Typiskt, när det händer något med den "super-säkra" kärnkraften, då står man där helt handfallen och skyller på allt möjligt...
För att göra det möjligt att bo i närheten av Fukushima har man höjt gränsvärdet för tillåten stråldos från 1 till 20 millisievert per år. Hmmm....!
Tänk er att vi hittade någon gammal halvtrasig låda med en knappt synlig dödskalle på locket. Vi skulle nog tro att vi hittat något slags gravfynd och jag är tämligen säker på att vi skulle inte tveka att undersöka det närmare...
Om våra kommande generationer inom 100 000 år hittar något motsvarande, ovetandes om att det innehåller livsfarligt avfall, vad kommer de göra? Hur ska man informera dem? Vilket språk ska man skriva varningstexten på? Har människan någonsin byggt något som hållit en bråkdel av den tiden?
100 000 år... Det är så lång tid avfallet från våra kärnkraftsanläggningar minst måste hållas avskiljt från allt levande, om vi vill forsätta att vara just levande...
Det är mer än 35 år sen kärnkraftsverket i Tjernobyl överhettades. Staden Pripchat är än idag en avspärrad spökstad och radioaktiviteten har tränkt in i allt, till och med barnens leksaker är livsfarliga att beröra...
Jag blir både upprörd och rädd när man idag benämner kärnkraften som en "ren" energikälla... Nu höjs åter krav från högerkrafterna om att bygga fler kärnkraftverk... Så aningslöst korkat och ansvarslöst att jag motvilligt inser att idiotin tydligen aldrig har några gränser....
Avfallsfrågan är inte löst och kommer aldrig att kunna lösas tillfredsställande! Att lämna vårt livsfarliga avfall till kommande 3000 generationer är inget annat än en "en indirekt form av kannibalism, mer makaber än någonsin den direkta, därför att den drabbar ännu ofödda generationer" (talande ord av Rolf Edberg).
Exakt VAD ger oss rättigheten att utsätta kommande generationer för detta...?
Jag avslutar med en uppdaterad Spotify-lista med några riktigt bra "No Nukes"-sånger:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar