "Motherland", men den är lika aktuell idag.
När det är mörkt och tycks bli mörkare behöver vi tröstande musik. Och vi behöver solidaritet. Det är väl det första maj handlar om...
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
