Steve Noonan gick på samma skola som Jackson Browne och Greg Copeland, och var som en mentor har Jackson berättat. Steve var också den första av de tre vännerna att få skiv-kontrakt 1967. Men oenighet med producenten Paul Rothchild (känd från jobb med Doors och Janis Joplin) medförde att skivan inte blev vad Steve ville. Den släpptes ändå, men inget hände och först för några år sedan blev den återutgiven på CD. Skivan innehöll hans egna sånger och flera av Jackson Brownes tidiga ännu idag outgivna låtar och en sång de skrev tillsammans.
Det tog 40 år för Steve Noonan att ge ut en uppföljare. 40 år då han fortsatte skriva låtar, spela på gator och fester, allt medan han samlade livserfarenhet och utvecklade sin egen stil. När han själv gav ut sin andra skiva var förutsättningarna helt annorlunda. Nu blev det just som Steve ville ha det. Hans låtar, som han benämner som "Socially conscious Americana", tar dig med på upptäcksresor utmed det stora och lilla han iakttagit under sin färd. Låtar som i sin nakna ärlighet känns som de var skrivna just för dig.
Lyssna på "Just a Short Time" ovan, om vad som verkligen är viktigt i våra liv!
Hör vad han i "The Numbers Song" har att säga om att man i hans hemland spenderar 500 millioner dollars varje dag på krig:
Och hur han beskriver "Your Wondrous Eyes" så att man ser sin älskades ögon framför sig:
Steves musik är knappast lättillgänglig, den förutsätter att du lyssnar. Men hans finurliga gitarrspel och melodier, samt hans engagerade något ärrade röst gör att du snart sitter där helt närvarande, men ändå drömmande, som om han skriver och spelar bara för dig.
Några länkar: Steve Noonans hemsida - endast här kan du beställa hans nya skivor! Hemifrån - här finns en biografi och fler låtar. Samt mycket annat värt att upptäcka! Home Entertainment - ett mycket uppskattande porträtt.
Jag spelar Coasts första skiva gång efter gång - så bra att jag bjuder på ett par låtar till. Först en instrumental låt som blir rena hyllningen till Malcolm Jones i Runrig. vare sig det var meningen eller ej. Och dessa bilder är så passande nu när natt-temperaturen når -25 grader:
Och så en ballad, "Keep Loving", storlslagen och mäktig men ändå ärlig och därför träffar den:
Trees keep on growing Leaves keep on falling Rivers keep flowing People keep loving
Katriona Gilmore och Jamie Roberts är två unga folkmusiker från Barnsley i södra Yorkshire. De har just gett ut sitt andra album och vilket album! Man får leta efter ett mångsidigare och mognare sätt att arrangera, skriva och spela nyskriven musik i traditionell anda, med ett stänk bluegrass inbäddad. Mycket sound för två musiker, härliga harmonier och en spännande framtid till mötes...
Jag vet egentligen inte så mycket mer än att de varit med på Fairport Conventions vinter-turné och att de är förbaskat bra...
Om några månader kommer ett nytt mini-album, "We Are Ghosts", med Paper Aeroplanes och härom dagen släpptes den första videon. Det visade sig vara "Safe Hands", en låt som spelats flitigt live den senaste tiden och blivit en ny favorit. Det finns en tidig liveversion här på bloggen i november förra året.
Nu är studioversionen klar och så även videon. Ännu ett bevis för hur en enkel låt, med innehåll, och en smakfull video, med lite naturlig blåst, kan beröra och kännas så äkta och naturlig. Utan flygande kameror, pyroteknik eller blinkande effekt-hysteri... Bara en enkel låt med mer personlighet än hela årsproduktionen av TV.s undermåliga musik-tävlings-program.
På Paper Aeroplanes Facebook-sida finns ännu en ny låt "Days We Made" att lyssna på. Och du kan gratis ladda ner "Flee" och lyssna, handla och hitta mer info...
De har också en egen blogg... - med intressanta skriverier och ännu mer att lyssna på.
Jag avslutar med några citat ur en recension av "We Are Ghosts" på Journal of Plastik: "I’ll confess that I don’t know anything about Paper Aeroplanes other than this one thing. They make heartwrenchingly beautiful music. Consistently." "If you’re looking for a sweet, lovely album to listen to for days when you leave work feeling like you’re dead, you should get this one."
Dolorean kommer från Portland och har spelat in 4 skivor under snart 10 års existens. Deras musik kretsar kring Al James suggestiva låtar, lika självklara som vinden en kylig höstdag, så sparsmakat och ödesmättat att de känns som en nära vän redan vid första lyssningen. Egentligen är deras musik väldigt egen, men jag kommer ändå att tänka på Neil Youngs reflekterande sida, sångmäsigt känns Jeff Tweedy i Wilco som besläktad. Men det är ganska orättvist mot ett band som har en sån klart egen ton, som lägger sig som en stabil grund, för att sedan låta ett fåtal klanger tona ut i ensamhet och ändå som pricken över i.
Coast heter ett folk-rock band från Southampton och jag kommer genast att tänka på ett rockigt Runrig, hemmahörande längst uppe i Skottlands högländer. Avståndet är dock inte så stort, faktum är att Runrigs fenomenale trummis Iain Bayne faktiskt är gruppens manager!
Coast har sedan starten 2007 haft flera medlemsbyten, men verkar nu vara redo att inta större uppgifter. Bättre nyskriven folk-rock får man leta efter: Draget, de dominanta gitarr-slingorna, de storslagna arrangemangen.... Jag hörde gruppen efter ett tips i ett mail förra veckan och har bara hört några videos och tre låtar på Spotify, men fy fan vad bra det låter! Nu är gruppen i studion och spelar in nästa skiva. Digga, le och njut!!
Coast's hemsida - här finns alla länkar och mycket att läsa och lyssna på...
Det är lite vår i luften och fåglarna hemma på tomten har redan satt fart på sjungandet. Det kommer en ny vår!
Köpte en TV-tidning på väg hem och där påmindes jag om den vidriga dynga vi utsetts för varje år: Melodipestivalen... Oh My God... Inte nu igen! Upptäckte att enligt AB så hette två låtar båda just "Oh My God". Varför heter inte alla så? Jag menar, så lite originalitet som visas fram, då kan de ju likaväl heta likadant också.... Lite självkännedom hos Linda Beng-zing-zing: Hennes låt hette "E de fel på mig?". Bra fråga!
En annan hette "Like Suicide" och det sammanfattar spektaklet mycket väl. Liksom att en aktad artist som Dilba kan ställa upp. Like Suicide...
För några månader sen upptäckte jag Meadowland, en svensk duo som funnits i 7 år utan att korsa mina vägar. På kort tid växte Meadowlands debutskiva "Harbours" så mycket att jag placerade den som en av årets bästa. Meadowlands musik består av suggestiva gitarrslingor och närliggande stämmor med Josef Bernberg och Robin Tinglöf, ibland med tätt komp av sparsmakad bas och trummor. Stämningsfulla funderingar under korkeken!
Sen dess har jag lyssnat ännu mer och jag tror att denna skiva kommer att följa mig lång tid framöver. Perfekt när du behöver stressa av efter en lång dag på jobbet.
The one man band By the quick lunch stand He was playing real good For free Nobody stopped to hear him Though he played so sweet and high They knew he had never been on their T.V. So they passed his music by
Jag är inte speciellt road av att kritisera andras (bristande) smak och tur är väl det... Men när jag ser vilka skivor som säljer mest i nya Ginza-katalogen känner jag en stor frustration och en svag sorg över så mycket de missar... "Har man inte varit på TV kan man väl inte vara bra?" Joni Mitchells "For Free" sammanfattar utomordentligt det faktum att folk väljer musik efter väldigt konstiga förutfattade meningar... eller är de helt enkelt inte mer intresserade av att hitta förbisedda pärlor utmed vägarna? Glädjen att finna ny musik, nya upptäckter... att bli berörd när du inte förväntar dig det....
Hur kan det vara så att i stunder av tvivel, sömnlöshet, då hjärnan virvlar in dig i labyrinter utan utgångar, då tar melankolisk musik tag i dig och leder dig till de små öar av insikt och harmoni som vänder tillvaron på rätt köl igen...
Melankolisk musik med själ och känsla, med frustration och glöd, kan vara som en oas när du som bäst behöver den. Chris Eckman och Carla Torgerson, och deras Walkabouts, är mästare på att måla svart utan att det blir svart. Lyssna och låt dig hypnotiseras:
Ashley Hutchings kallas ofta "The God-Father of Folk-Rock" i England och det är väl inte så konstigt. Han var med och bildade Fairport Convention och var drivande när de elektrifierade den brittiska folk-rocken på epokstartande "Liege & Lief". Han drog dock vidare och bildade Steeleye Span och när de senare ville skriva eget material i gamal anda, började han i stället en rad av olika konstellationer av The Albion Band. De tog sig in på teatern och efter mycket utforskande av traditionerna, började han styra mot eget skapande, ibland akustiskt och ibland mer rockigt.
Denna 25 minuters intervju av Bob Harris sommaren 2006 är en bra historielektion om folk-rocken och Hutchings inverkan på och medverkan i densamma:
Här finns tidiga Fairport med Iain Matthews och Sandy Denny och Richard Thompson, Steeleye Span, massor av Albion Band med Phil Beer, John Tams, Simon Nicol och en uppsjö av musiker och olika sångerskor. Det hela slutar med Rainbow Chasers och ett besök på Fairports årliga festival i Cropredy. Cirkeln är sluten.
En del saknas på Spotify.... Som tidiga Albion Country Band med Richard & Linda Thompson, Martin Carthy och John Kirkpatrick: "Albion Sunrise":
"Man of War" från de akustiska åren med Albion Band med Julie Matthews och Chris While:
Och så en vass sång om klass-skillnaderna med Rainbow Chasers:
Den 25 mars 1979 läckte kärnkraftsreaktorn i Harrisburg och den första stora kärnkrafts-katastrofen var mycket nära. Dan Fogelberg skildrar gripande händelsen i sin "Face the Fire": I hear the thunder three miles away The Island's leaking into the bay The poison is spreading, the demon is free And people are running from what they can't even see
M.U.S.E. (Musicians United for Safe Energy) bildades snart därefter av Jackson Browne, Graham Nash, Bonnie Raitt och John Hall. Fem stora konserter hölls i september på Madison Square Garden i New York och den 23 september protesterade 200 000 personer, vilket länge var den största protesterande folksamlingen i USA. John Halls "Power" blev som en slags signaturmelodi för hela projektet. Den finns nu tillagd på min Spotify-spellista i förra inlägget. Så här såg det ut när de övade:
Ett trippelalbum gavs ut och innehåller mycket minnesvärd musik och är ett riktigt tids-dokument. På slutet av 90-talet kom till slut CD-utgåvan, men jag misstänker att det finns massvis av outgivet inspelat material någonstans.
En annan låt som spelades på No Nukes-konserterna var "Get Together" med Jesse Colin Young. Skrevs ursprungligen av Dino Valenti och är nog den sång som bäst symboliserar hela hippie-eran med sitt oreserverade kärleksbuskap... Naivt, men ändå en medryckande sång med mycket känsla.
Du tror mig väl inte, men just den låten var med på den lista som skickades ut till 1200 radiostationer efter den 11 september-katastrofen 2001 som "lyrically questionable"...!!!
Dessa 166 låtar ansågs mycket olämliga att spela: List of "lyrically questionable" songs.
Jag måste säga att jag inte begriper urvalet, känns helt oförklarligt... Rent löjeväckande att "Imagine", "What a wonderful world", "A World Without Love" eller "Bridge Over Troubled Water" skulle provocera!! Ibland blir jag fortfarande förvånad hur det stora frihetsälskande landet i väst kan agera som en censurerande larvpotta!
2007 samlades No Nukes-gänget igen (utom John Hall, som sadlat om till politiker och blivit invald i kongressen 2007-2010) som "Nuke-Free Org" och spelade in Stephen Stills "For What's It's Worth":
Argumenten som framförs tål att lyssna på... Igen och igen!
... är en väldigt lång tid, en helt ofantligt lång tid. Under den hinner 3-4000 generationer passera. Jag tror de flesta har svårt att tänka sig tillbaka 2000 år, till den tid då Jesus vandrade omkring. Tänk dig då minst 100 000 år framåt, eller det dubbla, olika uppskattningar nämns...
Det är så lång tid avfallet från våra kärnkraftsanläggningar måste hållas avskiljt från allt levande, om vi vill forsätta att vara just levande... Har människan någonsin byggt något som hållit en bråkdel av den tiden? Hur ska man informera kommande generationer? Tänk om de tror de hittat ett gravfynd!
Det finns massvis med argument mot kärnkraften, men detta faktum är mer än tillräckligt för mig! Avfallsfrågan är inte löst och kommer aldrig att kunna lösas tillfredsställande! Att lämna vårt livsfarliga avfall till kommande 3000 generationer är inget annat än en "en indirekt form av kannibalism, mer makaber än någonsin den direkta, därför att den drabbar ännu ofödda generationer" (talande ord av Rolf Edberg).
Exakt VAD ger oss rättigheten att utsätta kommande generationer för detta?
Nu kommer säkert någon att undra hur jag tänkt mig ordna behovet av el... Jag tror på vårt tekniska kunnande, att vi kan utveckla alternativ! Sen kommer säkert någon att påtala hur farliga vindkraftverk kan vara... Tala om att kasta sten i glashus! Inget av dem lär stå kvar i 100 000 år! Och är det så illa att strömmen inte räcker... då får jag väl veva min CD-spelare för hand!
Har gjort en lista med "No Nukes-låtar" på Spotify. Alla är kanske inte direkt skrivna mot atomkraft, men passar in eller är besläktade på något vis. Från uranbrytning via kärnkraft till bomber är ju inte steget speciellt långt...
Catherine MacLellan kommer från Nova Scotia utanför Kanadas kust och denna naturliga jordnära tjej har i perioder invaderat mitt liv och när man väl börjat lyssna går det inte att sluta... Det är tredje gången på ett år detta inträffar och hon känns extra rätt när man inte mår riktigt bra. Balsam för själ och hjärta.
Det första som attraherar är soundet, blues-influerade gitarrer bygger lågmälda melodislingor som både känns nya och välbekanta. Hennes röst är en sån där röst som jag tror det är omöjligt att tröttna på, försiktigt angelägen och den inger sånt ärligt förtroende att hon skulle kunna luras ordentligt...
Hennes tre skivor har dessutom verkligt fina, konstnärliga fodral, attraktiva och lugna som lövsuset en vacker sommarkväll...
Dessutom så förbenat skönt med en söt tjej som kan framträda med halvrufsigt hår, utan att behöva framhäva sitt utseende! Hon lär få uppmärksamhet ändå, hennes sånger och röst kommer at invadera ditt liv om du inte aktar dig! Vilket i sig vore ovanligt dumt!
I want to live in the world, not inside my head I want to live in the world, I want to stand and be counted With the hopeful and the willing With the open and the strong With the voices in the darkness Fashioning daylight out of song And the millions of lovers Alive in the world
I want to live in the world, not behind some wall I want to live in the world, where I will hear if another voice should call To the prisoner inside me To the captive of my doubt Who among his fantasies harbors the dream of breaking out And taking his chances Alive in the world
To open my eyes and wake up alive in the world To open my eyes and finally arrive in the world
With its beauty and its cruelty With its heartbreak and its joy With it constantly giving birth to life and to forces that destroy And the infinite power of change Alive in the world
To open my eyes and wake up alive in the world To open my eyes and finally arrive in the world - Jackson Browne
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
