Det var svårt att bestämma sig för vilken låt jag skulle välja från Catherine MacLellans nya skiva "Coyote", men till slut valde jag den avslutande "Too Many Hearts", som är så vacker att det nästan kryper i benen. Rastlösheten är som personifierad i Catherines trygga röst och den skrovliga elgitarren...
Catherine MacLellan har en röst som passerar alla tänkbara hinder och den tar dig med på en fascinerande upptäcktsfärd. Den är len och mjuk, men har ändå en ärlig ton som kan få ditt hjärta att brista.
PS: Gott Nytt År...!! Jag fortsätter med årets låtar och de bästa skivorna efter nyår...
Lisa Miskovsky är på scen alltid en glädjespridare. Trots allt mörker som ryms i hennes låttexter så blir hennes musik på scen som en vacker sommarkväll fylld med glädje, vacker sång, härliga leenden och en ärlig värme som sprider sig utan den minsta tvekan.
Hennes skivor är ofta riktigt bra, men kan emellanåt kännas lite väl tillrättalagda. Men ibland så får hon till det alldeles enormt: ”Lost From The Stars” från senaste albumet "Bottenviken" är en sån där låt som berör längst in, bränner så det gör ont och till slut lyfter så det skimrar framför ögonen.
Lisas stämma känns som balsam för själen och när hon får till det så här är hon i en klass som ytterst få ens kan närma sig...
Det har skapats väldigt många starka låtar i år, låtar som gjort ett mycket stort intryck på mig... Det är många lågmälda sånger på min lista. Och det är, vilket är kul, ovanligt många svenska artister.
De fem bästa kommer en och en de närmaste dagarna...
Här är platserna 6-15 i slumpvis ordning:
Mats Klingström - "Örnarnas Bo"
John Gorka – ”Particle and Wave”
Lars Winnerbäck – ”Tror Jag Hittar Hem”
Thea Gilmore - "Don't Dim Your Light For Anyone”
Esther Hedlund – ”Två Ansikten”
Jim & Sam – ”Saturday Night (Low)”
Great Lake Swimmers – ”The Talking Wind (Acoustic)”
Neil Young - ”I Do”
Steve Mednick - "Tell Them We Are Rising"
Miss Emily - "Hold Back The River"
De flesta andra år hade många av dessa kommit med bland de fem bästa...
PS: Joel Rafaels ”Strong” borde ju också vara med, ,men den skrevs ju redan för fyra år sedan, så den får väl anses som ogiltig i sammanhanget.
Nu är det snart jul och jag fortsätter med ytterligare några julsånger... Idag med lite lugnare och mer traditionsrik prägel:
Loreena McKennitt är ju en engagerad kvinna på många sätt och när hon nu tagit en paus från musikskapandet och turnerandet så är det för att ägna sig mer åt klimathotet, demokratifrågor och det hot som modern teknologi utgör.
Vi får väl ett tag framöver nöja oss med att lyssna på några av hennes utomordentliga live-skivor... Den senaste, ett dubbel-album kallat "Live At The Royal Albert Hall" släpptes nyligen och kan verkligen rekommenderas.
Jag har sent omsider upptäckt att jag lagt ut fel video med Dan.Fogelberg den 17 december.
Nu har jag rättat till det hela och ni kan nu höra "Man In The Mirror/Below The Surface" med den fina övergången mellan de två låtarna efter 3.28. Här är den åter i en alternativ video:
Dan Fogelberg gjorde också en julskiva, "The First Christmas Morning", så därför kommer här "In The Bleak Midwinter" i hans fina tappning:
Som lite bonus tar jag med "Morning Sky" från hans andra LP "Souvenirs". En snabb bluegrass-influerad sång som jag alltid gillat skarpt:
Vaknade upp och tänkte direkt:
- Mörkt och inte finns det någon snö som lyser upp heller... Men nu vänder det igen...!
Nu blir det ljusare varje dag...!
John Ford gjorde i The Strawbs hitlåten "Part of the Union" 1973. Numera gör han perfekt "bilkörarmusik" med svängiga alster i fyndiga arrangemang. Som här ovan på hans julskiva.
Får man göra så här med "White Christmas"? Tja, varför inte...? Det svänger ju...!
It's not that often that I hear a Christmas song that doesn't make me want to quit music.
— Phoebe Bridgers
Det kommer singlar med Jackson Browne väldigt ofta nu för tiden. Inte mig emot...!
Den här julsingeln släpptes redan i november. Det är Phoebe Bridgers, ännu en för mig okänd tjej, som ligger bakom utgivningen. Sången är skriven av Dan McCarthy i McCarthy Trenching.
Det finns en fin historia om hur den här inspelningen kom till. Phoebe Bridgers berättar: "I played a show in L.A. around the holidays last year where I covered the song for the first time. Jackson Browne was there, and he came up to me after the show to tell me how much he loved the song. A couple days later, Dan McCarthy got a Bandcamp notification on his desktop computer that someone paid 50 bucks for his record and wrote a nice note and signed it Jackson Browne. He thought someone was fucking with him. So when I decided to record a version of the song, I knew who I wanted to sing on it. Plus, I have wanted to make music
with Jackson as long as I've wanted to make music".
Igår var det 12 år sedan Dan Fogelberg dog i sviterna efter prostata-cancer. Många kanske inte kommer ihåg honom så tydligt, men om han hade tackat ja till den förfrågan han fick om att gå med i Eagles, då Bernie Leadon slutade där, hade historien troligen sett helt annorlunda ut.
Dan Fogelberg var en sällsynt begåvad låtskrivare, textförfattare, sångare och gitarrist. Han kunde göra både finstämda ballader och riktiga "rykare". Han hade definitivt haft en mycket stor påverkan på hur Eagles skulle ha låtit...
Men han fortsatte i stället att göra egna skivor av mycket hög kvalitet.
Här en tidig favorit, "The River":
Och så "This Heart", en glad och positiv kärlekslåt från hans sista skiva "Full Circle":
Det skulle kunna bli så många låtar här, men jag avslutar med "Man In The Mirror/Below The Surface". Två typexempel på hur "tät" Fogelbergs musik ofta var och hur de ljusa stämmorna svävade över musiken. Här tror jag han spelade alla instrument själv och sjöng alla stämmor. Lyssna på de fina gitarrsolona och den snygga övergången mellan låtarna efter 3.28. Sällsynt delikat!
Fogelberg borde förtjäna lite mer renommé här i Sverige. Hans pappa hade svenska rötter och hans mamma var född i Skottland. Med tiden blev han en stor naturälskare och sökte och fann mycket av sin inspiration där. Han var också med i "MUSE" (Musicians United for Safe Energy) och skrev en av de bästa låtarna mot kärnkraft. Den måste jag ju också ha med...
Dan Fogelberg sjöng bl.a. den höga stämman på Jackson Browne's klassiska "For A Dancer" 1974 och dagen efter Fogelbergs död konstaterade Jackson för tidningen "Rolling Stone": "He was beautiful, an angel. People either don't know it or don't remember it, but he had the highest harmonies. He sang above Don Henley and J.D. Souther on those tracks. My favorite song of his ["Same Old Lang Syne"] was about running into an old lover in a supermarket on New Years — I shouldn't admit it, but it made me cry. It encapsulated the passing of time and the revisiting of former hopes and dreams. He was a really emotional songwriter and a beautiful singer".
"Närmare Kanten" - En musikal av Martin Schaub och Patrick Rydman
Jag är ganska okunnig om musikaler och oftast tämligen ointresserad. Men, en svensk musikal som tar upp psykisk ohälsa och som dessutom innehåller en hel del bra musik, ja, då måste jag givetvis lyssna...
Text och musik är skrivna av Martin Schaub, West of Edens folkrock-guru, och Patrick Rydman, som har förekommit på bloggen tidigare med 'My Quiet Companion' och 'Sawdust and Rust'. Martin har också producerat och det gör han som vanligt mycket bra.
“Närmare kanten”, som hade premiär i februari i år, är ett samarbete mellan Högskolan för Scen och Musik, Stiftelsen "Gyllenkroken" samt Arvsfonden. Studenter från musikalprogrammet och en ensemble från kultur- och aktivitetshuset "Gyllenkroken" är med och spelar och sjunger.
Det finns givetvis, liksom på gamla "concept-skivor" och på teaterstycken på skiva, passager som måste finnas med för handlingens skull, men när det där emellan finns så många riktigt bra sånger så gör det ju inget... Dessutom blir man väldigt nyfiken på att höra hur det ska gå för Jonna och Gabriel, paret som historien är uppbyggd kring.
Den allra starkaste låten heter "Två Ansikten" och sjungs så fint av Ester Hedlund. Det måste vara en av årets starkaste låtar...!
En dokumentärfilm har också producerats och har haft en förvisning för en månad sen.
Det gläder mig att man tar upp detta ämne. Det är fortfarande alltför obekvämt och så mycket hemlighetsmakeri kring något som är så vanligt. Två av mina kanadensiska favoriter, Amelia Curran och Catherine MacLellan, har gjort en stor insats "over there" med att ta och lyfta fram dessa frågor. Men det är en annan historia...
Det är snart 11 år sen Roddy Woomble släppte sin solo-debut efter flera skivor med den betydligt tuffare gruppen Idlewild. En skiva som jag då och då återvänder till, inte minst tack vare den utomordentliga inledande sången "I came in from the mountain". Men det som är viktigast är hans röst, så full av värme och djup, av klanger och harmoni, helt enkelt en väldigt sympatisk röst...
Här en fin live-version:
My dreams would change over centuries
if I had a thousand lives to choose from
But we don't change
what we don't see
Because we affect each other endlessly
- Roddy Woomble
Stor prosa, en underbar röst och fin melodi.... Vad finns mer att begära...?
När jag för nästan tre år sedan på gamla dar debuterade som textförfattare och Morgan Erina tonsatte och sjöng in den, blev det min första sång! Jag trodde aldrig att "If I were The Wind" skulle få ett syskon, men nu har det hänt...
För nästan fem år sedan skrev jag en liten dikt när min gamle granne varit på besök och efteråt knappt hittade hem, trots att han bott 60 år på gatan. Det fick mig att tänka till och jag skrev ner några rader och skickade iväg till mina bägge söner.
Nu har dessa rader via diverse omvägar blivit tonsatta av Christer Jonasson och jag tycker att han gjort ett fantastiskt jobb..!
När jag letade bilder för att sätta ihop en video insåg jag att min son Martins fina bilder från dimman i Kalmar var exakt rätt.
När Mr. Fox splittrades 1972 tog Bob Pegg med sig gitarristen Nick Strutt och de gjorde två
LP-skivor tillsammans. Den första, "Bob Pegg & Nick Strutt", bestod av enkla akustiska låtar som jag spelade gång på gång...
Den här håller bra än idag:
Sådana här små instrumentala alster kunde jag aldrig få nog av:
Duon gjorde året efter även "The Shipbuilder", en slags tema-skiva. Men det blev den första LP:n som jag fortsatte lyssna på...
Bob och Carole Pegg utgjorde en gång för länge sedan på tidigt 70-tal gruppen Mr. Fox
och deras lite experimentella folk-rock var ibland fascinerande och ofta väldigt speciell.
Och så fanns ju där "Elvira Madigan", en nästan brutalt vacker sång om det kärleksömmande paret som gav upp allting bara för att få vara med varandra. Det var inte lätt då och är inte
lätt idag. Men de fann ju i alla fall varann, det är inte alla som gör det...
Den här tjejen kunde verkligen sjunga...! När jag idag fick höra att Marie Fredriksson gått bort så tänkte jag på dessa gripande fraser, som jag alltid har blivit så skakande berörd av. När jag kom hem valde jag ut en bild och satte ihop det till ett collage, du kan se det här bredvid.
Dessa ord innehåller så mycket visdom och så mycket längtan att de för mig har blivit en ständig följeslagare.
När det gäller hennes musik handlar det för mig mest om solo-skivorna på svenska.
Med all respekt för Roxette och deras framgångar så är det ändå bland solo-utgåvorna som jag blivit riktigt berörd och engagerad...
De skivor jag lyssnat mest på är "Efter Stormen" och "Den Ständiga Resan". Den sistnämnda är så förtvivlat sorglig, om ett fruktlöst sökande efter mening och kärlek, som mirakulöst nog tvärvände och de fick spela in en extra låt på slutet om att hon ändå funnit kärleken i blivande maken Mikael Bolyos.
Titellåten är bland de starkaste sånger som spelats in i vårt land. Även "Medan Tiden Är Inne", med meningarna här ovanför, är mäktig i sin enkelhet.
Vi vet ju att Marie råkade ut för en allvarlig hjärntumör 2002 och några år senare kom "The Change", en tung och personlig skiva om den tunga vägen tillbaka.
Imagine, ja... Som sagt, en av de allra största låtarna...!! Låt oss fördjupa oss lite grann:
Först en demo-inspelning med John själv:
En annorlunda live-version från TV 1975, med John på kompgitarr:
Av mer än 400 olika cover-versioner väljer jag dessa:
Queen (med Brian May och Roger Taylor), samt Paul Rodgers (Free, Bad Company), gör
det så pampigt att man nästan rodnar...
En av de allra bästa cover-versionerna, med Neil Young: Genuin äkta känsla...!
Trots bristande teknisk kvalitet älskar jag den här långsamma tolkningen med Neil Youngs akustiska gitarr som leder publikens sång på Bridge School-konserten 2001. Rörande...!
Igår var det 39 år sen John Lennon mördades. Det är fortfarande lika overkligt och minst lika obegripligt idag.
Vad hade Beatles varit utan John...? Hur hade musiken utvecklats utan honom...?
För mig var han den överlägset mest intressanta "beatlen". Han stod för djupet, galenskapen och drivkraften. Det må vara så att Paul McCartney såg till att hålla John "kvar på banan" och den som skapade förutsättningar för framgång och på så sätt öppnade nya dörrar. Men John stod för mystiken, intellektet och hade den pondus som ingen annan i bandet verkade ha.
Jag försöker inte vara taskig mot Paul, det är bara det att jag ibland tyckt att han varit lite ointressant och ytlig... George Harrison hade andra kvaliteter och var en väldigt fin människa, tror jag, men bidrog ju bara med ett fåtal låtar. Ringo Starr trummade väl på och gjort så gott han kunde, men än sen...?
John Lennon var för mig visionären, tänkaren och han skapade de mest oförglömliga sångerna. De kommer alltid att finnas kvar...
"Imagine" är förstås bland de finaste och mest hoppfulla låtar som skrivits... Vem annan hade kunnat formulera dessa rader:
Imagine no possessions
I wonder if you can....
- John Lennon
Vem vet vad han hade gjort om han fått leva...? Jag kan se honom sitta och meditera på en yoga-matta och undra vart världen är på väg... Nu får vi i stället göra det åt honom...
Mats Klingström & Unit - "Budbäraren" 2019 Musik i Blekinge
För första gången på mer än 10 år så släpper Mats Klingström en ny skiva. Mellan 1994 och 2005 gav han ut inte mindre än sex skivor och därtill några samlingsalbum. Uppehållet har inte berott på bristande skaparkraft, utan snarare på grund av en allt tuffare marknad för fysiska skivor. Den nya EP:n "Budbäraren" är som ett riktigt triumftåg och visar tydligt att Mats är i förträfflig form.
Han har tidigare ibland samarbetat med gruppen "Jazz Unit", eller "Unit", som de nu verkar kalla sig. De består av Nicklas Höglind (elgitarr), Jonas Castell (kontrabas) och Kristoffer Johansson (trummor).
De olika influenser som Mats har med sig i form av visa, pop och folk-musik, samt klassiskt skolat gitarr-spel, verkar må bra av att blandas och stimuleras av Unit's mer jazziga och lugnt flytande harmoniska spel. Lite förvånande låter det ganska mycket blues, men det gör det med den äran.
Mats har översatt Leonard Cohen's "Ain't No Cure for Love" som på svenska blir "Kärlekens Bot". En logisk fortsättning på albumet "Jag är din man" från 2000, som enbart bestod av kluriga översättningar av Leonard Cohen. JJ Cale's "Sensitive Kind" har blivit "En ömtålig sort" och Daniel Lanois "The Messenger" är översatt till "Budbäraren". Givetvis har Mats gjort det strålande. Han har en otrolig förmåga att uttrycka sig så träffsäkert och poetiskt att även när han översätter så låter det som hans egna ord och uttryck.
Mats egna låtar "Tung Trafik" och "Örnarnas Bo" gör EP:n komplett och de håller lika hög klass som de andra tre sångerna. På den första spelar Filip Jers härligt munspel och den senare tycker jag nog är skivans allra bästa spår. En stor låt, helt enkelt, och den skulle knappast kunna göras bättre...!
Snön kom och smälte bort just när man började uppskatta ljuset som kom samtidigt med snön. Nu kanske det ska komma ny snö... Kan vädret inte bestämma sig och sedan hålla fast vid sitt beslut...? Just detta slaskande tycker jag bara blir jobbigt...
Vet inte mycket om Eric Tingstad, men han är duktig på att skapa stämningsfull musik och verkar uppskatta det finstämda och det lugna. Det kommer man ganska långt med...!
För 30 år sedan väcktes jag strax efter klockan 6. Det var dags...!
Drygt två timmar senare var jag två-barns-pappa...! Det var redan kaos hemma, så mängden kaos spelade väl inte så stor roll...
När storebror några timmar senare fick följa med och träffa den nyfödde, då tog han nappen ur sin egen mun och räckte den till sin lillebror. Då smälter man som förälder...
30 är senare minns jag hur det var att "vara med barn" och kom då att tänka på den här gamla låten från 1978 med Lasse Tennander. Det kan vara mer än 20 år sen jag hörde den sist, men den har definitivt sina poänger:
Nio år senare gjorde Lasse Tennander sitt kanske bästa album, "Ett Rum och Son", som innehöll några av de finaste låtar som skrivits om att vara förälder. "Hela världen håller andan" kan jag aldrig tröttna på:
Att det är tyst behöver inte betyda att det inte händer någonting... Kanske det tvärtemot händer väldigt mycket...
John Gorka's härliga sång visar tydligt hur tystnad kan vara en viktig del av ljudbilden, hur det sparsamma eller ödesmättade kan bidra till det suggestiva resultatet...
Jag har tidigare (februari 2018) skrivit om Elenowen, en amerikansk duo bestående av Josh
och Nicole Johnson. I väntan på nya skivan "Versions", där de gör nya versioner av sina egna låtar, lyssnar jag på deras "Place From Where I Fell".
Det är något i deras sätt att sjunga som gör att jag lyssnar lite extra. Det känns verkligen som äkta, dramatiska känslostormar... Deras "No Such Thing As Time" berör mig fortfarande på djupet och "Place From Where I Fell" är nästan lika bra den...
Det finns en uppsjö av par som sjunger tillsammans och det krävs något alldeles extra för att få ordentlig uppmärksamhet. Detta "speciella" tycker jag definitivt Elenowen har...
Det kom ett meddelande från Luka Bloom, den positive låtskrivaren / sångaren / gitarristen från Irland. Han berättar om sin kärlek till träden och så får vi höra en ny låt, just om ett träd.
Luka skriver så här: A song from Utrecht in The Netherlands. A few weeks ago I had this magical night in Tivoli Vredenburg in Utrecht. The venue asked me to record a song at soundcheck for their website.
I decided to sing a new song.
The fires in Australia have been upsetting me. As have the fires in California, The Amazon. All over the world the trees are suffering.
This is a love song to an oak tree. It is inspired by a beautiful old oak tree in Birr, County Offaly, Ireland. It is the only song I am performing from the record I will create in the coming months. Life is good. Love the trees."
Träden är livsviktiga för oss människor. De renar luften åt oss...! Vad gör vi för dem...?
Slowman, eller Svante Törngren som han egentligen heter, har spelat blues och rock under många år, oftast på engelska, men nu har han gett ut en fullängds-skiva på svenska. På något sätt känns det väldigt passande, det verkar som han blivit mer angelägen när han nu sjunger på sitt eget modersmål.
För sjunger, det gör han riktigt bra. En röst som känns både upprörd och sympatisk med sin lite hesa ton och med en angelägen närvaro i de talande texterna..
Ibland är det rockigt, ibland mer blues eller rentav visa. Ibland stökigt och ibland mer avskalat och lugnt. Texterna berättar om ett ganska hårt liv, ofta jordnära berättelser från livets olika sidor. De flesta handlar om kärlek, men i några låtar tar han spjärn mot alla orättvisor och allt elände med en tydlig ilska. Det är bra, men jag föredrar de mer melodiösa, lite lugnare låtarna som "Tre Nätter i Berlin", "Aldrig Ensam Igen" och avslutande "Kärlekens Osynliga Hand". Det är då hans röst kommer allra bäst till sin rätt.
En akustisk blues som "Det Enkla Livet" sitter också mitt i prick. Skivans allra finaste ögonblick. Härligt driv med tjusigt spel på "plåt-gitarrer".
December igen och jag fattar inte vart tiden tar vägen... Det är även i år så¨mycket som jag har tänkt att skriva om... Så jag ägnar december åt kortare recensioner, nya utgivningar och gamla favoriter... En varje dag... Om jag hinner och orkar...
Jag börjar med "Om du lämnade mig nu" från konserten med Lars Winnerbäck i Globen nu i fredags. Kanske hans största succé med över ett år på Svensktoppen. (Oj, nu refererar jag till en topp-lista... Det trodde jag väl aldrig skulle hända...)
Det har ju skrivits otaliga sånger om kärlek och ännu fler om bristen därpå. Men jag kan inte komma på en enda till som tar upp det som Winnerbäck berör här: Just den där känslan när man precis blivit sams igen efter ett bråk. Finns det något så befriande och så ljuvligt? Det är typiskt att Winnerbäck närmar sig denna lilla detalj så träffsäkert i en enda strof.
Den avskalade version som Lars Winnerbäck och Therese Johansson framförde ensamma till en akustisk gitarr värmde ända ut i lilltånageln. Som om varje fras betydde något alldeles speciellt för dem. Det är också fint att Winnerbäck inte kunde hålla sig för skratt när en tjej i publiken ropade ut att hon kunde värma honom.
Det är sällan ett litet klipp från en konsert förmedlar så starkt det vi klart och tydligt upplevde i verkligheten.
En bra början på min lilla musikaliska adventskalender...!
Lars Winnerbäck med band – Globen, Stockholm 2019-11-29
När Winnerbäck mot slutet av konserten i ett utsålt Globen står där uppe tyst och ser värmande ut i publikhavet, då ser vi hur tårarna är nära och att ödmjukheten liksom får ett nytt uttryck. Han är där, vi är där och vi delar en stund av lycka i en ganska obegriplig värld... Här finns inga restriktioner, inga pekpinnar, utan bara ett stort pulserande hjärta...!
Ibland har jag känt mig som en del av alltihop
Ibland har jag känt mig som ett ufo
- Lars Winnerbäck
När Winnerbäck frågar om vi mår bra och får ett rungande ”Ja…” till svar, då frågar han igen och lägger till: ”Fast egentligen gör ni ju inte det… Längst därinne är det alltid en korridor av kaos och mörker". Han fortsatte: ”Vart ville jag nu komma...? Jo, jag mår ganska bra". Det var vi många som gjorde i går kväll... Jag tror att det är för att vi upplever en äkta förståelse, att vi känner igen oss och därför kan ta till oss Winnerbäcks musik så väl.
Jag fascineras av hur publiken är närvarande i varje strof, lever med och sjunger hela verser. Jag njuter av den fina och genomtänkta scenografin som visas bakom och på båda sidorna om scenen. Jag njuter av soundet som trots volym och ett gungande tryck så tydligt lyfter fram Winnerbäcks röst och alla ord. Jag imponeras av hur det eminenta bandet behåller intensiteten även när det ibland blir lite lugnare låtar. Jag blir helt såld av de härliga arrangemangen av en del gamla låtar som lever upp på nytt.
Jag blir berörd när Staffan Johansson drar iväg på något strålande och känsligt gitarrsolo. Jag skälver när Therese Johansson sjunger med en sådan inlevelse och övertygelse att tiden nästan stannar… Jag hoppar och skuttar och trummar med när Jonna Löfgren bakom trummorna som en ohämmad vilde får till varje slag som om det gällde livet. När bandet presenteras får Jonna en välförtjänt ovation som nog är kvällens starkaste.
Det övriga bandet med Winnerbäcks ”bollplank” och producent Jerker Odelholm på bas, Carl Ekerstam på gitarr och Tomas Hallonsten på keyboards, är egentligen också förtjänta av extra kommentarer, men jag nöjer mig att säga att de verkligen bidrar till helheten. Därtill ibland en hetlevrad saxofon spelad av Per "Texas" Johansson.
Ställ mig inte i ett hörn
Jag fungerar inte då….
- Lars Winnerbäck
Höjdpunkterna avlöser varandra, men jag måste nämna de nya pampiga arrangemangen av ”Järnvägsspår”, ”Mareld” och ”Över gränsen”. De var så fulla av liv som om de skrevs alldeles nyss. De nya sångerna ”Tror jag hittar hem”, ”Hur och vem och vad”, ”Eldtuppen” och ”Hymn” blir ännu bättre live. Men allra mest var nog jag i extas under en känslig ”Ingen soldat”, den akustiska duetten mellan Winnerbäck och Therese Johansson i ”Om du lämnade mig nu” och den explosiva ”Hugger i sten”.
Jag mer eller mindre dansar mig igenom de drygt två timmarna med sex extra-nummer. Jag är lycklig. Jag känner mig hel och är helt i nuet. Tårarna är nära att komma flera gånger och jag känner hur energin pulserar i hela kroppen.
Jag blir rörd av hur Lars Winnerbäck gång på gång sätter ord på våra gråa vardagliga känslor, och faktiskt får dem att framstå som vackra.
Jag älskar att se när människor blir berörda på djupet, känner sig lite mer ”hela” och förundrade över att de inte är ensamma...
Jag älskar hur Winnerbäck får mig att förstå mig själv lite bättre. Jag älskar hur han får mig att åter hoppas i en värld jag egentligen inte riktigt kommer överens med...
Kom hit med all din klokhet
Kom hit med ditt temperament
Kom hit och bråka lite mer
Håll vårt flämtande ljus tänt
- Lars Winnerbäck
Iain Sutherland sjunger här brorsan Gavins fina "Long Long Day" från debutskivan 1972:
1972... Det är länge sen... men, oj, vad det har gått fort... "The Pie" är ännu en positiv kärlekssång från samma skiva:
Sutherland Brothers allra främsta låt måste nog ändå vara den här:
There are warriors, there are gambling men
Crazy dreamers in this life
And each and everyone, every mother's son
Is just walking on the edge of the knife
Looking for reasons, searching for truth
A little comfort deep in the night
Just trying anyway to make another day
Hoping something somewhere's gonna turn out right
- Iain Sutherland
Igår var det 45 år sedan Nick Drake dog och i eftermiddags, när jag satt och höll på att somna på jobbet, läste jag nyheten att Iain Sutherland lämnat oss. Det är bara drygt tre år sedan Iain Sutherland gjorde comeback med skivan "Back to the Sea", en stark återkomst efter många inaktiva år efter det att Sutherland Brothers lade ner 1979.
Iain var tillsammans med brodern Gavin Sutherland sångare och låtskrivare i brödra-duon, som under flera år samarbetade med gruppen Quiver, där den fantastiske gitarristen Tim Renwick ingick. De hade några små-hits och även en ganska stor hit med "Arms of Mary". Brodern Gavin skrev "Sailing", som senare Rod Stewart fick en dunder-hit med.
Iain och Gavin sjöng harmonier som bara bröder kan. Många fina kärlekslåtar som "Living In Love" och första singeln "The Pie" borde också blivit större framgångar. Ibland skrev de även förträffliga låtar om livets besynnerligheter som i "Dark Ship, "Champion The Underdog och "Dirty City".
Det känns tomt när ännu en gammal favorit kilar vidare. Men sångerna och inspelningarna
finns kvar. Nyligen släpptes en CD-box med 8 CD, med alla album och flera bonus-låtar.
En bra överblick av en grupp som hade det mesta...
Det här hade jag inte väntat mig...! Det är ju bara en dryg vecka sedan Jackson Browne presenterade "If You Live" och därtill bara några månader sen han visade upp mästerverket
"A Human Touch" tillsammans med Leslie Mendelson.
Men nu kommer också "Love Is Love", en bedårande rytmisk skapelse som får mig att bli både strålande glad och vilt trummande på stolens armstöd.
Tydligen en försmak av ett nytt samarbete kallat "Let The Rhythm Lead: Haiti Song Summit
Vol. 1" och intäkterna går till "Artists for Peace and Justice". Förutom Jackson ser och hör vi Jonathan Russell, Jonathan Wilson och Paul Beaubrun.
Jag blir varm om hjärtat och vill krama hela världen...!
Och vem kan motstå leendet från pojken 1:11 in i videon...?
Anders F Rönnblom med Jenny Roos & Madeleine Wideland - Saga, Torshälla
2019-11-16 + förbandet "Fi@t"
Det är otroligt att det kan låta så mycket om en gitarr och tre röster. Anders F Rönnblom besökte igår den gamla Saga-biografen i Torshälla och förutom sin egen akustiska gitarr
(och den elektriska på några låtar) så hade han med sig två tjejer, Jenny Roos & Madeleine Wideland, med två röster som verkligen satte in prägel på musiken.
Tillsammans framförde de tolv sånger ur Anders stora och imponerande katalog. Här fanns tidiga alster som "Din Barndom skall aldrig dö" och "Det är inte snön som faller", via klassiker som "Jag kysste henne långsamt" och "Mer än Amerika", till "Fosterlandssånger" från den senaste skivan "Blärk".
Kvällens absoluta höjdpunkt blev för mig "Det är för mörkt i mörkret", en dramatiskt suggestiv sång som verkligen berörde. Även extranumren "Det är inte snön som faller" och "Komedia" satt precis där de skulle. Visst hade jag gärna hört "Skördevisa" och några fler sånger från de fantastiska "Bravado Bravado"-skivorna. Men det måste vara svårt att välja bland så många starka låtar som Anders har skapat genom åren.
Det lät också mycket och väldigt störande från den bakre delen av publiken. Väldigt respektlöst mot de artister som vill framföra något och ge sitt bästa... Efter ett tag så tog dock Anders och tjejerna på scenen över, volymen höjdes och det lät så mycket av musiken att det trots allt blev en riktigt fin kväll. Utan allt störande sorl hade vi nog fått en oförglömlig kväll.
Det lokala bandet Fi@t inledde och de består av tre tjejer, Marit Barre, Gunilla Karlsson-Pyk och Mia Skagerlind, samt Tom Holmlund. De gav oss flera tänkvärda låtar med ett rejält drag och en hel del spelglädje. Kan man kalla det "progg" med ett litet stänk punk? Hur som helst härligt att se tjejer i den åldern ge järnet...!
Mose Allison är en legend i blueskretsar och har haft stor påverkan på otaliga rockgrupper.
I slutet på månaden släpps en hyllningsskiva till Allison, "If You're Going To The City", där artister som Jackson Browne, Loudon Wainwright III, Bonnie Raitt, Richard Thompson och många fler gör sina tolkningar av Allisons låtar. Jackson Browne gör en inspirerad version av
"If You Live", en låt som jag alltid älskat att höra i Paul Butterfields tolkning.
Här är Jacksons version av "If You Live", som just getts ut på singel:
Det fanns en tid då allt Neil Young rörde vid sprudlade av energi och närvaro, vare sig det var elektriskt stök eller finstämda akustiska sånger, så självklara i sin enkelhet.
När man gick hem med en skivpåse i handen, innehållande en ny Neil Young-LP, då kändes det som julafton. Man hade alltid stora förväntningar och en övertygelse att det alltid var bra, hur form och humör än påverkade. Det fanns en tid när nästan allt Neil skapade på något sätt alltid träffade mitt i hjärtat.
Det var länge sedan en nyinspelad Neil Young-utgåva var en sådan stor händelse. Idag minns jag inte ens alla halvbra skivor som getts ut och en del blir spelade tämligen få gånger.
Det är ändå så att Neil Young behållit sin husprofet-status och det kan nog förklaras av att flera skivor med äldre material till slut har släppts. Dessutom är hans konserter fortfarande explosivt bra och med en spännande nerv.
När Neil nu åter fört samman gamla Crazy Horse-gubbarna Billy Talbot på bas och Ralph Molina bakom trummorna, och därtill fått Nils Lofgren att återvända med sin gitarr efter massvis av år, så tänds förhoppningarna igen... "Colorado" är hans bästa skiva på ett tag, men jag vet inte riktigt hur bra efter bara två genomlyssningar.
Här finns några riktigt bra låtar, som "Think of Me" och "I Do", där magin kan skönjas tydligt. Elektriska "Rainbow of Colors" har en sån där envis melodi, som Neil en gång spottade ur sig i mängder. Men det finns också långa partier av t.ex. "She Showed Me Love" som är urbota tråkiga och alltför långa. Något saknas ofta trots att Neil fortfarande är en vettig person med bra ambitioner och sunda åsikter. Men "DET" finns inte alltid där längre.
Avslutande "I Do" är nog det bästa Neil skapat på årtionden och får mig att tänka på det gamla mästerverket "Will To Love". Magiskt och innerligt.
Neil fyller idag 74 år och trots ovanstående invändningar kan jag aldrig ge upp tron på att han kan få till det helt igen... "Colorado" är så pass bra att jag nu tror det ännu mer...
Stort GRATTIS Neil...! Du är fortfarande en av de allra största och jag beundrar dig oerhört. Fortfarande. Trots allt.
I fredags hamnade jag i en liten bilkö vid en järnvägsövergång... Jag hade på morgonen laddat bilstereon med Grateful Deads självbetitlade album från 1971, ofta kallat "Skull & Roses" efter bilden på fodralet. En skiva som med sin fart och sitt uttrycksfulla drag är en absolut favorit. Jerry Garcia lirar gitarr så det stänker och Bob Weir's kompgitarr har aldrig låtit mer effektiv.
Vid järnvägsstoppet hade jag hunnit halvvägs in i "Not Fade Away/Going Down The Road Feeling Bad" och då är det helt omöjligt att sitta still. Och det gjorde jag tydligen inte heller...!
På kvällen säger nämligen min granne:
-Jag har sett dig tidigare idag. Vad du diggade i bilen! Vilken Inlevelse! Så himla roligt att se...!
Det visade sig att hon satt i bilen på den korsande vägen och senare skulle svänga ut när väl bommarna gått upp. Som på första parkett...!
Jag bjuder gärna på att jag diggar i full skala... Och igår lekte hon och de två barnen, när de på nytt väntade på tåget i bilen, att de diggade precis som jag...
Ärligt talat: Finns det någon som kan sitta still när gitarrerna skenar iväg cirka 6.30 in i den här låten...? Tror inte det...!
Ibland vet du inte att du har åskådare...... Hi hi...
Stålforsskolans Musikklasser 7k, 8k och 9k - Konserthallen, Eskilstuna 2019-11-06
Jag har nu i snart 20 år fotat Stålforsskolans musikklasser när de tre gånger om året har sina konserter. Nu är jag inne på det sista året och frågan är om inte kvällens konsert "Bland Hjältar och Stjärnor" var en av de allra bästa...
Systrarna Hanna och Aga Mikulska stod för kvällens allra finaste stund. De framförde Billie Eilish "Lovely/Six Feet Under" på piano och fiol/sång. Absolut världsklass...!
De var också inblandade i bland annat Elton John's "Circle of Life" från Lejonkungen:
Det var stundtals stora kontraster: Gruppen "Fruktstund" gjorde en rykande version av Ebba Gröns/Blå Tågets "Staten och Kapitalet":
Men det fanns fler riktigt starka framträdanden: Jazzgruppen "Kazzjazz" gjorde en imponerande version av Herbie Hancock's "Chameleon" med starkt spel på saxofon. Olika klassorkestrar övertygade i instrumentala versioner av bl. a. "Bohemian Rhapsody" och "The Pink Panther":
Kör och dans-tolkningar av "We're All In This together och "Wake Me Up" avslutade de två olika delarna av kvällens framträdande.
I musikklasserna finns det helt klart rikligt med talang...!
Efter 14 års väntan och så mycket oflyt att det näst intill är obegripligt, så är då åter mitt kära Djurgårdens IF svenska mästare i fotboll. Vi (Jag är sedan flera år medlem, så jag får säga så) är helt enkelt bäst...!!
Den sista avgörande matchen var näst intill olidlig att ta sig igenom, men efteråt var glädjen helt obeskrivlig. Vi tog upp ett två-måls-underläge mot IFK Norrköping, ett mycket bra lag som hade vunnit 8 raka hemma-matcher. Vi gjorde det med en mycket stark laginsats och vi kom till slut upp i hela 66 poäng. Bara tre lag har tidigare nått den poängskörden...
Här kommer alla målen under säsongen:
Mackan Danielson och Tommi Vaiho är kanske de två största hjältarna som båda gjort en helt fantastisk säsong, långt över förväntan. Men framför allt har DIF imponerat som lag. Trots flera skador på nyckelspelare, trots uteblivna straffar och trots en stor portion oflyt så har DIF spelat ihop fler poäng än någon annan klubb. Och då blir man mästare...!
Och då blir jag glad...! Eller kanske snarare lycklig...!
Catherine MacLellan har en röst som passerar alla tänkbara hinder och den tar dig med på en fascinerande upptäcktsfärd. Den är len och mjuk, men har ändå en ärlig ton som kan få ditt hjärta att brista. Hennes fem första skivor var resor bland reflektioner och ett sökande efter sina rötter för att få perspektiv på tillvaron. Fem skivor jag ofta återvänder till.
Därefter tog hon några år att kärleksfullt ta sig an sin pappas musik. Han hette Gene MacLellan och några av hans allra mest kända sånger är "Put Your Hand In the Hand", "The Call" och "Snowbird". Arbetet med dessa sånger blev ett samlingsalbum med flera olika artister, ett eget album med hennes egna tolkningar och även en dokumentärfilm, "The Song and the Sorrow". Jag tror det var viktigt för Catherine att visa sitt arv och få folk att återupptäcka sin älskade pappas sånger och på så sätt försöka förstå både hans depressioner, som ledde till självmord, och sin egen kamp med sina egna depressioner.
När nu Catherine återvänder till sitt eget skapande och skriver ny musik, då kan man tydligt skönja en mer harmonisk och erfaren person, som vuxit genom
de prövningar hon tagit sig igenom och erövrat ett slags spröd styrka att bygga sin grundtrygghet på.
Allt detta trots flera stora förändringar i hennes liv, ännu en separation och därtill en flytt, även om hon fortfarande bor kvar på PEI (Prince Edward Island) vid Kanadas östra kust.
Nya skivan "Coyote" har ett fascinerande omslag med en målning av Heather Millar, en ljus vintrig väg leder bort, svänger troligen av mot vänster, men man ser mest ett okänt mörker bredvid vägen och flera orosmoln på himlen, men ändå så finns där ett hoppfullt ljus och en tillförsikt som värmer. Ungefär så är också musiken på skivan.
Titellåten "Coyote" vandrar drömskt bland stark längtan till något som aldrig kan bli, "Roll With The Wind" tar oss med när avskedet måste ske. "The Road is Divided" reflekterar över hur allt blev som det blev och hur kärlek ändå finns kvar, "Out of Time" dröjer sig kvar och melankolin breder ut sig och musiken släpar sig talande fram.
"Breath of A Wind" visar en skör och sökande känsla där Catherine sjunger så att hjärtat nästan stannar. Vackert och dramatiskt utan att bli det minsta självömkande. Hade platsat på hennes mästerverk "The Raven's Sun" från 2014.
"The Tempest" lånar melodi från en gammal folklåt och det blir lite folkmusikaktigt med fiolen i centrum. "Emmet's Song" och "Night Crossing" fortsätter i folkmusikalisk tradition.
"Sweet By and By" skulle kunna varit från Catherines debutskiva med sin lågmält bluesiga stil, och "Out of Nowhere" skulle passat på andra skivan "Church Bell Blues". "Come Back In" är lika suggestiv som låtarna på hennes tredje skiva "Water In The Ground".
"All The Way In" och "Waiting On My Love" låter mer som soundet var på "Silhouette", hennes fjärde, mest arrangerade skiva.
Avslutande "Too Many Hearts" är så vacker att det nästan kryper i benen, rastlösheten är som personifierad i Catherines trygga röst och den skrovliga elgitarren.
En skiva att älska, en röst som det är omöjligt att avvisa, musik att finna helhet och tröst hos, som en hjärtlig kram från en nära vän.
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
