Irländsk folkmusik ska ju allra helst avnjutas på en pub någonstans på Irland, men det fungerar även mycket bra på en mysig teater som i går kväll.
Andy Irvine var med och startade den legendariska gruppen Planxty tillsammans med Christy Moore, Dónal Lunny och Liam O'Flynn. Även Paul Brady var med ett tag senare. Planxty är för mig den traditionella irländska musikens flaggskepp, och en klass bättre än t.ex. The Dubliners. Lunny och Moore fortsatte senare, tillsammans med bl.a Declan Sinnott, Eoghan O'Neill och Davy Spillane, i Moving Hearts, min absoluta favoritgrupp från Irland, men då rörde det sig mer om elektrifierad folkrock, ofta med starkt politiska texter.
Andy Irvine har även spelat i grupper som Sweeney's Men (med bl.a. Terry Woods som därefter var med och bildade Steeleye Span), Patrick Street (med bl.a. Kevin Burke och Arty McGlynn), samt den internationella gruppen Mozaic, vars första upplaga även innehöll Declan Masterson, Dónal Lunny, Lissa Ladefoged, Hans Theessink och Márta Sebestyén. Efter Planxtys uppbrott gjorde Andy en duo-skiva med Paul Brady och den betraktas än idag som en riktig klassiker och 40 år senare gjorde de en jubileums-turné som avslutades förra året.
Andy Irvine är alltså en väldigt etablerad och aktad musiker på Irland och han har hunnnit bli 80 år. Visst märks det lite grann, men han har fortfarande kvar sin fina ljusa berättar-röst och spelar bouzouki och mandola med den äran. Han har även skrivit flera av kvällens låtar, men
de kunde lika väl vara traditionella berättelser. Ibland kan de förefalla något lika varann, men det gör inget då de klingar så fint och stämningsfullt. Allra bäst blir det i den traditionella "The Blacksmith". Andy mår bra av att ha Quilty vid sin sida och de spelar så samspelt som om de gjort det länge och väl...
Det var ganska länge sen jag såg Quilty och de har nu spelat tillsammans i 30 år. Länge bestod de enbart av Gideon Andersson och Dag Westling. Den senare stod då mer i rampljuset med sin härliga röst. Basisten Staffan Lindfors och Esbjörn Hazelius på fiol har anslutit utmed resans gång och när alla sjunger a cappella blir det kvällens allra finaste ögonblick. Även publiken fick vara med och sjunga mot slutet. I övrigt är det mest snabba melodier och mängder av toner som jagar varandra. Det är lätt att trivas i sällskap med så eminenta musiker och sångare. Publiken i den välfyllda teatern verkade också riktigt nöjda.
PS: När jag sitter och skriver detta kommer jag på att Staffan Lindfors har jag sett kompa den irländska sångerskan Heidi Talbot och han har även gjort en suverän egen skiva kallad "Lindfors Akustiska". Har du inte hört den är den verkligen värd att kolla upp...!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar