För 50 år sedan skrev Arlo Guthrie "Presidential Rag" och tanken att den fortfarande skulle vara aktuell 50 år senare måste varit näst intill omöjlig...
Mothers still are weeping for their boys that went to war
Fathers still are asking what the whole damn thing is for
People still are hungry and people still are poor
An honest week of work these days don't feed the kids no more
Schools are still like prisons
'Cause we don't learn how to live
Everybody wants to take, nobody wants to give
Yes, you will be remembered, be remembered very well
- Arlo Guthrie
Jag vill inte säga att allt var bättre förr, men en del var faktiskt det. Vi skulle må bra av lite mer tro på att vi faktiskt kan ändra på en del till det bättre...!
Idag är det 44 år sedan Jackson Browne släppte sitt 6:e album. Efter de fem första, alla helt enastående , var det väl en orimlighet att inte bli besviken...
För det blev jag med en chock: Första låten, "Disco Apocalypse", var en fräsig disco-dänga och när Jackson gick upp i falsett höll jag på att dö på studs.
Det tog mig 35 år att lära mig att acceptera den som den är. Tydligen har jag blivit mer vidsynt med åren för nu älskar jag denna låt...!
Det var mer musik, mer produktion och lite mindre texter. Det kan än idag tyckas lite konstigt att den blivit hans mest sålda skiva.
Efter inledningslåten följer den fina titellåten och ett par rockigare alster. Bra och snitsigt, men lite mindre exceptionellt. "Boulevard" har dock blivit ett givet startnummer på konserter genom åren.
Baksidan inleds med en känslosam hyllningslåt till den då nyligen bortgångne Lowell George, sångare i Little Feat. Först nu kunde man helt känna igen Jackson.
Innan den långa avslutningen med "Hold On Hold Out" kommer den sång som gör denna skiva så makalöst, nästan omänskligt bra: "Call It A Loan" är en av de finaste, vackraste sånger som någonsin skrivits.
Från starten med David Lindleys helt egna gitarrslinga, till ett liknande avslut är detta den perfekta låten, den har helt enkelt ALLT...!
T Bone Burnett är demonproducenten som ibland själv skapar genialt enkel musik av verklig kvalitet. Hans skiva "The Criminal Under My Own Hat" återvänder jag ofta till.
Nu har han släppt en ny samling sånger, lågmälda men starkt berörande. 12 nya sånger som växer för varje lyssning. Visst har han tappat en hel del av styrkan i sin härliga röst. men det funkar riktigt bra ändå.
Anders F Rönnblom har just gett ut volym 4 i sin "Underground"-serie. Medan jag lyssnar in mig, vilket kan ta lite tid, för att finna alla spännande klanger och fyndiga textrader, så dyker den här alldeles underbara sången från 2017 upp igen.
Alla dessa mål att nå Alla dessa mål att fylla Och det måste gå Och det måste gå... - Anders F Rönnblom
Bättre blir det inte. Suggestivt och envist kämpande sig framåt. Peter R Ericson klämmer fram ett solo David Gilmour hade varit stolt över. Det fanns en gång en tid... men har står tiden nästan stilla...! Eftertänksamt. Sökande. Helande.
En låt som i sin starka sprödhet ruskar om för att sedan hjälpa dig att nå lite harmoni.
Historien ligger framför oss. Trots allt. Inget annat än enastående...!
Jag tror att jag hörde FJK spela Christer Jonasson Tolvs "Allt jag ville ha" för första gången på Blidösund sommaren 2014. Två år senare gick de in i studion och spelade in tre låtar och "Allt jag ville ha" var en av dem. Nu, till slut, har denna favorit blivit släppt som "singel" och finns nu på bäde Spotify och YouTube. Äntligen...!
Så här skrev jag på bloggen i januari 2015; Finns det finare ögonblick i livet än när man blir berörd på djupet och känner en odiskutabel gemenskap med livet här och nu...?
För mig inträffar det bland annat när jag får höra en ny låt som griper tag i mig och för mig bort på vingar... När FJK i somras på Blidösund spelade Christer Jonassons "Allt Jag Ville Ha" var ett sådant ögonblick. Det var som om han smygtittat rakt in i min själ och sjöng direkt ur mitt eget arkiv av hårt erövrade erfarenheter.
Stor poesi och stor musik skapas när du förmedlar något som lyssnaren direkt förknippar med sina egna upplevelser. Det som är viktigt i livet tar åter makten över alla måsten och bördor... De har inte en chans när en sån här låt dyker upp...
Det finns de som säger att musik och politik inte hör ihop. Jag håller definitivt inte med...!!
Det finns ytterst få saker som kan beröra människor så som musik. Det skulle väl vara den stora stora kärleken då...
Musik berör alltså och allting som berör kan påverka dig. Medvetet eller omedvetet.
Christy Moore har under större delen av sin karriär sjungit politiska sånger och ingen kan ifrågasätta hans engagemang. För några dagar sedan sjöng han Jim Page's sång "Palestine" i direktsänd irlänsk TV:
Varenda ord, varenda fras kunde jag skriva under på. Så starkt, men så otäckt. Men det berör ju och det är kanske mänsklighetens största kraft att förändringar faktiskt kan ske. Om vi och dom bestämmer sig för det...
Det kanske finns orsaker varför de som har makten gärna förbjuder viss musik...?
Jag råkade hamna på legendariska musik-puben "Half Moon" i Putney våren 2009. Al Lewis och Sarah Howells var med på en Unplugged-kväll med flera unga förmågor. Båda gjorde därefter mycket bra musik, Sarah i sin grupp Paper Aeroplanes och därefter under artistnamnet Bryde. Al Lewis fortsatte som soloartist efter en kortare tid som duo med Sarah. 2012 utsåg jag hans "Lines Upon The Sand" till årets bästa låt. Året efter kom albumet "Battles" som än idag håller mycket hög klass. Därefter blev Al ena halvan av duon Lewis & Leigh.
Alva Leigh flyttade från Mississippi till London 2012 och när hon träffade walesaren Al Lewis så fann hon en musikalisk vän och de började skriva sånger ihop. Under några år så skapade de fantastiska låtar tillsammans innan Alva fick barn och flyttade hem.
Sedan dess har Al koncentrerat sig på att göra musik på walesiska och även han har bildat familj och blivit tre-barns far.
För ett tag sedan började det höras mer från Al igen och han har gett ut en ny skiva, "Fifteen Years", om sin uppväxt. Han förlorade tidigt sin far och han har hela livet levt med saknaden. "Never Be Forgotten" är en stark komposition om detta. Hela skivan är en modig konfrontation med hans egna känslor och det känns väldigt äkta. Jag antar att det här är skivan som han var tvungen att göra för att komma vidare. Det är inte lätttsamt, men starkt berörande.
Ett extra bonus är att Sarah Howells gästkörar på "Sunshine And Sorrow". Det är alltid fint att höra deras stämmor tillsammans.
Jag har gått på filmkurs hos Film i Sörmland och jag har gjort en liten film på 6 minuter.
Det var premiärvisning på Scenkonst Sörmland i onsdags och nu kan du se den här ovanför.
Det är faktiskt en hel del jobb även med att göra en liten kort film. Men det finns ju en del saker som underlättar. Nu vet jag t.ex. vad Ken Burns-effekten är för något. Vanliga bilder blir på så sätt ändå lite rörliga. Filmscenerna blir när du använder denna effekt så mycket mer levande och mindre sterila.
Min film handlar om vilken typ av skog vi ska ha i framtiden. Ska kommande generationer ha tillgång till denna lugnande och berikande plats för att återhämta sig i vår allt mer steressade vardagsmiljö...?
Den avgörande frågan är alltså: Ska vi ha planterade gran-fabriker...? Eller ska vi ha naturligt levande skogar...?
Todd Thibaud har gjort flera riktigt bra skivor utan att få det stora genombrottet. En amerikansk singer/songwriter från Boston som ser ut som Reinfeldt, men där stannar likheterna. Thibaud snickrar ihop snygga låtar med innehåll och han har en inspirerande och sympatisk röst...
"Nine Tree Falls" har alltid varit en sån där favoritlåt, som jag kan spela gång efter gång utan att tröttna...
Under pandemin spelade Thibaud in akustiska versioner av många av sina sånger och via hans hemsida kan du ladda ner hela 40 låtar helt gratis. De finns både som mp3 och wave-filer här: "Songs From the Couch"
Där, på hans hemsida, kan du också lyssna på de flesta av hans utgivna skivor. Rekommenderas...!
För 35 år sen så fanns en engelsk grupp som kallade sig 'Ruby Blue'. Deras andra skiva, "Down From Above', spelade jag flitigt. De hade en sångerska, Rebecca Pidgeon, vars klara röst gav en ton av folkmusik och en annan ton av pop-musik. Jag minns att jag satt och tittade på bilder av Rebecca och tyckte att hon var så otroligt snygg.
Rebecca lämnade snart bandet och flyttade till USA, där hon faktiskt är född 1965 av engelska föräldrar. Hon startade en film-karriär och har medverkat i fler än 20 filmer och minst tio TV-produktioner. Parallellt har hon fortsatt med sin musik och gett ut 11 solo-skivor. De första var ganska folkliga. "The Raven" från 1994 är fortfarande väldigt bra.
Sen samarbetade hon med Larry Klein, som var Joni Mitchells dåvarande man och bassist. Hennes senare utgivning har dock varit mer pop-orienterad och inte riktigt "my bag"...
Men så råkade jag se det här klippet med "Wild Horses"... Hon sjunger ännu bättre nu och för att i höst fylla 59 ser hon fortfarande väldigt bra ut.
Välkommen tillbaka i mitt liv, Rebecca Pidgeon...!
Jag äger 2240 kvadratmeter av den här jorden... Egentligen ett oförsvarbart faktum som ibland känns helt sjukt. Men jag vet ändå att jag tar ansvar för varenda liten bit av denna yta.
Den "heliga" äganderätten får man nämligen absolut inte ifrågasätta. Jag säger inte att den ska skrotas, men jag är övertygad om att det inte är så lyckat med den "frihet under ansvar" som många skogsägare brukar hävda är så fantastisk. Jag vill rentav påstå att den är förkastlig och måste styras om via nya reformer.
Om vi fortsätter som nu finns snart ingen riktig skog kvar och kommande generationer kommer inte ha något rekreationsställe där de kan finna lugn och ro. De kommer inte heller att få någon avkastning av döende artfattiga skogsplantager. När inte ens kapitalet reagerar när vi håller på att utrota vår främsta naturtillgång, då är det allvarligt värre...!
Det finns skogsägare som tar sitt ansvar och all heder åt dem, men de är alldeles för få och de har ofta mindre omfattande arealer.
Varför får man göra näst intill vad som helst med den skog man äger...? Så är det inte i övriga samhället...! Äger jag en bil får jag bara köra den om jag har körkort, om bilen är godkänd vid besiktningen och om jag följer de trafikregler som finns. Äger jag ett företag som importerar vin får jag inte sälja det var som helst och inte annonsera utan varningstext. Äger jag ett hus får jag inte bygga ut det hur jag vill och inte ens färga det i de kulörer jag önskar. Exemplen kunde göras betydligt fler... Men äger jag en skog är det i nästan alla fall bara att anmäla och sen göra precis vad de tjänar mest på.
Läs skogsekologen Jon Anderssons inlägg om vi verkligen ska låta 2,9 % av befolkningen ha rätt att närmast helt fritt, negativt påverka klimat, vatten och biologisk mångfald på ett sätt som drabbar oss alla... Eller ska vi andra ha mer att säga till om...?
Undrar du vad Jackson Browne gör när han vaknar på morgonen? Hur hans uppväxt var? Eller hans tankar om religion...?
Det, och mycket annat, får du svar på om du läser (eller till viss del lyssnar på) denna sällsynt intressanta intervju med flera ovanliga frågeställningar:
Ännu en gitarrhjälte har gått bort. Dickey Betts, under mängder av år gitarrist och med sitt oförglömliga gitarr-spel en av de dominerande i Allman Brothers Band. Richard "Dickey" Betts gick bort för några dagar sedan, 80 år gammal.
En gång i tiden lyssnade jag en hel del på sydstatsrock och Allman Brothers Band var en av de gruopper jag helst valde. Andra var Outlaws, Cowboy, Grinderswitch, Henry Paul Band... Även grupper som Kingfish, Amazing Rhythm Aces, Ozark Mountain Daredevils och Doobie Brothers kanske kan räknas dit, åtminstone när det gäller det luftiga soundet.
En del grupper hade som Allmans två trummisar och två gitarrister som duellerade mot varann. Dickey Betts kunde rulla upp gitarrsolon och skrev härliga hits som "Ramblin' Man" och "Just Another Love Song". Men allra främst låg han bakom den instrumentala "Jessica". En klassiker av sällan skådat mått.
Det finns en fräsch och luftig stämning i "Jessica". Förutom trummor och gitarrer bidrog Chuck Leavell med piano-klinkande som aldrig blev tråkigt.
Det finns fler utsökta instrumentala alster från den tiden: "In Memory of Elizabeth Reed" 1970 och "High Falls 1975.
Dickey Betts lämnade Allman Brothers Band för flera år sedan, mycket pga sitt alkohol-beroende. Han hade sedan sitt eget band "Great Southern" under många år.
En av Dickey Betts kompositioner jag gillade starkt var "Just Another Love Song", en sorglig sång om den hopplösa kärleken. Och som vanligt puttrade hans elgitarr ut delikata slingor som rullade ut sig och allt bara flöt fram så läckert.
Just another love song I'm singing
And you know people sing them all of the time
Just another lonesome guitar ringing
The only difference is this one is mine
- Dickey Betts
På sin första solo-skiva, "Highway Call" 1974, visade Betts att han även behärskade att spela bluegrass, men det lät ändå som Dickey Betts och det var ju aldrig tråkigt.
Dickeys son Duane Betts, döpt efter legenden Duane Allman, spelar också gitarr och liknar verkligen sin pappa och låter även som honom när han sjunger. Duane Betts har även spelat med gruppen Dawes ett tag. Men mest krut lägger han på gruppen Allman/Betts Band, som även består av Gregg Allmans son Devon Allman. Här gör de Allman Brothers hit "Blue Sky":
Tack för allt fint gitarrspel, Dickey Betts. Vila i frid.
En av mina favorit-trummisar dog 29 mars, 76 år gammal. Gerry Conway var ovanligt lyhörd och kunde bidra med känslosamt trum-spel som ytterst få kan. Lyssna på Fotheringays "The Sea" och du förstår vad jag menar. Vad hade denna fantastiska sång varit utan de inrullande vågorna på cymbalerna som Conway bidrog med...?
Gerry Conway var med i Fairport Convention i 24 års tid från 1998 och framåt. Han spelade också med bl.a. Cat Stevens, Ian Matthews, Jethro Tull, Steeleye Span, Pentangle, Al Stewart, Hudson-Ford, Richard Thompson samt Kate & Anna McGarrigle.
Han var, tillsammans med Alun Davies, en av grundpelarna i Cat Stevens band under de mest framgångsrika och inspirerade åren.
Vad hade "Can't Keep It In" varit utan Conways snitsiga spel...?
Men han kunde också driva fram en grupp som ett ånglok. Lyssna på "Reno Nevada" från Ian Matthews fantastiska album "If You Saw' Thro' My Eyes". Tala om "driv"...!
Gerry Conway var också mannen bakom den beryktade och ovanliga flexi-singel "Let There Be Drums", som följde med de första upplagorna av The Bunch album "Rock On".
The Bunch...? Jo, det var Fairport Convention med vänner som hade lust att göra ett rock-album med gamla hits.
Conway var gift med Jacqui McShee, sångerskan i Pentangle.
En trumspelande gentleman har lämnat jordelivet och kommer att bli saknad för sitt lugn som person och sitt inflytelserika spel. Vila i frid...!
Karin Kardia - Hemma-konsert, Hällberga 2024-04-13
Tredje hemma-konserten med Karin Kardia på bara några månader och jag blir mer och mer övertygad om de kvaliteter den här tjejen besitter. Hon snickrar ihop fina melodier med stor variation. Hon knåpar ihop texter som rymmer flera dimensioner. Hon spelar riktigt effektiv gitarr. Hon sjunger makalöst bra. Hon har en röst som känns stark både vid högre och lägre volym. Hon har intensiteten. Hon har närvaron. Hon har känslan. Hon har glädjen. Hon har utstrålningen. Om det finns någon rättvisa har hon snart också publiken...!
Det kännas nästan fånigt att lyfta fran några enstaka melodier, men "Who Am I?" och "Bring You Angels" är underbart fina. Nya bluesnumret "I think I´ve got the Blues" sitter exakt rätt. Singeln "Wake Up" släpps i morgon och kan kanske nå nya lyssnare med sitt lite snabbare arrangemang.
När Karin nästa gång anordnar en hemma-konsert kan vi förhoppningsvis vara utomhus vid hennes nybyggda utomus-scen.
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
