När Winnerbäck mot slutet av konserten i ett utsålt Globen står där uppe tyst och ser värmande ut i publikhavet, då ser vi hur tårarna är nära och att ödmjukheten liksom får ett nytt uttryck. Han är där, vi är där och vi delar en stund av lycka i en ganska obegriplig värld... Här finns inga restriktioner, inga pekpinnar, utan bara ett stort pulserande hjärta...!
Ibland har jag känt mig som en del av alltihop
Ibland har jag känt mig som ett ufo
- Lars Winnerbäck
När Winnerbäck frågar om vi mår bra och får ett rungande ”Ja…” till svar, då frågar han igen och lägger till: ”Fast egentligen gör ni ju inte det… Längst därinne är det alltid en korridor av kaos och mörker". Han fortsatte: ”Vart ville jag nu komma...? Jo, jag mår ganska bra". Det var vi många som gjorde i går kväll... Jag tror att det är för att vi upplever en äkta förståelse, att vi känner igen oss och därför kan ta till oss Winnerbäcks musik så väl.
Jag fascineras av hur publiken är närvarande i varje strof, lever med och sjunger hela verser. Jag njuter av den fina och genomtänkta scenografin som visas bakom och på båda sidorna om scenen. Jag njuter av soundet som trots volym och ett gungande tryck så tydligt lyfter fram Winnerbäcks röst och alla ord. Jag imponeras av hur det eminenta bandet behåller intensiteten även när det ibland blir lite lugnare låtar. Jag blir helt såld av de härliga arrangemangen av en del gamla låtar som lever upp på nytt.
Jag blir berörd när Staffan Johansson drar iväg på något strålande och känsligt gitarrsolo. Jag skälver när Therese Johansson sjunger med en sådan inlevelse och övertygelse att tiden nästan stannar… Jag hoppar och skuttar och trummar med när Jonna Löfgren bakom trummorna som en ohämmad vilde får till varje slag som om det gällde livet. När bandet presenteras får Jonna en välförtjänt ovation som nog är kvällens starkaste.
Det övriga bandet med Winnerbäcks ”bollplank” och producent Jerker Odelholm på bas, Carl Ekerstam på gitarr och Tomas Hallonsten på keyboards, är egentligen också förtjänta av extra kommentarer, men jag nöjer mig att säga att de verkligen bidrar till helheten. Därtill ibland en hetlevrad saxofon spelad av Per "Texas" Johansson.
Ställ mig inte i ett hörn
Jag fungerar inte då….
- Lars Winnerbäck
Höjdpunkterna avlöser varandra, men jag måste nämna de nya pampiga arrangemangen av ”Järnvägsspår”, ”Mareld” och ”Över gränsen”. De var så fulla av liv som om de skrevs alldeles nyss. De nya sångerna ”Tror jag hittar hem”, ”Hur och vem och vad”, ”Eldtuppen” och ”Hymn” blir ännu bättre live. Men allra mest var nog jag i extas under en känslig ”Ingen soldat”, den akustiska duetten mellan Winnerbäck och Therese Johansson i ”Om du lämnade mig nu” och den explosiva ”Hugger i sten”.
Jag mer eller mindre dansar mig igenom de drygt två timmarna med sex extra-nummer. Jag är lycklig. Jag känner mig hel och är helt i nuet. Tårarna är nära att komma flera gånger och jag känner hur energin pulserar i hela kroppen.
Jag blir rörd av hur Lars Winnerbäck gång på gång sätter ord på våra gråa vardagliga känslor, och faktiskt får dem att framstå som vackra.
Jag älskar att se när människor blir berörda på djupet, känner sig lite mer ”hela” och förundrade över att de inte är ensamma...
Jag älskar hur Winnerbäck får mig att förstå mig själv lite bättre. Jag älskar hur han får mig att åter hoppas i en värld jag egentligen inte riktigt kommer överens med...
Kom hit med all din klokhet
Kom hit med ditt temperament
Kom hit och bråka lite mer
Håll vårt flämtande ljus tänt
- Lars Winnerbäck
Fint skrivet! Särskilt avslutningen. Hur han får dig att förstå dig själv. Det förtydligar nog hur jag själv känner. "Aha, det är så det är", tänkte jag. Ja, Winnerbäck sätter ord på känslor som vi alla mer eller mindre går och bär på och ger bra bilder av olika saker.
SvaraRaderaTack! Jo, han kan konsten att lämna det så 'öppet' att alla kan tycka att "han skriver ju precis om mig".
SvaraRadera