För det blev jag med en chock: Första låten, "Disco Apocalypse", var en fräsig disco-dänga och när Jackson gick upp i falsett höll jag på att dö på studs.
Det tog mig 35 år att lära mig att acceptera den som den är. Tydligen har jag blivit mer vidsynt med åren för nu älskar jag denna låt...!
Det var mer musik, mer produktion och lite mindre texter. Det kan än idag tyckas lite konstigt att den blivit hans mest sålda skiva.
Efter inledningslåten följer den fina titellåten och ett par rockigare alster. Bra och snitsigt, men lite mindre exceptionellt. "Boulevard" har dock blivit ett givet startnummer på konserter genom åren.
Baksidan inleds med en känslosam hyllningslåt till den då nyligen bortgångne Lowell George, sångare i Little Feat. Först nu kunde man helt känna igen Jackson.
Innan den långa avslutningen med "Hold On Hold Out" kommer den sång som gör denna skiva så makalöst, nästan omänskligt bra: "Call It A Loan" är en av de finaste, vackraste sånger som någonsin skrivits.
Från starten med David Lindleys helt egna gitarrslinga, till ett liknande avslut är detta den perfekta låten, den har helt enkelt ALLT...!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar